Anagram

Skolan har alltid varit en plats jag älskat. Eller snarare den idé den förtäljer, platsen i sig själv har mycket lite att göra med det jag älskar. Lärande. Kunskap. Jag skulle kanske bli lärare men jag tror att jag skulle riskera att kvävas. Anpassa mig för mycket för att passa andra. Sluta vara det som skulle ha gjort mig till en bra lärare. Jag är så lättpåverkad att jag ibland undrar om jag har ett jag, eller om alla är sådana även om de inte inser hur påverkade de är av allt. De lärare jag minns bäst och vars ord och åsikter jag värdesätter mest är de jag till en början önskade att jag aldrig haft. Underliga, jobbiga, olikatänkande individer som inte agerade som medlemmar i en yrkeskår utan som egenverkare. Svårförståeliga uppgifter, knapphändig handledning, allt var det en del i det. Det fanns andra jag uppskattat mycket men då är det främst som människor jag gillat dem, inte som lärare. Eller för att de varit så hiskeligt kunniga att det inte gått att önska sig därifrån. Ändå har deras ord inte satt sig lika bra som de som yttrats av lärare jag ogillat. Det är underligt hur det fungerar men jag tror att en av dem satte fingret på saken när han påstod att jag var en kämpe. Inget är värt lika mycket för mig som något jag tvingats kämpa mig till. Jag låter sällan saker förbli enkla, måste ifrågasätta och vända och vrida på dem tills jag är nöjd.

Imorgon startar skolan igen och vi återgår till vardagen. Då kan jag äntligen få något gjort. Min semester och frihet kan börja.