Anagram

Det finns något väldigt fantastiskt med språk. Jag har alltid tänkt tyckt om att titta i lexikon och ordböcker, vilket jag också gjorde relativt ofta då min mor älskar korsord och det var lätt att hjälpa till genom att slå upp diverse ord åt henne. Trots detta vill jag inte bli språkvetare, jag gillar att grotta ner mig (väldigt talande uttryck) i ordval och hur olika översättningar kan ge olika innebörder men jag är rädd för att fastna. När man intresserar sig för ett ämne och själv utarbetar en analys och en tankeform förblir ämnet vida mer intressant än när man underkastar sig (notera ordvalet) andras analysmetoder genom att studera ämnet. Jag skulle helst av allt gå som lärling eller adept hos någon, istället för att fastna med kurslitteratur som läses av alla intresserade av ämnet. Det är ett tveeggat svärd det där, att vilja bringa de kunniga samman samtidigt som de ska ha sina egna idéer. Jag tror att vi måste ha skilda bakgrunder för att kunna åstadkomma bästa möjliga resultat, om alla har läst samma böcker och provat samma metoder fungerar det inte alltid. Likriktning inom skola och utbildning är säkert bra på sitt sätt men det föder nya problem samtidigt som det försöker förinta de gamla. Och nu borde jag sluta upp med de här skriverierna ty jag är alltför fast i Austens talspråk (i svensk översättning). Som sagt, språk är fascinerande.

Ode till en grekisk urna, Demosthenes och patchkabel. Sa jag inte att man får söka efter underliga uttryck?