Anagram

Min blick fastnade vid en bok i bokhyllan till vänster om mig (bokfascination ligger i släkten, det är alltså inte mitt bidrag och därmed inte heller mitt fel). Travels with my aunt (Graham Greene). Den är bra, underlig men bra. Själv stötte jag på den i och med ett skolprojekt - läs en klassiker (i vid bemärkelse) på engelska och analysera den. Då var det min mor som fastnade med blicken på den, inte jag.

Problemet med att läsa en bok för att sedan analysera den, med vetskapen om att man ska ha med några citat, är att jag sitter och plitar ner citat varannan sekund. Det är störande och historien riskerar att bli fruktansvärt hackig. Det är antagligen därför man helst ska läsa boken två gånger, en snabbgenomgång och en analyserande. Någon gång ska jag testa på den metoden.

I vilket fall som helst gjorde jag en sjuhelsikes bra analys som sedan kopierades (med namnet borttaget) för att användas som exempel på hur en analys skulle se ut. Just då spelade det mig ingen större roll, det gör det aldrig när jag väl gjort klart uppgiften, då får resultatet vara hur det vill och jag fokuserar bara på vad jag missat för att sedan aldrig göra om samma misstag (lite sorgligt och definitivt något värt att arbetas på). Nu i efterhand gör det mig dock glad.

Dagar när man känner att allt tar emot och hjärnan verkar ha låst in sig i sig själv bakom tredubbla pansardörrar, dagar som idag när jag plötsligt inte förstår ett ord tyska, då känns det rätt skönt att kunna se tillbaka på gamla bragder. och inse att man inte suger fullt så mycket som man tror. men det är jobbigt att tvingas kämpa med något som alltid varit ens starka sida. det är antagligen därför jag strular till det, för att jag för en gångs skull bryr mig så mycket och vill för mycket.

Jag kan ju inte misslyckas om jag aldrig försöker, eller hur?

Å andra sidan kan jag heller aldrig lyckas, och är inte det ett misslyckande i sig?

När jag såg min rubrik Bara på en fredag kom jag på att det är något jag har missat. Jag har inte sett filmen Bara en natt. Uppföljaren, Bara en dag, har jag dock hunnit se (därav associationen) och jag gillade den. Anti-action, mängder av prat och funderingar. Precis min stil när jag får välja en film att se i ensamhet, i lugn och ro utan att behöva skratta eller gråta eller fundera över vad sjutton det är tanken att man ska känna. För jag är lättpåverkad. Det andra tycker är roligt i filmer får mig att skratta, skratten får mig att börja skratta helt enkelt. men jag överdrev en smula. gråter, det gör jag fortfarande inte inför andra, inte om det finns minsta möjlighet att slippa.

Ps. Någon annan som har lagt märke till att talet 1 förekommer i de flesta av mina rubriker idag? Det finns säkert någon utmärkt freudiansk förklaring av det där, och jag bryr mig inte ett skvatt. G'natt!

Jag insåg just att melodifestivalen börjar imorgon. Det är sån typisk sak som jag bara brukar trilla in på av misstag, jag vet aldrig när den är. Troligen skulle jag bara kunna säga "på våren" om någon frågade och jag inte kunde dra mig till minnes att jag sett något om det i ögonvrån när jag skummat igenom tidningen. För att vara ett sånt fenomen är det väldigt lätt att missa. 

Jag ska skriva ett brev till mig själv, inspirerad av Cyan. Och Eternal Sunshine of a Spotless Mind. Det är en riktigt bra film och Kate Winslet har vuxit rejält på mig på sistone.

Ibland måste man minnas, även om man måste tvinga sig själv till det.

Känslan av övertrötthet kan komma över en väldigt snabbt. Från att ha varit seriös och noggrant läst igenom kurskatalogen för Karlstads Universitet fann jag mig själv plötsligt liggandes på min säng, (dåligt) skämtandes om min gatuadress...

Om jag får komma med ett tips, testa aldrig att blanda lättdryck med mjölk, och undvik för allt i världen att tro att det kommer smaka bättre om man tillsätter pressad citron... det gör det inte.

Ropade jag just nu när ytterdörren öppnades. Glädjen åt när någon bryter vanorna och sedan återvänder är fantistisk!

Jag har dammsugit hela huset. Översidan av vitrinskåpet gillar mig inte. och gillar inte den heller efter att nästan ha trillat ner från pianopallen och fått munstycket i huvudet.

Jag är nöjd med mig själv. men jag äcklas fortfarande av mögliga clementiner som fastnat i träskålen.

Hur kommer det sig att när man väl börjar städa lite känner man sig tvingad att fortsätta, bara för att man helt plötsligt upptäcker hur dammigt det är överallt?

Det blev två av tre, målandet får vänta ännu ett tag.

Läsa en bok, måla eller diska... dags för ole dole doff.

Det är konstigt hur några så enkla saker kan få så olika värderingar. Jag ser fördelar med alla tre, så egentligen innebär det väl att jag inte kan förlora eller missa något hur jag än gör? Vad skönt.

Jag vill bara skriva, skapa, spela och se. men varje gång jag påbörjar något dyker tankarna upp, oron att inte duga till. Att inte ha det i sig, det jag önskar mest av allt. kanske innebär det att det riskeras att kvävas eftersom jag aldrig vågar öppna asken och se efter om det finns där.

Lyckligt ovetande, men om jag inte är lycklig utan orolig, vad har jag då att förlora? Det är lätt att säga att man ska göra något åt saken, det är desto svårare att hitta rätt sätt att göra det på.

Jag ska försöka. Stänga ute omgivningen och bara fokusera, på det som flödar genom ådrorna och på det jag vill göra. Att hålla tillbaka har bara gjort mig olycklig förr, varför skulle det vara annorlunda med det här?

Det är därför jag vill vara ensam, då slipper jag försöka stänga saker ute, nyfikenheten går i närkamp med kreativiteten och vinner varenda gång, stärkt av solljuset som det varit ute i under hela min levnadstid. Medan kreativiteten gömts undan i en mörk skrubb och bara vågat sig fram när solen befunnit sig utom räckhåll. Då riskerna försvunnit.

Aniara är egentligen ett mycket vackert namn om man tänker på det. Vackert i sig självt, utan bakgrunden.

Av någon anledning längtar jag till ett 60-tal jag själv var för ofödd för att minnas. Eller kanske till en framtid jag är för ung för att minnas.

Måste allt vara så definierat och klart? Kan saker och ting inte bara vara, utan att ha någon direkt mening eller orsak?

Jag är vegetarian, varför vet jag inte längre själv. Jag vill inte vara vegetarian. Inte heller vill jag äta kött eller vara vegan. Jag vill bara kunna äta det jag känner för, även om detta innefattar att jag väljer bort kött varje gång. Skaldjur äter jag dock, men ägg vill jag helst låta bli, förutom i pannkakor eftersom de är så gudomligt goda, så innebär det att jag "bara" är semi-vegetarian eller vad menas egentligen med det?

Jag är trött på att ständigt komma med ursäkter och förklaringar. Somliga saker är som de är och det borde räcka.

Det är därför jag vill vara min egen. Hur kan man lära känna sig själv om man hela tiden måste tvinga in sig i olika fack för att passa andras behov av att förstå?

Har jag lust att börja plugga igen. Någonstans långt från alla andra, från allt det jag känner till och där människor känner till mig. Någonstans där jag kan dra mig undan in i min egen värld när jag känner för det. Jag längtar efter romantiken, inte den mellan människor utan den mellan jaget och omvärlden. Det skulle antagligen inte kännas så underbart när jag väl var där, men i efterhand skulle de skarpa kanterna filas ner av minnets glömska.

Jag vill ha mitt sparsmakade rum i en gammal byggnad, mina bokhögar, en madrass med filt och kudde. Och en stereo eller radio eller mp3. Och mina instrument, pennor, block och penslar. Sedan vore jag nöjd. För ett tag åtminstone.

Allt som oftast handlar det om samma sak. Hur mycket jag än ogillar generaliseringar är det sant.

För mycket prat, för lite handling

Jag gillar att titta runt på olika bloggar och bli förtrollad så till den grad att jag vill falla om halsen på världen och aldrig sluta krama den när jag inser hur många fantastiska människor det finns där ute.

Det enda som skapar ett litet sorgemoln i utkanten av ögonvrån är insikten att jag aldrig kommer se mer av de flesta. De gångerna inser jag att det vore bättre om jag faktiskt kom mig för med att kommentera, men jag gör det sällan. Varför, jo för att jag tycker att det är fruktansvärt svårt att vara mig själv när jag kommenterar någons inlägg.

Antingen blir det högtravande eller invecklat eller alltför simplifierat (ett nytt favoritlåneord). Jag blir galen på mig själv och alla mina mentala hinder. Det är knappast någon annan som sätter upp dem för mig, bara jag själv som är för rädd för att våga försöka se förbi dem. Jag var aldrig förtjust i häcklöpning eller längdhopp, att släppa kontakten med marken är något av det läskigaste jag vet.

Ändå vill jag vara sådan, en av dem som bor i taket och inte inser att det inte går. Hur blir jag det?

Cybervärlden svämmar över av intelligenta, kreativa,modiga och ödmjuka människor och jag är bara tacksam för att jag lever och får uppleva det. Det är större än jag tror att vi förstår.

Världen är en konstig plats, människorna gör den så komplicerad med alla lagar och regler, oskrivna såväl som nedtecknade. Vad jag känner för mest just nu är att bryta mot alla "borde" och leva ett helt eget liv. Lagarna följer jag eftersom det är lättare än att bryta dem (just det har jag egentligen aldrig förstått mig på, varför ska man hela tiden protestera eller demonstrera sitt ogillande när det är lättare att få sin vilja igenom om man är mer diskret? Man måste inte trampa på alla tår i ens väg för att få något gjort, det innebär snarare att man motverkar sitt eget syfte och bränner broar man sedan kunde ha nytta av... Enligt min erfarenhet).

Vad jag skulle önska just nu är en fallfärdig bostad utan möbler eller värme där jag bara kan leva, ensam eller med andra. En bohemisk livsstil, till en viss gräns. Det där är ytterligare något jag inte förstår, nämner man en egenskap man skulle vilja se i sitt liv innebär det plötsligt att allt ska se ut så. Sen när bestämde någon att allt måste vara antingen svart eller vitt? Jag har alltid älskat gråskalan mer med alla dess nyanser och möjligheter. Så diskret men ändå så högljudd.

Egentligen skulle jag vilja pröva på att bo och leva på gatan, men jag tror att jag skulle ha svårt för smutsen, känslan av att aldrig vara ren. Att duscha och tvätta av sig är heligt för mig. Och så skulle jag oroa mig för människor. Även om jag i grunden tror att människan är god betyder det inte att jag tror att allt människan gör är av godo.

Jag har just läst en mycket underlig bok. De flesta böcker ter sig i och för sig underliga när man läser dem mitt i natten när ögonen redan har ena foten i drömmens värld, men ändå. Den var underlig. Den är underlig och jag gillar den för den får mig att tänka. Det finns inte mycket handling att tala om, ändå väcker den mängder av tankar gällande systemet, samhället, världen och människan. För att vara så kort och tunn är den väldigt bred.