Varken mer eller mindre

Dokumentärer är något som jag ofta fastnar framför. Det finns så många vackra, hemska, gripande, informativa och ibland tyvärr tråkiga dokumentärfilmer som har gjorts. Även om jag vet att det finns de som är tråkiga har jag inte råkat på så många, kanske för att jag har väldigt lätt att intressera mig för saker och ting och då har överseende med mycket annat. För några dagar sedan fastnade jag framför delar av en dokumentär om Jimmy Rosenberg, en otroligt begåvad gitarrist som fick drogproblem och nu försöker tillfriskna. Hans familj spelade en stor roll i hans liv och hans pappa satt i fängelse för att ha mördat sin svärson (som misshandlade sin fru). När pappan, som hade haft mycket med Jimmys karriär att göra innan han hamnade i fängelse (hamnade är ett väldigt underligt ord att använda i det här sammanhanget, ändå är det praxis...), skar sig när han fick höra om sonens drogmissbruk. Det var dock inte det som fick mig att haja till. Istället var det hans ord jag lekte med tanken på att ta livet av mig. Det är så många motsatser som samlas i den enda, korta meningen. Att livet och döden är något man kan leka med. Ändå är det väl just det vi gör, leker. Även när vi är allvarliga och seriösa är det en lek. Vi vet inte vad annat man kan göra. Förstår inte hur vi annars kan handskas med det.

Jag är en idealistisk realist. en filosofisk rationalist. en konservativ liberal. En människa. och ibland är det det som är svårast av allt att acceptera.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback