Hingerissen

Jag har grubblat lite över detta med litteratur, kultur och konstkritik. 

När man på engelska talar om "Art" kan det betyda konst, musik, litteratur eller dans medan "konst" för oss inte har fullt samma innebörd. De andra kan vara konstformer men det går knappast att säga "konstformskritik" när man försöker få fram att det gäller kritik av kreativt utövande, eller kultur eller vad man nu än ska kalla det. Kultur för mig är något annat än själva konstformerna (även det är ett ord som stör mig) och har mer att göra med allt runt omkring själva skapandet än med just verket i sig självt. Här finns det en stor brist i språket, det är så fruktansvärt lätt att vira in sig i alla termer och ändå inte få fram vad man menar. Det är något som slår mig varje gång jag läser kultursidorna i tidningen, det är som att de skriver avhandlingar bara för att nå fram till en enda mening. Jag gillar det, när jag är på humör, eftersom det ofta är i alla försök att hitta rätt som man finner sig själv stanna upp och se hur meningarna lyfter från papperet, men nu börjar jag bli alldeles för artonhundratalsaktig igen. Kanske borde även jag införliva mer blandad lektyr i min dagliga läsning (insnöad var ordet), för hur mycket vi än klagar över att man idag ser på TV kommer jag inte ifrån att vi ofta ser på engelskspråkiga serier och då antingen förbättrar vår engelska eller läser oss igenom programmen. Två goda ting...

Jag börjar, föga överraskande, misstänka att många av skribenterna på kultursidorna också är förtjusta (sen när har detta ord fått en idiotstämpel?) i ord, och liksom jag antagligen förbannad på dem emellanåt. Det finns dock saker som verkligen irriterar mig när det kommer till samhörighet och det är när man får för mycket av den. Lagom är ett underskattat begrepp som vi gärna verkar tala om men (alltför) sällan för in i praktiken. Jag funderar på att ta mig till Tyskland till hösten, antagligen till Berlin eftersom det verkar lättast att få plats där, men helt plötsligt ska alla dit. Längtar alla dit. Jag vill inte stöta på svenskar i varje gathörn. På så sätt är modebloggarna nog ärligast, alla vill vara först med det senaste. Det finns visserligen skillnader, jag vill inte ha dit folk senare heller men å andra sidan är Berlin en stor stad, och jag kan hypotetiskt sätt lika gärna hamna i Volgograd (även om jag tvivlar på det).

Hur går det egentligen att kritisera konst? Allt man egentligen kan komma fram till är väl om man uppskattar den eller inte, och då handlar det om personlig smak och ingen allmängiltig åsikt. Teknik kan man väl också bedöma men då strider man mot själva tanken på att nya metoder ska upptäckas och utvecklas. Om originalitet är målet finns det väl inget att bedöma, mer än om det faller en viss person i smaken eller inte? Möjligen kan man tänka sig att jämföra verket med skaparens intention men till och med det kan man komma runt genom att säga att man skapade en känsla. Dessutom är jag av åsikten att det är upp till var och en att tolka ett verk utifrån sina egna erfarenheter och tankar. Ett riktigt bra exempel på det var hur Annika Norlin (Hello Saferide) hade fått kommentarer om hur skönt det var att någon skrev en sång om abort/missfall. Det var dock inte hennes tanke med låten Anna, den var bara menad att visa på hur drömmarna om framtiden kan förändras eller krossas när ett förhållande går i kras. Ändå gör det väl inte tolkningarna fel, ibland blir nog bara produkten annorlunda än intentionen, utan att för den sakens skulle bli sämre.

Jag vecklar in mig i mitt eget resonemang just nu, och är alldeles för förtjust i att läsa mina egna ord. Pride goes before fall, högmod går före fall. Ännu ett mångtydigt ord, så fritt fram för tolkning.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback