Anagram

Hur kan skriverierna bli så dystra en dag när jag egentligen bara vill skratta tills jag gråter?
Inget otrevligt har hänt. Inte mycket har hänt alls.
Kanske är det här mitt skrik.
Det där som hela tiden bor i diafragman.
Väntar på att få bryta igenom vävnaderna.
Genomsyra hela mig innan det ger sig vidare.
Tar över världen.

Allt fungerar. Allt flyter och rör sig.
Jag är inte ens besviken.
Bara lite ensam.
Vilket jag tycker om.
När jag själv valt det.
När andra valt det åt mig.
Inte när det sker av misstag.
Av tidsbrist, orkeslöshet.
Prioriteringar som inte är mina.

Jag älskar människor.
De älskar mig.
Jag förstår dem inte.
De förstår inte mig.
Vi förstår inte att vi inte förstår varandra.
Även om vi pratar om det.
Det är inte längre dialoger.
Det är parallella monologer.
I parallella galaxer.
Är jag Andromeda eller är de?

the struggle of living