Anagram

Dagens DN fick mig att fundera över detta med hjältar. På hur det kommer sig att de flesta svarar att de har flera vardagshjältar när de får frågan om de har någon hjälte. Ändå hyllas idrottsstjärnor som hjältar, artister gör detsamma. Men vad är det egentligen man hyllar? När det handlar om människorättskämpar och liknande, Mandela, Moder Theresa mfl. har det handlat om hur deras självuppoffrande insatser har räddat andra människors liv och framtid. När det kommer till artister och atleter är det visserligen ofta en hel del självuppoffring inblandat men vad är syftet? Att rädda mänskligheten? Eller bara att uttrycka något man aldrig riktigt kan sätta ord på? Många menar på att de redan tidigt insåg att de skulle bli musiker/fotbollsspelare/dansare men hur kan det leda till någon sorts hjältestatus? Är det för att de flesta inte upptäcker vad de vill syssla med förrän senare i livet, för att detta fåtal personer vågar satsa på sin passion? Det stod att styrka, handlingskraft och ett visst mått av alienering (i form av att det är svårt att relatera till personens val och liv) ofta var märkbara drag hos de vi såg som hjältar. På många sätt återfinns de väl hos artister och atleter men när man tänker på det undrar jag om det egentligen är så avundsvärda egenskaper. Alla har de väl i vissa situationer men i stort tror jag faktiskt att folk inte vill bli kända. Att vi har någon sorts inre avogdhet gentemot att utsättas för den sortens avskärmning från andra människor. Inte för att det egentligen är annorlunda att vara okänd, men ändå. Det är en sådan sak som verkar toppen på pappret men i verkligheten måste det vara fruktansvärt tufft. När folk ständigt kommenterar allt du gör och inte gör (även det du inte gör men folk tror att du gör), kritiserar så väl som berömmer som att de förstod allt. Känslan av att ha så många som anser sig känna och förstå dig och samtidigt vara mer avskärmad än någonsin tidigare. Det är lätt att bli känd, beroende på vad man menar med att vara känd. Testa på att bo i en liten stad, eller förresten finns det mindre indelningar även i stora städer så välj vilket som, och verkligen se dig omkring så förstår du vad jag menar. Om det är tillräckligt jobbigt att för dig okända människor på gatan känner igen dig genom att de inser att du är någons syster eller dotter, hur jobbigt skulle det då inte vara att de redan känner till dina känslor, mått, resultat och allt sådant? Utan att du ens vet vad de heter i förnamn.

Jag tror att jag helst förblir mig själv. I lugn och ro utanför allt vad tidningar heter. Jag sitter hellre här under min lampa och tittar på skidskytte, storslalom medan jag lyssnar på hur någon utgjuter sina åsikter över en mp3-fil.