Anagram

Uppfylld av önskningar, drömmar, tankar och idéer. Uppfylld av mig själv. Och jag skäms över det. Hur har det kunnat bli så? Att man skäms över att vilja spela huvudrollen i sitt eget liv? Jag vill ju att andra också ska ha det bra. Jag vill hjälpa människor. Hur kan jag då vara en dålig människa för att jag vill kunna sätta mig själv i centrum när jag är ensam?

Logik är kanske inte min starkaste sida när det kommer till verkligheten. Jag är bättre i teorin. Där är allt så enkelt. I det riktiga livet är det så komplicerat. Det är gånger som denna som jag skulle vilja begrava mig i böcker och aldrig hitta tillbaka ut ur labyrinten. Att virra bort mig i förtrollningen och kunskapen. Men vad är nyttan med den om man inte gör något mer än tar in den? Den måste få utlopp någonstans, någon gång. Även om jag önskar att det vore annorlunda.

Jag tyckte jag såg någon som påminde så om honom idag. Som tittade på mig på samma sätt. Fast yngre, mer rebellisk och anti-allt.

Jag tycker mig se hans drag i ansiktena på många människor jag möter på gatan. Ansiktsdragen, kroppsspråket, det är alltid något. Ingen annan har fått mig att se dem så tydligt och minnas dem. Samtalen gjorde det och jag är glad för det. För att någon lärde mig att se, det gör varje dag så mycket mer värd.

Men nu sitter jag här, och funderar över varför han aldrig kan logga in på msn.

Det stör mig så att jag har låst mig på honom. Jag är inte kär, inte ens intresserad på det sättet. Men jag vill prata. Vill komma förbi den där jävla fasaden han släppte mig förbi en sommardag jag aldrig kommer glömma. Han var den som fick mig att inse att jag ville ha mer än jag någonsin trodde var möjligt att få. Jag hatar att han drog sig undan och verkar så oberörd. Att han inte verkar förstå att jag inte kräver något alls, inte vill ha annat än hans sällskap. Diskussionerna som fortfarande snurrar i mina tankar och fick mig att växa så.

Så mycket av ett barn, ändå så vuxen. Jag vill ju bara prata på det där otvungna sättet igen.

Jag vet inte om det är han eller jag själv som irriterar mig mest. Och det är irriterande.

Jag skulle vilja bli en riktigt duktig sagoberättare. En sådan som fängslar barn (och människor i stort) med sina historier och får dem att glömma vardagen för en stund. Som drar in dem i berättelsen och får dem att slappna av samtidigt som de får ett minne, en anekdot att berätta om och minnas.

Det är min dröm. Det är därför jag alltid älskat musiken, filmen, litteraturen och konsten. De är alla sagoberättare.

Jag drömmer om det jag föddes in i. Men för en gångs skull vill jag inte fly undan det.

Mina matvanor var alltid mycket underliga som liten. När andra barn skydde broccoli och grönsaker älskade jag dem.

Paprika, broccoli, brysselkål och rå potatis, hur mycket bättre blir det egentligen?

Jag är beroende av kolhydrater men om målet är att det ska smaka gott skulle jag hellre leva uteslutande på grönsaker och frukt. Bara då känner jag mig ren och välmående, vilket väl är ett tecken på att jag skulle behöva korrigera mina instinkter.

Nu är jag också fast.

Utan eldspottarkraften är jag urusel.