Anagram

Känslan som infinner sig dagarna innan man äntligen bryter ihop är bland det värsta jag vet. Det går inte att värja sig, den tar sig igenom allt. Om det gick skulle jag gärna skynda på processen. Som det är nu är själva explosionen en lättnad av närmast ljuv karaktär. Det är stadiet när tårarna fortfarande är fast bakom ögonlocken som är mest nedbrytande. Att inse att man inte är så stark som man tror. Medan man andra gånger är många gånger starkare än man förutsett. Det sker om och om igen och aldrig lär jag mig min läxa. Till världens ände, nerför stupet och sedan tillbaka på ruta ett igen. Varje gång är det samma procedur, men med olika anledning. Hellre helvete än limbo. Medelvägen har aldrig fungerat för mig, så kanske borde jag sluta tvinga mig själv att ta den. Martyrskap klär ingen.

Jag vill kunna gråta.