Virrvarr

Jag skäms. Det var så länge sen jag senast skrev här att jag nästan glömt bort att den existerade, vilket är idiotiskt. Egentligen är det här precis vad jag har behövt göra bra länge, att skriva av mig allt för att på något sätt få en överblick. Åtminstone hoppas jag att det kan bli så.

I och med flytten till Köln till våren (om den nu blir av) blir det till och med logiskt att ha en blogg, även om jag antagligen borde byta adress eller ta bort alla skolarbeten, men det är ett senare problem. Just nu vill jag på något sätt hitta tillbaka till själva njutningen med allt, att skriva och att vara utan att ha en konstant oro över en möjlig framtid i en ännu hyfsat avlägsen tid. Tre månader, jag borde ha gott om tid att ordna allt. Men så är det ju det där med att sysselsätta sig också, och att klara körkortet. Jag måste få det att gå på nåt sätt och ta mig över den här kinesiska mur som jag tydligen har byggt upp inuti. Hur kan man vara så glad men ändå så splittrad? Jag som hade tänkt mig ett glädjesprudlande inlägg om allt fantastiskt som har hänt i korta ordalag, men det går inte. Det är för mycket ibland och jag kan inte släppa taget samtidigt som jag känner mig fastkedjad, Stockholmssyndromet i ny tappning...

Pippi Långstrump och Peter Pan hade en hel del bra idéer, jag vill inte heller bli stor eller vuxen. Jag vill bara vara fri. Men på något sätt slutar det alltid med att jag själv fjättrar mina händer och ben, bara för att det är så jag tror att andra vill ha det. Hur mycket fri vilja är det?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback