Bennet
Just nu sitter jag här och försöker komma på vad jag vill skriva om. Normalt sett brukar jag, som bekant, starta med ett ämne för att sedan veckla in mig i alla kringelikrokar som kan förekomma i periforin och sedan få kalla fötter och återgå till ursprungsämnet. Så brukar det väl fungera, mer eller mindre. Idag känner jag mig dock som att jag redan har förbrukat en stor del av min skrivarenergi i och med att jag hamnat framför diverse program som jag inte har kunnat låta bli att anteckna till. En vacker dag (strålande uttryck förresten) kommer jag att inse att jag drunkar i små lappar. Inte post-it-lappar tack gode gud, klistret blir så fruktansvärt äckligt och smutsigt efter ett par år, utan vanliga vita (ibland färgade) lappar som jag gissar är ungefär en kvadratdecimeter stora. Jag skriver om allt möjligt, antecknar tankar och citat och framförallt fakta och ord. Jag har alltid tyckt att det har varit det normala sättet att vara på, och fördomsfull som man kan bli när man alltid har gjort på ett visst sätt har jag tyckt att folk som inte antecknar när de förväntas göra det ofta är lata. Samtidigt vill jag inte kännas vid mig själv för att jag tänker så och nej, jag har inte samma fördomar om man har en ursäkt så som dyslexi eller problem med att musklerna börjar krampa när man skriver, men jag har helt enkelt svårt att förstå att man inte är villig att skriva tills fingrarna blöder (jag har testat det men oftast ger musklerna upp långt innan fingrarna). Att jag sedan valde ett program där man gynnas av att kunna anteckna snabbt och mycket gjorde inte direkt att min anteckningsbesatthet minskade och sanningen att säga tror jag inte att jag vill bli av med den. Jag har dock funderat över varför jag fungerar såhär, varför jag är överlycklig över att vi numera har en Boxer där man kan spola tillbaka och hinna anteckna allt man bara vill; alla namn, citat, fakta... Det tar aldrig slut.
Jag önskar att det gick att säga att anledningen till allt detta är att jag älskar att lära mig nya saker och suger åt mig kunskap från alla möjliga håll, och visst är det troligen en del av sanningen. Men man måste inte anteckna för att lära sig, även om det kan underlätta. Istället har det mestadels att göra med en av mina största fobier. Jag är livrädd för att glömma. Vare sig det gäller fakta, minnen, namn, ansikten eller tankar. Hur oviktigt det egentligen än är vill jag inte glömma det. Det finns en reklamfilm som brukar gå ibland, där en kvinna tatuerar in sitt namn och sin adress på armen efter att ha drabbats av stroke (om jag inte minns fel). Bilden av hennes tatuerade arm har verkligen etsat sig fast i mitt minne och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Jag skulle aldrig fästa min adress på armen eftersom jag trots allt är för logiskanalytisk för det och inser att det vore idiotiskt med tanke på min vilja att flytta runt så mycket jag kan. Jag vill inte fästa mig vid platser så att jag stannar på ett ställe, jag vill vara fri, men det är en fundering som förtjänar ett eget inlägg när jag nu än känner för att ta itu med det.
Jag skulle vilja tatuera in hela mitt jag på min hud, föra ut det som finns inuti till utsidan så att jag alltid kan se det och påminnas om vem jag är. Jag famlar blint efter kunskap och inbillar mig ofta att andra människor skulle förstå mer av livet än vad jag själv gör. Samtidigt vet jag på någon nivå att ingen vet mer om mitt liv än jag själv och att det egentligen är dumt att använda generaliseringar så som "livet", som att det bara finns ett enda. Vi längtar nog alla efter någon sorts kollektivt svar när det gäller livet men det finns ingen allmängiltig lösning och frågan är väl egentligen om det behövs någon eftersom det skulle innebära att livet är ett problem. Saken är den att jag verkligen kan tro att andra har svar på åtminstone vissa frågor och det har de säkert, men jag glömmer att ifrågasätta dem. Så fort det nämns en procentsats tror jag på det, även om det inte handlar om något som går att mäta utan ett subjektivt ämne så som vårt beteende. Jag skräms av att mina instinkter förvrids. Jag har alltid varit ifrågasättande. Så är det så enkelt som att de slås ut eftersom jag verkligen vill finna svar på mina funderingar, eller är det för att jag redan vet att det inte går att bevisa att de är fel, precis som det är omöjligt att bevisa att de stämmer? Handlar allt i slutänden om hur bra man är på att tro på sig själv och sina tankar och idéer? Om det är så, vad är då poängen med vetenskap och objektivitet? Finns det ens något som går att bevisa, och är det då någonsin en fråga om att bevisa det "utom allt tvivel" eller bara "i brist på andra troligare möjligheter"?
Nu väntar "Lost in Austen", del två, på mig. Den var överraskande bra, men samtidigt pinsam bortom allt vad jag brukar klara av. Å andra sidan kan jag inte missa hur mr Collins blir utsatt för den moderna kvinnans sätt att handskas med oönskad fysisk uppmärksamhet. Livet är intressant ur nya vinklar.
Jag önskar att det gick att säga att anledningen till allt detta är att jag älskar att lära mig nya saker och suger åt mig kunskap från alla möjliga håll, och visst är det troligen en del av sanningen. Men man måste inte anteckna för att lära sig, även om det kan underlätta. Istället har det mestadels att göra med en av mina största fobier. Jag är livrädd för att glömma. Vare sig det gäller fakta, minnen, namn, ansikten eller tankar. Hur oviktigt det egentligen än är vill jag inte glömma det. Det finns en reklamfilm som brukar gå ibland, där en kvinna tatuerar in sitt namn och sin adress på armen efter att ha drabbats av stroke (om jag inte minns fel). Bilden av hennes tatuerade arm har verkligen etsat sig fast i mitt minne och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Jag skulle aldrig fästa min adress på armen eftersom jag trots allt är för logiskanalytisk för det och inser att det vore idiotiskt med tanke på min vilja att flytta runt så mycket jag kan. Jag vill inte fästa mig vid platser så att jag stannar på ett ställe, jag vill vara fri, men det är en fundering som förtjänar ett eget inlägg när jag nu än känner för att ta itu med det.
Jag skulle vilja tatuera in hela mitt jag på min hud, föra ut det som finns inuti till utsidan så att jag alltid kan se det och påminnas om vem jag är. Jag famlar blint efter kunskap och inbillar mig ofta att andra människor skulle förstå mer av livet än vad jag själv gör. Samtidigt vet jag på någon nivå att ingen vet mer om mitt liv än jag själv och att det egentligen är dumt att använda generaliseringar så som "livet", som att det bara finns ett enda. Vi längtar nog alla efter någon sorts kollektivt svar när det gäller livet men det finns ingen allmängiltig lösning och frågan är väl egentligen om det behövs någon eftersom det skulle innebära att livet är ett problem. Saken är den att jag verkligen kan tro att andra har svar på åtminstone vissa frågor och det har de säkert, men jag glömmer att ifrågasätta dem. Så fort det nämns en procentsats tror jag på det, även om det inte handlar om något som går att mäta utan ett subjektivt ämne så som vårt beteende. Jag skräms av att mina instinkter förvrids. Jag har alltid varit ifrågasättande. Så är det så enkelt som att de slås ut eftersom jag verkligen vill finna svar på mina funderingar, eller är det för att jag redan vet att det inte går att bevisa att de är fel, precis som det är omöjligt att bevisa att de stämmer? Handlar allt i slutänden om hur bra man är på att tro på sig själv och sina tankar och idéer? Om det är så, vad är då poängen med vetenskap och objektivitet? Finns det ens något som går att bevisa, och är det då någonsin en fråga om att bevisa det "utom allt tvivel" eller bara "i brist på andra troligare möjligheter"?
Nu väntar "Lost in Austen", del två, på mig. Den var överraskande bra, men samtidigt pinsam bortom allt vad jag brukar klara av. Å andra sidan kan jag inte missa hur mr Collins blir utsatt för den moderna kvinnans sätt att handskas med oönskad fysisk uppmärksamhet. Livet är intressant ur nya vinklar.
Kommentarer
Trackback