Pantomim
Jag undrar om jag hamnat i en dålig vana. Hela dagarna går jag runt och ler men när jag ska försöka mig på att skriva ner eller säga något sipprar pessimism och uppgivenhet ut. Det är likt en Pandoras ask. Ändå känner jag mig inte negativ, rädd och osäker - ja, pessimistisk och bitter - nej. Jag är mest bara trött och sliten och värst av allt är att det är helt mitt eget fel. Nu blir det ännu en negativ text, undra om det är mörkret utanför fönstret som gör det? Ändå är det så vackert nu. Jag lånade med mig pappas kamera ut bara för att försöka fånga dagen. För övrigt borde man helt klart döpa om det till "fånga ljuset" när det handlar om att försöka förmedla något till andra. Kanske är jag lite svår att förstå men jag har en känsla av att Carpe Diem endast fungerar intovert medan Carpe Lux känns mer extrovert, att uppnå och att förmedla är två vitt skilda saker trots allt.
Ibland, för att inte säga för det mesta, har jag svårt att förstå mig själv. Någon gång skulle jag vilja att någon annan kunde ta en titt in i min hjärna och mina tankar, bara för att få en annan människas bedömning av läget. Inte för att det är något fel på mig, men när folk inte alls verkar förstå det jag säger, tja, då kan jag inte låta bli att undra. Över hur jag skulle vara om jag var annorlunda. Logiskt sett förstår jag att alla ändå är olika så det skulle vara precis lika omöjligt att bedöma hjärnan som normal som det egentligen är att säga att något är normalt. Om man inte menar normalt endast som en motsats till sjuklig eller liknande. Behovet av att få bekräftelse på att man duger suger, och ännu värre är det att det rimmar...
Jag funderade lite över allt det här med att ta bort mina skolarbeten ifall att jag ska fortsätta med den här bloggen. Egentligen är det inget jag vill göra. Jag trivs med dem, vissa är rena robotuppgifterna men flera är trots allt mina åsikter om allt mellan himmel och jord. Om någon inte orkar göra sina arbeten själv och väljer att ta mina svar, varför är det så illa? Det är knappast som att jag störs av det så länge det bara ska rättas av en lärare och sedan glömmas bort. Jag kan trots allt göra om det om jag skulle vilja. Så länge ingen tar mina ord till något annat är jag lugn.
Det är bra knäppt emellanåt. Jag ser det verkligen som mina ord, de finns i överflöd men ändå kan jag inte få ut dem när det verkligen spelar roll. Kanske försöker jag kväva för mycket. Varför måste allt bli så bra att jag inte ens vågar försöka av rädsla för att misslyckas, eller kanske för att lyckas? Hur kan det finnas så många motsatser i en och samma varelse? Jag hatar att älska perfektion, eller kanske älskar jag att hata den. Jag flyr för att kunna stanna. Allt är ett enda stort gitter, men vad fan, det är ändå att leva.
Ibland, för att inte säga för det mesta, har jag svårt att förstå mig själv. Någon gång skulle jag vilja att någon annan kunde ta en titt in i min hjärna och mina tankar, bara för att få en annan människas bedömning av läget. Inte för att det är något fel på mig, men när folk inte alls verkar förstå det jag säger, tja, då kan jag inte låta bli att undra. Över hur jag skulle vara om jag var annorlunda. Logiskt sett förstår jag att alla ändå är olika så det skulle vara precis lika omöjligt att bedöma hjärnan som normal som det egentligen är att säga att något är normalt. Om man inte menar normalt endast som en motsats till sjuklig eller liknande. Behovet av att få bekräftelse på att man duger suger, och ännu värre är det att det rimmar...
Jag funderade lite över allt det här med att ta bort mina skolarbeten ifall att jag ska fortsätta med den här bloggen. Egentligen är det inget jag vill göra. Jag trivs med dem, vissa är rena robotuppgifterna men flera är trots allt mina åsikter om allt mellan himmel och jord. Om någon inte orkar göra sina arbeten själv och väljer att ta mina svar, varför är det så illa? Det är knappast som att jag störs av det så länge det bara ska rättas av en lärare och sedan glömmas bort. Jag kan trots allt göra om det om jag skulle vilja. Så länge ingen tar mina ord till något annat är jag lugn.
Det är bra knäppt emellanåt. Jag ser det verkligen som mina ord, de finns i överflöd men ändå kan jag inte få ut dem när det verkligen spelar roll. Kanske försöker jag kväva för mycket. Varför måste allt bli så bra att jag inte ens vågar försöka av rädsla för att misslyckas, eller kanske för att lyckas? Hur kan det finnas så många motsatser i en och samma varelse? Jag hatar att älska perfektion, eller kanske älskar jag att hata den. Jag flyr för att kunna stanna. Allt är ett enda stort gitter, men vad fan, det är ändå att leva.
Kommentarer
Trackback