Anagram

Ännu en tvetydighet...

Min gitarr behöver stämmas, jag lära mig spela igen och mina fingrar växa ett par centimeter för att klara av ackorden.

Tills dess får pianot duga när huvudet spränger och flöjten inte duger.



Varför är det olyckligt deprimerade melankoliska så vackert? Så krångligt, så förtrollande medan det lyckliga är så rakt och enkelt. Simplifiering är inte min grej. Men jag gillar att vara lycklig. Vilket dilemma.

Vilket deprimerande tal för en inledning av ett nytt liv. Eller kanske inte. Allt beror på hur man ser på det.

Skatans kraxande är irriterande, eller roande.

Jag behöver en ny vinkel. Svårare än så är det inte. Enklare än så är det inte.

Fem år i fängelse.

Är inte det världen?

Dubbeltydigt. Jag mår bra. Jag har fått nog. Jag är bra.

Allt stämmer in just nu.

Anonymitet är trevligt fridsamt. Att kunna gå ut och fotografera, måla, skriva och observera utan att någon känner till vem man är. Att resa iväg och bara berätta det man själv vill om sig själv. Inte behöva dra hela livshistorien, inte ens behöva säga sitt namn. Sådant får mig att längta bort. Längta till livet. Och inte förstå vad jag tänkte på den gången för så länge sedan. Ensamhet är skönt när man själv kan välja den och inser att man är mycket starkare än man någonsin trodde. Mycket smartare och mycket envisare, ibland så till den grad att man är fruktansvärt underbart sårbar.

Google är fantastiskt. Skrämmande och underbart.

Dagens DN fick mig att fundera över detta med hjältar. På hur det kommer sig att de flesta svarar att de har flera vardagshjältar när de får frågan om de har någon hjälte. Ändå hyllas idrottsstjärnor som hjältar, artister gör detsamma. Men vad är det egentligen man hyllar? När det handlar om människorättskämpar och liknande, Mandela, Moder Theresa mfl. har det handlat om hur deras självuppoffrande insatser har räddat andra människors liv och framtid. När det kommer till artister och atleter är det visserligen ofta en hel del självuppoffring inblandat men vad är syftet? Att rädda mänskligheten? Eller bara att uttrycka något man aldrig riktigt kan sätta ord på? Många menar på att de redan tidigt insåg att de skulle bli musiker/fotbollsspelare/dansare men hur kan det leda till någon sorts hjältestatus? Är det för att de flesta inte upptäcker vad de vill syssla med förrän senare i livet, för att detta fåtal personer vågar satsa på sin passion? Det stod att styrka, handlingskraft och ett visst mått av alienering (i form av att det är svårt att relatera till personens val och liv) ofta var märkbara drag hos de vi såg som hjältar. På många sätt återfinns de väl hos artister och atleter men när man tänker på det undrar jag om det egentligen är så avundsvärda egenskaper. Alla har de väl i vissa situationer men i stort tror jag faktiskt att folk inte vill bli kända. Att vi har någon sorts inre avogdhet gentemot att utsättas för den sortens avskärmning från andra människor. Inte för att det egentligen är annorlunda att vara okänd, men ändå. Det är en sådan sak som verkar toppen på pappret men i verkligheten måste det vara fruktansvärt tufft. När folk ständigt kommenterar allt du gör och inte gör (även det du inte gör men folk tror att du gör), kritiserar så väl som berömmer som att de förstod allt. Känslan av att ha så många som anser sig känna och förstå dig och samtidigt vara mer avskärmad än någonsin tidigare. Det är lätt att bli känd, beroende på vad man menar med att vara känd. Testa på att bo i en liten stad, eller förresten finns det mindre indelningar även i stora städer så välj vilket som, och verkligen se dig omkring så förstår du vad jag menar. Om det är tillräckligt jobbigt att för dig okända människor på gatan känner igen dig genom att de inser att du är någons syster eller dotter, hur jobbigt skulle det då inte vara att de redan känner till dina känslor, mått, resultat och allt sådant? Utan att du ens vet vad de heter i förnamn.

Jag tror att jag helst förblir mig själv. I lugn och ro utanför allt vad tidningar heter. Jag sitter hellre här under min lampa och tittar på skidskytte, storslalom medan jag lyssnar på hur någon utgjuter sina åsikter över en mp3-fil.

Sushi är otroligt gott. När den är gjord av proffs.

Jag är en konventionell fegis när det kommer till att smaka nya varianter. Rullar och lax. That's it. Sorgligt men sant.

Med hopp om bättring.

Hon såg ut som en blåklocka. Med den lätta, ljusa, tunna kjolen utanpå de mörkblå jeansen där hon gick med rask fart nedför den isiga backen. Baskern på och fokus i blicken. Inget skört bara kontrollerat. Förutom kjolen som svängde milt fram och tillbaka och påminde om rofyllda försommardagar i skogsbrynet. Kontraster fascinerar, det var så naturligt att det var förtrollande.

Imorgon ska jag se om dansösen fortfarande inspirerar mig. om hjärnan orkar se bortom kroppen och andas.

Längs med vägen slutade jag skapa, bara önska förändring utan mål eller mening. Principen brukade vara att springa till något, inte från något annat. Jag bröt en av mina egna kardinalregler, jag som inte skulle ha några sådana.

Något med mitt skrivsätt stör mig fruktansvärt. och jag kan inte sätta fingret på vad det är. det känns bara som att jag tappat något viktigt och låtit det jag försökte skaka av mig ta över. igen, som att jag inte redan fallit i den fällan alltför många gånger redan som det är. jag måste försöka få ordning på det, annars kommer jag inte att orka.

Har jag tur är det som förr. min utveckling går inte långsamt framåt, jag har alltid varit mer av en trapperson än en rulltrappeperson så det är steg som gäller. eller springande i rulltrappan möjligen. just nu håller jag tummarna för att min svenskalärare hade rätt när han påstod att jag utvecklas i omgångar och nu är på gränsen till nästa steg. precis som jag var då, när allt förbättrades och djupnade. svackan före hoppet.

det är en lustig företeelse. den kommer och går och vägrar kvävas även när den hämmas. vill inte komma fram när man lägger ut sidenkuddar och strör rosenblad över golvet. bara finns där utan att göra väsen av sig. ständigt närvarande men aldrig greppbar. som jag älskar att hata den. älskar att hata mig själv som härbergerar den.

Diskning är ett underskattat tanketillfälle. Varmt och skönt för händerna är det också.

Är det inte ett väldigt konstigt uttryck med tanke på att det syftar på barn men ändå används för alla åldrar (och arter)? jag känner till Lindberg-historien men jag är ändå fundersam...