23 oktober
Nu var det hemskt länge sedan jag skrev. Snart ett och ett halvt år för att vara mer exakt. Det är otroligt vad som har hänt under den tiden. Jag är tillbaka i landet jag inte ville återvända till. Det är inget fel på Sverige, men det är inte det land jag älskar. Inte södra Sverige i alla fall, Norrland är just nu en skön retreat, en andningspaus som behövs så i min skånska vardag. Jag pluggar, en underlig utbildning som ingen har hört talas om men som nog inte är helt fel ändå. Samtidigt längtar jag tillbaka, till Tyskland, till friheten, till kreativiteten och till naiviteten. Jag skulle vilja säga att jag håller på att bli vuxen, men det stämmer nog inte. Jag håller bara på att bli tråkig. Det är för mycket som ska organiseras och tänkas på, kläder ska tvättas och uppgifter ska skickas in och tentor ska pluggas till och mail ska skrivas och blogginlägg skapas. För jag har inte slutat blogga. När årtalet inte längre kunde förkortas med en entalssiffra startade jag en ny blogg, kanske tråkig men i alla fall ett utlopp. Innan dess var det mail efter mail som gällde. Så i mitt gamla flickrum ligger en tjock pappersbunt, fylld med min dagbok utskriven i pappersform från mail och blogginlägg. Jag skriver och verkar aldrig kunna sluta med det. Det behöver inte vara fantastiskt, eller ens bra. Jag skriver för mig själv, och för en familj som vill veta att jag mår bra.
I Tyskland finns någon jag inte ville lämna, både en familj som blev som min egen och en person med vilken jag kanske hade kunnat ha något mer. Men när sommaren närmade sitt slut gjorde min tid där också det och sedan dess har vi båda förlorat oss i tentor och en vardag som inte delas. Vad som händer framöver har jag ingen aning om. Kanske spelar det heller ingen roll, för hur jag än vänder och vrider på det och våndas kan jag bara tänka att jag är glad för det vi har haft. Oavsett om vi snart inte längre har något. Om tre år vill jag tillbaka, vare sig han finns där eller inte. Men finns han inte där, för mig, då försvinner jag kanske någon annanstans istället. Det spelar ingen roll nu, verkligheten är att jag har tenta om två veckor och efter det hoppar direkt på tåget söderut, och hoppas att det förlovade landet inte har förlorat sin attraktionskraft.
I Tyskland finns någon jag inte ville lämna, både en familj som blev som min egen och en person med vilken jag kanske hade kunnat ha något mer. Men när sommaren närmade sitt slut gjorde min tid där också det och sedan dess har vi båda förlorat oss i tentor och en vardag som inte delas. Vad som händer framöver har jag ingen aning om. Kanske spelar det heller ingen roll, för hur jag än vänder och vrider på det och våndas kan jag bara tänka att jag är glad för det vi har haft. Oavsett om vi snart inte längre har något. Om tre år vill jag tillbaka, vare sig han finns där eller inte. Men finns han inte där, för mig, då försvinner jag kanske någon annanstans istället. Det spelar ingen roll nu, verkligheten är att jag har tenta om två veckor och efter det hoppar direkt på tåget söderut, och hoppas att det förlovade landet inte har förlorat sin attraktionskraft.
8 Maj
Fredag 09.05.08
Jag har varit här länge nu. Jag skulle gärna skriva den exakta tiden, inte för att det är komplicerat att räkna ut, men det finns en bokstav som vägrar fungera som enbart Ctrl+C kopia, och det gör allt jobbigare.
Egentligen har jag ingen större lust att skriva för stunden, men det finns saker som tvingar sig fram och har manat mig att komma ner hit och författa det här. För det mesta skriver jag flersidesmail till föräldrarna och rantar om allt och inget. Känslor, upplevelser, barn, tyskar och framtiden. Det är den sistnämnda som stör mig, som det känns som att jag just nu inte klarar av att skriva om. Jag tror inte att jag kommer tillbaka. Att jag kommer att bosätta mig i Sverige igen. Jag börjar inse rätt mycket, om mig själv och hur speciella alla människor egentligen är. Jag är rädd för mig själv, samtidigt som jag beundrar och fascineras av hur mycket jag klarar av, och inser vilken potential jag faktiskt har. Jag har själv aldrig trott det när folk har sagt det, eller kanske helt enkelt inte funderat över det alls utan bara tagit det för givet.
Det finns mycket jag fortfarande inte fattar, och antagligen kommer jag aldrig att inse vad allt betyder. Det är väl alltid fallet när man befinner sig mitt i bilden, hur mycket man än försöker kan man inte se helheten.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, även om det verkar bli mer upp till mig än till familjen att besluta när det är dags att lämna denna plats. Till jul blir jag i alla fall kvar. Sedan vet jag inte alls. Plugga, jobba, stanna kvar här, resa? Jag kommer nog inte tillbaka till Sverige som sagt. Inte för att Tyskland är genomfantastiskt eller för att Sverige är hemskt. Nej, för att jag kan känna mig svensk här. Jag har kommit att se att jag är en person som älskar bäst när jag inte är där. Jag trivs bättre med de flesta relationer när jag har lagt lite (fysiskt) utrymme mellan oss. Det gäller länder liksom människor. Här gillar jag att vara svensk, kanske gillar jag att redan veta att man är annorlunda, det frigör allt annat och gör att jag inte hämmar mig själv. Jag sticker ut hursomhelst.
En sak till som jag har insett är att jag nog söker efter en person som jag trivs bättre med när vi är tillsammans än isär. Det är nog lättare sagt än gjort att finna den personen, jag är kräsen och duktig när det kommer till ensamhet. Jag är självständig och introvert, även om jag ofta verkar extrovert och social. Livet är inte alltid format som man tror. Jag är bra med barn, bättre än jag själv trodde att jag skulle vara, men jag vet inte om jag själv kommer att bli mamma ens i framtiden. Jag börjar tro att mitt liv bara har börjat förändras och att det snart inte längre kommer kunna hejdas. Att börja inse sin potential är skrämmande samtidigt som det är fantastiskt underbart. Jag undrar bara vart det kommer att ta mig, och hur jag kommer klara av det.
Nu är det inte längre 8:e maj utan 9:e maj. Imorgon firar man mors dag här. Det finns mycket jag snabbt har kommit att älska här nere, en del jag helst skulle vilja förändra eller helt ta bort, och mycket jag har kommit att längta till. Min reslust har inte minskat, tvärtom. Jag känner mig alltjämt som i filmen Chocolate, där de känner sig bundna att ge sig av när vinden ger dem tecken. Vandringslusten dör inte ut utan växer sig bara starkare, och det är därför jag tror att jag kommer att fortsätta söka, medvetet och omedvetet, tills den dag flamman slocknar.
mp3: Razorlight - Wire to Wire
Jag har varit här länge nu. Jag skulle gärna skriva den exakta tiden, inte för att det är komplicerat att räkna ut, men det finns en bokstav som vägrar fungera som enbart Ctrl+C kopia, och det gör allt jobbigare.
Egentligen har jag ingen större lust att skriva för stunden, men det finns saker som tvingar sig fram och har manat mig att komma ner hit och författa det här. För det mesta skriver jag flersidesmail till föräldrarna och rantar om allt och inget. Känslor, upplevelser, barn, tyskar och framtiden. Det är den sistnämnda som stör mig, som det känns som att jag just nu inte klarar av att skriva om. Jag tror inte att jag kommer tillbaka. Att jag kommer att bosätta mig i Sverige igen. Jag börjar inse rätt mycket, om mig själv och hur speciella alla människor egentligen är. Jag är rädd för mig själv, samtidigt som jag beundrar och fascineras av hur mycket jag klarar av, och inser vilken potential jag faktiskt har. Jag har själv aldrig trott det när folk har sagt det, eller kanske helt enkelt inte funderat över det alls utan bara tagit det för givet.
Det finns mycket jag fortfarande inte fattar, och antagligen kommer jag aldrig att inse vad allt betyder. Det är väl alltid fallet när man befinner sig mitt i bilden, hur mycket man än försöker kan man inte se helheten.
Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, även om det verkar bli mer upp till mig än till familjen att besluta när det är dags att lämna denna plats. Till jul blir jag i alla fall kvar. Sedan vet jag inte alls. Plugga, jobba, stanna kvar här, resa? Jag kommer nog inte tillbaka till Sverige som sagt. Inte för att Tyskland är genomfantastiskt eller för att Sverige är hemskt. Nej, för att jag kan känna mig svensk här. Jag har kommit att se att jag är en person som älskar bäst när jag inte är där. Jag trivs bättre med de flesta relationer när jag har lagt lite (fysiskt) utrymme mellan oss. Det gäller länder liksom människor. Här gillar jag att vara svensk, kanske gillar jag att redan veta att man är annorlunda, det frigör allt annat och gör att jag inte hämmar mig själv. Jag sticker ut hursomhelst.
En sak till som jag har insett är att jag nog söker efter en person som jag trivs bättre med när vi är tillsammans än isär. Det är nog lättare sagt än gjort att finna den personen, jag är kräsen och duktig när det kommer till ensamhet. Jag är självständig och introvert, även om jag ofta verkar extrovert och social. Livet är inte alltid format som man tror. Jag är bra med barn, bättre än jag själv trodde att jag skulle vara, men jag vet inte om jag själv kommer att bli mamma ens i framtiden. Jag börjar tro att mitt liv bara har börjat förändras och att det snart inte längre kommer kunna hejdas. Att börja inse sin potential är skrämmande samtidigt som det är fantastiskt underbart. Jag undrar bara vart det kommer att ta mig, och hur jag kommer klara av det.
Nu är det inte längre 8:e maj utan 9:e maj. Imorgon firar man mors dag här. Det finns mycket jag snabbt har kommit att älska här nere, en del jag helst skulle vilja förändra eller helt ta bort, och mycket jag har kommit att längta till. Min reslust har inte minskat, tvärtom. Jag känner mig alltjämt som i filmen Chocolate, där de känner sig bundna att ge sig av när vinden ger dem tecken. Vandringslusten dör inte ut utan växer sig bara starkare, och det är därför jag tror att jag kommer att fortsätta söka, medvetet och omedvetet, tills den dag flamman slocknar.
mp3: Razorlight - Wire to Wire
8 Mars
Söndag 09.03.08
Det här blir det sista jag skriver på ett bra tag. Imorgon vid den här tiden kommer jag att ha träffat familjen och vara på väg hem till dem, eller kanske är jag redan där. Jag börjar känna mig oroligt lugn, eller hur man nu bäst ska beskriva det. Jag har inte tillräckligt mycket fokus för att göra ett långt inlägg av det här, alla känslor som bubblar. Jag lider av guldfiskminne och hinner bara ta några steg i en riktning innan jag glömt bort vad det var jag skulle göra. Hjärnan jobbar på övertid och det är dags att den får vila lite. Allt är packat och ordnat. Vissa saker oroar mig men nu vet jag åtminstone det mesta.
Jag har ett rejält kontrollbehov, inte av att styra vad andra gör men av att veta vad som pågår, vad som förväntas av mig och hur saker och ting fungerar. Det kan vara lite jobbigt en gång som denna, men vad är inte det i längden.
Det är skönt att stämningen äntligen är öppen och lugn nog för alla att våga berätta vad de egentligen känner. Det stör mig inte att vara saknad, det är ju ingen som försöker hindra mig från att åka. De vill bara att jag ska komma tillbaka också.
Nu ska jag ta mig samman och bädda sängen. Garderoben ser fortfarande ut som om en orkan dragit förbi men så länge ingen öppnar dörren går det alldeles utmärkt. Sedan ska jag se på Bones, ordna det allra sista, kolla mailen en sista gång och slutligen gå och lägga mig. När jag vaknar imorgon kommer klockan inte att vara mycket, mitt tåg går strax efter fem (det ökända fakirtåget) och jag kommer börja packa ur min väska. Det gör jag alltid för jag känner alltid att jag har för mycket med mig, oavsett hur väl genomtänkt det är.
Jag är bra förutsägbar ibland.
mp3: BOOM-HAH-BOOM-HAH-HAH - Miyavi
7 Mars
Lördag 09.03.07
Jag börjar känna mig färdig, både när det gäller förberedelserna inför resan och rent fysiskt. Jag är helt slut, det har varit full fart de senaste dagarna och jag har inte lyckats sova ens nära på tillräckligt. Idag städade jag undan tidningshögar, vilket visade sig vara som tyngdlyftning, packade klart den stora väskan (så när som på några laddare så klart), organiserade om min bokhylla, städade ur alla mina byrålådor samt rensade på skrivbordet.
Vad mer har jag fått gjort... Köpt presenter till familjen, skaffat nödvändigheter så som tandkräm och schampo och matsäcksmaterial. Jag skulle vilja kunna lägga ned de sista grejerna i väskan men det går inte förrän imorgon. Hur gärna jag än vill packa klart kommer jag utan tvekan vilja ha min borste imorgon.
Jag funderade en del över det där med klädsel. Exempelvis insåg jag hur mycket tunnare min väska skulle vara utan joggingskorna och träningskläderna, men å andra sidan skulle jag med största sannolikhet sakna dem så de måste med. Frågan är bara om jag borde resa med kappan eller jackan... Svårt fråga men jag löser den.
Egentligen hade inte den funderingen något att göra med mina tankar gällande kläder, snarare var jag inne på hur mycket accessoarerna gör. Jag älskar sjalar av alla de slag och har egentligen alldeles för många, ändå fortsätter jag leta efter den ultimata sjalen eftersom jag inte har hittat den. Ännu. Alla har väl sina samlingsobjekt och precis som många andra gillar jag att kolla på skor, men jag är mer förtjust i att titta, prova och bedöma dem än att faktiskt köpa och bära dem. Typiskt för skomakarnas barnbarn.
Anledningen till att det blir helt underligt när jag skriver nu är att jag är övertrött sedan ett par timmar tillbaka. Jag har missat så gott som all friidrott, inklusive Wissmans guldlopp och när jag inte ens blev upprörd över det... Då insåg jag att jag var avtrubbad av trötthet. När jag nu tänker på det har jag inte ätit så mycket heller, jag glömmer alltid bort det när jag är mitt uppe i något, som nu.
Jag borde skicka ett mail om att jag inte borde sitta i valkommittén eftersom jag inte blir kvar i Sverige. Men jag vet inte om jag orkar. Eller om det behövs. Vi får väl se vad som händer.
Jag träffade flickan jag suttit barnvakt åt ett par gånger, hon hade ensamtid med sin mamma (vilket väl innebär att hennes lillebror hade ensamtid med pappan) och skulle pyssla med tejpmålning på biblioteket. Det är något väldigt speciellt med barn och deras uppriktiga, enkla känslor. Jag tror att hon var den enda som sagt att jag inte fick åka. Jag vill inte att någon annan ska säga det, men ändå är jag glad att hon gjorde det.
Det är svårt att vilja vara självständig och samtidigt behövd och älskad. Det är ännu svårare för andra att visa att man är det. Antingen håller de en tillbaka eller också stöter de bort en. Kanske är jag orättvis, men det verkar inte bara vara jag som sett det. Jag måste bara komma ihåg alla andra gånger, och minnas att jag är älskad. Så älskad att de släpper mig och försöker låta bli att kväva mig med känslorna att de inte riktigt vill släppa taget än.
mp3: Oh Horatio - Tiger Lou
Jag börjar känna mig färdig, både när det gäller förberedelserna inför resan och rent fysiskt. Jag är helt slut, det har varit full fart de senaste dagarna och jag har inte lyckats sova ens nära på tillräckligt. Idag städade jag undan tidningshögar, vilket visade sig vara som tyngdlyftning, packade klart den stora väskan (så när som på några laddare så klart), organiserade om min bokhylla, städade ur alla mina byrålådor samt rensade på skrivbordet.
Vad mer har jag fått gjort... Köpt presenter till familjen, skaffat nödvändigheter så som tandkräm och schampo och matsäcksmaterial. Jag skulle vilja kunna lägga ned de sista grejerna i väskan men det går inte förrän imorgon. Hur gärna jag än vill packa klart kommer jag utan tvekan vilja ha min borste imorgon.
Jag funderade en del över det där med klädsel. Exempelvis insåg jag hur mycket tunnare min väska skulle vara utan joggingskorna och träningskläderna, men å andra sidan skulle jag med största sannolikhet sakna dem så de måste med. Frågan är bara om jag borde resa med kappan eller jackan... Svårt fråga men jag löser den.
Egentligen hade inte den funderingen något att göra med mina tankar gällande kläder, snarare var jag inne på hur mycket accessoarerna gör. Jag älskar sjalar av alla de slag och har egentligen alldeles för många, ändå fortsätter jag leta efter den ultimata sjalen eftersom jag inte har hittat den. Ännu. Alla har väl sina samlingsobjekt och precis som många andra gillar jag att kolla på skor, men jag är mer förtjust i att titta, prova och bedöma dem än att faktiskt köpa och bära dem. Typiskt för skomakarnas barnbarn.
Anledningen till att det blir helt underligt när jag skriver nu är att jag är övertrött sedan ett par timmar tillbaka. Jag har missat så gott som all friidrott, inklusive Wissmans guldlopp och när jag inte ens blev upprörd över det... Då insåg jag att jag var avtrubbad av trötthet. När jag nu tänker på det har jag inte ätit så mycket heller, jag glömmer alltid bort det när jag är mitt uppe i något, som nu.
Jag borde skicka ett mail om att jag inte borde sitta i valkommittén eftersom jag inte blir kvar i Sverige. Men jag vet inte om jag orkar. Eller om det behövs. Vi får väl se vad som händer.
Jag träffade flickan jag suttit barnvakt åt ett par gånger, hon hade ensamtid med sin mamma (vilket väl innebär att hennes lillebror hade ensamtid med pappan) och skulle pyssla med tejpmålning på biblioteket. Det är något väldigt speciellt med barn och deras uppriktiga, enkla känslor. Jag tror att hon var den enda som sagt att jag inte fick åka. Jag vill inte att någon annan ska säga det, men ändå är jag glad att hon gjorde det.
Det är svårt att vilja vara självständig och samtidigt behövd och älskad. Det är ännu svårare för andra att visa att man är det. Antingen håller de en tillbaka eller också stöter de bort en. Kanske är jag orättvis, men det verkar inte bara vara jag som sett det. Jag måste bara komma ihåg alla andra gånger, och minnas att jag är älskad. Så älskad att de släpper mig och försöker låta bli att kväva mig med känslorna att de inte riktigt vill släppa taget än.
mp3: Oh Horatio - Tiger Lou
6 Mars
Fredag 09.03.06
Jag börjar känna mig som ett nervvrak, allt bara rusar över mig och jag vill både gråta, skrika och skratta på en och samma gång. Alla känns otroligt otrevliga och oförstående men egentligen vet jag att det är jag som är överkänslig just nu. Både fysiskt och mentalt. Det är lite för mycket från alla håll just nu.
Jag har det mesta under kontroll. Nästan allt är packat och får plats. Vissa saker behöver köpas och packas ned, som tandkräm. Men annars fungerar allt nästan skrämmande bra. Skrämmande var ordet. Jag vill härifrån nu, på en gång. Jag är redo att göra något nytt och ta hand om mig själv. Det är en sak som stör mig med att bo hemma, att andra inte inser att man gör saker på sitt eget sätt och för mig fungerar det bra. Jag planerar mycket och har packat allt efterhand, utan att göra några större insatser. Den här gången har det passat väldigt väl och jag är nöjd. Men det verkar de inte inse. Blotta möjligheten att jag skulle vara så gott som klar verkar inte existera i deras ögon utan det tjatas. Det stör mig något enormt. Förr visste jag inte hur jag skulle packa ordentligt men det finns något som heter erfarenhet. Jag har lärt mig helt enkelt. Att de tror att jag är lika dålig på det som jag var när jag var tolv känns därför lite som att bli idiotförklarad.
Jag kan själv. Jag börjar känna mig som en fyraåring men det är inte mindre sant bara för det. Därför försöker jag just nu intala mig att de gör det för att det är en ny situation för dem, och att de kanske inte är helt säkra på det. Att släppa mig. När de nu gör det kommer de inte att få tillbaka mig, mer än för några besök emellanåt. Det är underligt, de gjorde ju samma sak själva. Ändå har de så fruktansvärt svårt att släppa greppet och helt enkelt lita på mig. Förresten, fel ordval. Lita på mig har de alltid gjort, berömt mig för mina logiska och mogna beslut. Kanske är det därför det här sårar mig så, för att jag helt plötsligt känner det som att jag förlorat den där tilliten, utan att ha gjort något fel.
Ibland glömmer jag att de också är människor, och att det finns saker de inte vill inse när det gäller dem själva och deras känslor. Det är därför jag behöver skriva av mig nu, annars skulle tårarna snart börja rinna. Och jag hatar att gråta. Särskilt över sådana saker.
Nu orkar jag inte slita och dra i det där med. Imorgon köper jag de sista sakerna, packar klart allt jag bara kan och försöker städa som en galning. Tidningar ska upp på vinden, kläder rensas ut och... allt ska städas kort sagt. Gånger som denna är jag alltså rätt glad att jag bor i ett litet rum. Men det kommer ändå att vara jobbigt.
Vädret idag får mig att misstänka att allt snart kommer att töa bort. Det börjar bli isslask på gångvägarna och snön liknar på uppkörda ställen mest slush. Sen har dagen varit fylld av aktivitet, biblioteksböcker har lämnats, jag har fikat med kompisarna för att sedan säga hejdå för en obestämd tid, jag har letat presenter åt (särskilt barnen i) värdfamiljen men där gick jag bet. Jag behöver fundera mer på det. Helst skulle jag vilja ha tag på en, eller två, böcker om Plupp av Inga Borg men de verkar inte finnas någonstans häromkring. Hade jag tänkt på det för någon vecka sedan hade jag kanske hunnit beställa dem, men sak samma. Jag får helt enkelt hitta något annat (men jag är lite förnärmad, hur kan de missa att ha böckerna om Plupp inne?!).
Dessutom fick jag min mellanspruta och recept på en ny medicin, och undersökningen bekräftade något jag länge misstänkt. Det är å andra sidan inget jag lider av idag, men om det en dag skulle blomma ut är det bra att vara förberedd. Jag gillade läkaren men jag funderar verkligen över attityden... Det finns en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga läkare när det kommer till kritan, och tydligen går mina åsikter om vilka jag helst ser emot den gängse uppfattningen. Men jag gillar attityden, så kanske är det jag som haft tur.
Jag såg en and som vandrade runt i staden. En bra bit från vattnet och alla andra änder. Det var närmast som att den gjort gånggatan till sitt revir där den pickade i gruset och vandrade runt med självsäker hållning. En flicka som tittade på den verkade närmast rädd, jag skyller på mamman som försökte undvika den och själv verkade rädd. Varför skulle hanarna vara mer aggressiva än honor, som de flesta inte har några problem med att gå fram till?
När jag var på väg till staden vandrade, eller snarare pulsade, jag genom lekparken bakom dagiset. Jag gick i någons fotspår och jag kunde inte låta bli att se det som en metafor. Jag gick i någons fotspår, men stegen var för långa och ibland kunde jag inte hålla balansen och trillade utanför spåren, ut i den orörda snön. Andra gånger var jag tvungen att vara försiktig för att inte trilla lika djupt ner i spåren som han (jag är nästan säker på att det var en han) som gjorde dem. Då skulle jag ha fastnat och gått ner mig totalt. Spåren var för stora för mig och jag halkade runt i dem och höll på att ramla gång på gång. Det känns verkligen som en metafor, för allt möjligt. Jag tror att jag är ute i den orörda snön allt oftare. Jag är trött på att halka runt i för stora fotspår.
mp3: Irgendwie, Irgendwo, Irgendwann - Nena
Jag börjar känna mig som ett nervvrak, allt bara rusar över mig och jag vill både gråta, skrika och skratta på en och samma gång. Alla känns otroligt otrevliga och oförstående men egentligen vet jag att det är jag som är överkänslig just nu. Både fysiskt och mentalt. Det är lite för mycket från alla håll just nu.
Jag har det mesta under kontroll. Nästan allt är packat och får plats. Vissa saker behöver köpas och packas ned, som tandkräm. Men annars fungerar allt nästan skrämmande bra. Skrämmande var ordet. Jag vill härifrån nu, på en gång. Jag är redo att göra något nytt och ta hand om mig själv. Det är en sak som stör mig med att bo hemma, att andra inte inser att man gör saker på sitt eget sätt och för mig fungerar det bra. Jag planerar mycket och har packat allt efterhand, utan att göra några större insatser. Den här gången har det passat väldigt väl och jag är nöjd. Men det verkar de inte inse. Blotta möjligheten att jag skulle vara så gott som klar verkar inte existera i deras ögon utan det tjatas. Det stör mig något enormt. Förr visste jag inte hur jag skulle packa ordentligt men det finns något som heter erfarenhet. Jag har lärt mig helt enkelt. Att de tror att jag är lika dålig på det som jag var när jag var tolv känns därför lite som att bli idiotförklarad.
Jag kan själv. Jag börjar känna mig som en fyraåring men det är inte mindre sant bara för det. Därför försöker jag just nu intala mig att de gör det för att det är en ny situation för dem, och att de kanske inte är helt säkra på det. Att släppa mig. När de nu gör det kommer de inte att få tillbaka mig, mer än för några besök emellanåt. Det är underligt, de gjorde ju samma sak själva. Ändå har de så fruktansvärt svårt att släppa greppet och helt enkelt lita på mig. Förresten, fel ordval. Lita på mig har de alltid gjort, berömt mig för mina logiska och mogna beslut. Kanske är det därför det här sårar mig så, för att jag helt plötsligt känner det som att jag förlorat den där tilliten, utan att ha gjort något fel.
Ibland glömmer jag att de också är människor, och att det finns saker de inte vill inse när det gäller dem själva och deras känslor. Det är därför jag behöver skriva av mig nu, annars skulle tårarna snart börja rinna. Och jag hatar att gråta. Särskilt över sådana saker.
Nu orkar jag inte slita och dra i det där med. Imorgon köper jag de sista sakerna, packar klart allt jag bara kan och försöker städa som en galning. Tidningar ska upp på vinden, kläder rensas ut och... allt ska städas kort sagt. Gånger som denna är jag alltså rätt glad att jag bor i ett litet rum. Men det kommer ändå att vara jobbigt.
Vädret idag får mig att misstänka att allt snart kommer att töa bort. Det börjar bli isslask på gångvägarna och snön liknar på uppkörda ställen mest slush. Sen har dagen varit fylld av aktivitet, biblioteksböcker har lämnats, jag har fikat med kompisarna för att sedan säga hejdå för en obestämd tid, jag har letat presenter åt (särskilt barnen i) värdfamiljen men där gick jag bet. Jag behöver fundera mer på det. Helst skulle jag vilja ha tag på en, eller två, böcker om Plupp av Inga Borg men de verkar inte finnas någonstans häromkring. Hade jag tänkt på det för någon vecka sedan hade jag kanske hunnit beställa dem, men sak samma. Jag får helt enkelt hitta något annat (men jag är lite förnärmad, hur kan de missa att ha böckerna om Plupp inne?!).
Dessutom fick jag min mellanspruta och recept på en ny medicin, och undersökningen bekräftade något jag länge misstänkt. Det är å andra sidan inget jag lider av idag, men om det en dag skulle blomma ut är det bra att vara förberedd. Jag gillade läkaren men jag funderar verkligen över attityden... Det finns en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga läkare när det kommer till kritan, och tydligen går mina åsikter om vilka jag helst ser emot den gängse uppfattningen. Men jag gillar attityden, så kanske är det jag som haft tur.
Jag såg en and som vandrade runt i staden. En bra bit från vattnet och alla andra änder. Det var närmast som att den gjort gånggatan till sitt revir där den pickade i gruset och vandrade runt med självsäker hållning. En flicka som tittade på den verkade närmast rädd, jag skyller på mamman som försökte undvika den och själv verkade rädd. Varför skulle hanarna vara mer aggressiva än honor, som de flesta inte har några problem med att gå fram till?
När jag var på väg till staden vandrade, eller snarare pulsade, jag genom lekparken bakom dagiset. Jag gick i någons fotspår och jag kunde inte låta bli att se det som en metafor. Jag gick i någons fotspår, men stegen var för långa och ibland kunde jag inte hålla balansen och trillade utanför spåren, ut i den orörda snön. Andra gånger var jag tvungen att vara försiktig för att inte trilla lika djupt ner i spåren som han (jag är nästan säker på att det var en han) som gjorde dem. Då skulle jag ha fastnat och gått ner mig totalt. Spåren var för stora för mig och jag halkade runt i dem och höll på att ramla gång på gång. Det känns verkligen som en metafor, för allt möjligt. Jag tror att jag är ute i den orörda snön allt oftare. Jag är trött på att halka runt i för stora fotspår.
mp3: Irgendwie, Irgendwo, Irgendwann - Nena
5 Mars
Torsdag 09.03.05
Just idag har jag inte mycket tid att skriva. Att sitta vid datorn (dvs att inte packa) stressar mig. Egentligen borde det inte göra det med tanke på att jag har det mesta under kontroll, mycket är redan nedpackat (även om jag misstänker att det blir svårt att få plats med allt ändå). Ändock sitter jag här och känner mig nervös, sneglandes på väskan som ligger snett till vänster bakom mig. Den som på något sätt ska rymma min närmaste framtid.
Jag längtar, jag är nervös. Allt går ihop sig och jag har en del att göra imorgon. Inte fullt så mycket som jag haft idag kanske, då min mail har fått arbeta hårt för att skicka iväg meddelanden och frågor till alla möjliga håll och kanter, men ändå en del. Jag borde försöka hitta någon sorts present till familjen, åtminstone till barnen. Jag ska ta en spruta och göra en undersökning. Jag ska träffa vännerna för att fika och säga hejdå. Jag ska försöka packa klart och planera min matsäck, tvätta och en hel del andra småsaker. Fundera över detaljerna i min plan, så som om jag borde låta bli att ta vinterkappan eftersom den tar mer plats än en jacka.
Idag har jag inte läst någon bok vilket känns lite underligt med tanke på att det blev fem stycken från i måndags tills igår. Glaskupan ligger och väntar på mig, Äcklet likaså (men jag vet inte om jag vill läsa den). Sonat till Miriam ligger också där, tillsammans med några tidningar och gamla tyskaböcker. Vi får väl se hur mycket jag får gjort. Men jag gillar inte hur jag känner mig just nu, stingslig och nervös och absolut inte lugn och glad vilket är hur jag blivit van vid att känna mig. Hur jag tycker om att känna mig.
Vädret är fortfarande grått, mandelmasse-aktigt skulle man kunna säga (vilket väl beskriver allt, särskilt som jag råkar avsky mandelmassa) med tanke på att snön nu börjar bli till slask eftersom vi kretsar kring nollan. Så jag skyller humöret på det, även om jag vet att det antagligen är resan som gör mig nervös. Jag ser fram emot den men jag kan inte låta bli att tänka på allt som kan gå fel. Det kommer gå bra ändå, för jag kommer kasta mig ut i det och bara göra det mesta av det. Oron är bara ett steg jag måste ta mig igenom. Det verkar vara så jag fungerar.
Nu ska jag packa och se om jag kan hitta några intressanta citat. Det skulle inte förvåna mig om det är en av huvudanledningarna till att jag tittar på Criminal Minds. Jag älskar ord, andra människors ofta mer än mina egna. Då kan jag intala mig att de är svaret på allt, skyddet mot allt ont.
mp3: Naïve - the Kooks
Just idag har jag inte mycket tid att skriva. Att sitta vid datorn (dvs att inte packa) stressar mig. Egentligen borde det inte göra det med tanke på att jag har det mesta under kontroll, mycket är redan nedpackat (även om jag misstänker att det blir svårt att få plats med allt ändå). Ändock sitter jag här och känner mig nervös, sneglandes på väskan som ligger snett till vänster bakom mig. Den som på något sätt ska rymma min närmaste framtid.
Jag längtar, jag är nervös. Allt går ihop sig och jag har en del att göra imorgon. Inte fullt så mycket som jag haft idag kanske, då min mail har fått arbeta hårt för att skicka iväg meddelanden och frågor till alla möjliga håll och kanter, men ändå en del. Jag borde försöka hitta någon sorts present till familjen, åtminstone till barnen. Jag ska ta en spruta och göra en undersökning. Jag ska träffa vännerna för att fika och säga hejdå. Jag ska försöka packa klart och planera min matsäck, tvätta och en hel del andra småsaker. Fundera över detaljerna i min plan, så som om jag borde låta bli att ta vinterkappan eftersom den tar mer plats än en jacka.
Idag har jag inte läst någon bok vilket känns lite underligt med tanke på att det blev fem stycken från i måndags tills igår. Glaskupan ligger och väntar på mig, Äcklet likaså (men jag vet inte om jag vill läsa den). Sonat till Miriam ligger också där, tillsammans med några tidningar och gamla tyskaböcker. Vi får väl se hur mycket jag får gjort. Men jag gillar inte hur jag känner mig just nu, stingslig och nervös och absolut inte lugn och glad vilket är hur jag blivit van vid att känna mig. Hur jag tycker om att känna mig.
Vädret är fortfarande grått, mandelmasse-aktigt skulle man kunna säga (vilket väl beskriver allt, särskilt som jag råkar avsky mandelmassa) med tanke på att snön nu börjar bli till slask eftersom vi kretsar kring nollan. Så jag skyller humöret på det, även om jag vet att det antagligen är resan som gör mig nervös. Jag ser fram emot den men jag kan inte låta bli att tänka på allt som kan gå fel. Det kommer gå bra ändå, för jag kommer kasta mig ut i det och bara göra det mesta av det. Oron är bara ett steg jag måste ta mig igenom. Det verkar vara så jag fungerar.
Nu ska jag packa och se om jag kan hitta några intressanta citat. Det skulle inte förvåna mig om det är en av huvudanledningarna till att jag tittar på Criminal Minds. Jag älskar ord, andra människors ofta mer än mina egna. Då kan jag intala mig att de är svaret på allt, skyddet mot allt ont.
mp3: Naïve - the Kooks
4 Mars
Onsdag 09.03.04
Det här har varit en slö dag. Jag har visserligen kommit igång med packningen och ordnat så att jag kan säga hejdå till vännerna innan jag åker, men inte mycket mer. Läst ut en bok, tränat lite och... det var nog allt. Spelat in två filmer har jag nog också gjort.
Jag har känt mig påverkad av Sartre. Det är lustigt, för jag kan inte påstå att jag förstod det, kanske är det inte heller meningen. Allt ligger i tolkningen. Så idag har jag drömt mig bort och funderat över allt och inget. Men det var skönt att duscha, det är en sådan sak jag helst inte vill vara utan. Säng kan jag klara mig utan, men inte en ordentlig dusch.
Jag är stressad. Mor är försenad, bussen är försenad snarare, och jag ska hämta henne. Även lillasyster ska hämtas upp och hon vill handla, hur nu det ska hinnas med. Sen borde jag packa, diska, städa. Listan fortsätter i all oändlighet. Kanske påverkade filmerna mig också. Pink Floyd - the Wall är inte direkt en lättsam komedi. Jag har alltså tänkt mycket idag. Jag försöker låta bli att tänka att jag tänkt för mycket, jag vill helst försöka acceptera min tankekvantitet istället.
Det har varit en grå, mulen, disigt trist dag med lätt snöfall och det gör mig deprimerad. En lätt depression som säkert ger med sig samtidigt som stressen minskar och solen åter bryter fram, förhoppningsvis imorgon. Jag påverkas en hel del av vädret. Jag kan inte minnas att det brukade vara så förr, men nu är det så det ser ut. Anpassning, eller anti-anpassning kanske.
mp3: Juliet - Ola & the Janglers
Gånger som denna får inte stressen mig att prestera på topp. Värt att minnas, att inte försöka skriva fritt och kreativt (eller på något annat sätt än helt faktainriktat om ett ämne) när jag upplever den här sortens stress. Så var jag en erfarenhet rikare och vaknar en smula klokare imorgon ä
Det här har varit en slö dag. Jag har visserligen kommit igång med packningen och ordnat så att jag kan säga hejdå till vännerna innan jag åker, men inte mycket mer. Läst ut en bok, tränat lite och... det var nog allt. Spelat in två filmer har jag nog också gjort.
Jag har känt mig påverkad av Sartre. Det är lustigt, för jag kan inte påstå att jag förstod det, kanske är det inte heller meningen. Allt ligger i tolkningen. Så idag har jag drömt mig bort och funderat över allt och inget. Men det var skönt att duscha, det är en sådan sak jag helst inte vill vara utan. Säng kan jag klara mig utan, men inte en ordentlig dusch.
Jag är stressad. Mor är försenad, bussen är försenad snarare, och jag ska hämta henne. Även lillasyster ska hämtas upp och hon vill handla, hur nu det ska hinnas med. Sen borde jag packa, diska, städa. Listan fortsätter i all oändlighet. Kanske påverkade filmerna mig också. Pink Floyd - the Wall är inte direkt en lättsam komedi. Jag har alltså tänkt mycket idag. Jag försöker låta bli att tänka att jag tänkt för mycket, jag vill helst försöka acceptera min tankekvantitet istället.
Det har varit en grå, mulen, disigt trist dag med lätt snöfall och det gör mig deprimerad. En lätt depression som säkert ger med sig samtidigt som stressen minskar och solen åter bryter fram, förhoppningsvis imorgon. Jag påverkas en hel del av vädret. Jag kan inte minnas att det brukade vara så förr, men nu är det så det ser ut. Anpassning, eller anti-anpassning kanske.
mp3: Juliet - Ola & the Janglers
Gånger som denna får inte stressen mig att prestera på topp. Värt att minnas, att inte försöka skriva fritt och kreativt (eller på något annat sätt än helt faktainriktat om ett ämne) när jag upplever den här sortens stress. Så var jag en erfarenhet rikare och vaknar en smula klokare imorgon ä
3 Mars
Tisdag 09.03.03
Alla påstår att det här inte har skådats på länge. Snö som vägrar försvinna och bara fortsätter hagla ned. Det börjar bli rätt tröttsamt om jag ska vara uppriktig. Missförstå mig inte, jag gillar snö. Jag gillar den rena, ljusa känslan den ger när den tvingar bort vintermörkret som plågar livsglädjen ur varenda själ.
Jag måste ursäkta min senaste mening. Jag funderade på att radera den, men varför? Jag tror inte att poängen med lektyren var att jag skulle reagera på det här sättet. Istället skulle jag kanske slungas in i existensiella funderingar. Och det gör jag kanske. Men jag ids inte riktigt med det. Med Sartre, med Jelinek som jag just övergav för en stund. Jag fastnar i de där böckerna och de drar med mig ner. Tröttsamt är ordet. Ändå känner jag mig i behov av det. Jag fann mig stå och fundera över mina reaktioner, en sorts egoanalys, medan jag var ute och skottade snö tillsammans med min far.
Snövallarna är fruktansvärt höga vid det här laget och det är svårt att orka slänga upp den tungblöta nollgradiga snön över dem. Men man måste, annars börjar det rasa som en lavin. Jag upptäckte hur spänd jag var, redo på kritik som aldrig kom. Kritik som inte skulle vara elakt menad utan lärande, ibland på gränsen till mästrande eftersom det inte riktigt har gått fram att jag inte längre är ett litet barn utan en vuxen, vad nu det ska innebära. Jag var inte spänd som en fiolsträng för att jag var på väg att själv gå till attack i bästa anfall-är-bästa-försvars känsla. Tvärtom var jag spänd för att på en nanosekund kunna blidka, ge medhåll och tacka. Kanske komma med en småironisk kommentar till mitt eget försvar, en egentligen rätt genomskinlig ursäkt som dock skulle passera ogenomskådad.
Jag har definitivt tittat för djupt i Sartre. Dags att sluta. Ibland undrar jag bara om jag inte avbryter mig just innan jag når kärnan i allt. Att jag på något sätt är rädd för att nå hela vägen fram. Rädd för vad jag kan komma att upptäcka. Jag börjar tröttna på alla provokationer. Vad är poängen med att provocera, antingen genom att vara helt anti eller helt för något, när man ändå alltid förlorar åhörarna i själva provokationen? Om plagget skiner klarare än dess bärare är det givet att inget varaktigt kan komma ur protesten. Verktyget blir målet utan att det var intentionen.
Det enda jag vet just nu är att jag har en värkande rygg som är på väg att bli sned. Det är dags att det slutade snöa så att jag kunde få ge mig ut och tänka fritt. Öppna himlar är en bättre tankematta än hårda innertak. Det är min tur att diska.
mp3: L'Homme A Tête De Chou - Serge Gainsbourg
Alla påstår att det här inte har skådats på länge. Snö som vägrar försvinna och bara fortsätter hagla ned. Det börjar bli rätt tröttsamt om jag ska vara uppriktig. Missförstå mig inte, jag gillar snö. Jag gillar den rena, ljusa känslan den ger när den tvingar bort vintermörkret som plågar livsglädjen ur varenda själ.
Jag måste ursäkta min senaste mening. Jag funderade på att radera den, men varför? Jag tror inte att poängen med lektyren var att jag skulle reagera på det här sättet. Istället skulle jag kanske slungas in i existensiella funderingar. Och det gör jag kanske. Men jag ids inte riktigt med det. Med Sartre, med Jelinek som jag just övergav för en stund. Jag fastnar i de där böckerna och de drar med mig ner. Tröttsamt är ordet. Ändå känner jag mig i behov av det. Jag fann mig stå och fundera över mina reaktioner, en sorts egoanalys, medan jag var ute och skottade snö tillsammans med min far.
Snövallarna är fruktansvärt höga vid det här laget och det är svårt att orka slänga upp den tungblöta nollgradiga snön över dem. Men man måste, annars börjar det rasa som en lavin. Jag upptäckte hur spänd jag var, redo på kritik som aldrig kom. Kritik som inte skulle vara elakt menad utan lärande, ibland på gränsen till mästrande eftersom det inte riktigt har gått fram att jag inte längre är ett litet barn utan en vuxen, vad nu det ska innebära. Jag var inte spänd som en fiolsträng för att jag var på väg att själv gå till attack i bästa anfall-är-bästa-försvars känsla. Tvärtom var jag spänd för att på en nanosekund kunna blidka, ge medhåll och tacka. Kanske komma med en småironisk kommentar till mitt eget försvar, en egentligen rätt genomskinlig ursäkt som dock skulle passera ogenomskådad.
Jag har definitivt tittat för djupt i Sartre. Dags att sluta. Ibland undrar jag bara om jag inte avbryter mig just innan jag når kärnan i allt. Att jag på något sätt är rädd för att nå hela vägen fram. Rädd för vad jag kan komma att upptäcka. Jag börjar tröttna på alla provokationer. Vad är poängen med att provocera, antingen genom att vara helt anti eller helt för något, när man ändå alltid förlorar åhörarna i själva provokationen? Om plagget skiner klarare än dess bärare är det givet att inget varaktigt kan komma ur protesten. Verktyget blir målet utan att det var intentionen.
Det enda jag vet just nu är att jag har en värkande rygg som är på väg att bli sned. Det är dags att det slutade snöa så att jag kunde få ge mig ut och tänka fritt. Öppna himlar är en bättre tankematta än hårda innertak. Det är min tur att diska.
mp3: L'Homme A Tête De Chou - Serge Gainsbourg
2 Mars
Måndag 09.01.02
Kanske saknar jag substans. Jag är så lättpåverkad att det ibland sliter mig itu. Jag tror inte att jag är ensam. Istället försöker jag intala mig att det kan vara positivt. För det kan det. Någonstans längs med alla omvägar började jag tycka att jag har ett värde, och även om jag fortfarande glömmer det ibland eller tycker att det beror på mina betyg, mitt uppförande eller min kreativitet finns grundtanken kvar. Den bryter fram emellanåt och när jag ser den inser jag att jag kommit längre än jag trodde jag kunde. Att, hur patetiskt uttrycket än är, även de högsta bergen bara är små kullar när man tagit sig uppför dem.
Jag läste en bok. Jag läste egentligen tre. Den ena var vacker, den andra fylld av tonårsångest och den tredje bara var, en sådan bok som jag vet brukar bli bättre om den diskuteras, analyseras och tänks över ordentligt. En del kände jag igen, det mesta lämnade jag bakom mig för länge sedan. Antingen genom att passera förbi det utan att påverkas alls, eller genom att först börja och sedan sluta. Det är inte så svårt. Inte hälften, inte ens en tiondel, så svårt som det verkade då. Det skrämmer mig att inse hur lätt saker kan gå fel för att det verkar svårt.
Normer stör mig. Men jag kommer aldrig undan, det gör nog ingen som är medveten. Vilket nästan alla är. De som inte följer några normer tycker jag synd om. De är på något sätt inte riktigt levande längre. Kanske är det därför folk påstår att det är att leva att kämpa och våndas.
Jag gillar trygghet, men inte tvång och riter. Det finns vanor och så finns det riter. De förstnämnda kan brytas av logik eller känslor, de sistnämnda är något mer. Något heligt som inte var menat att bli det. Där utövaren plötsligt blivit regissör och försöker dirigera omvärlden till att följa oskrivna, outtalade noter och manus. Det fungerar aldrig och plötsligt förvandlas han till martyr.
Två filmer har jag också hunnit med att halvtitta på eftersom de spelades in medan jag satt i fåtöljen och försökte läsa min tredje bok. Help! Beatles Movie och Pink Floyd - the Wall, och egentligen också delar av dokumentärfilmen Punk's not dead. Det har alltså varit en rätt underlig dag, i dess vardagsgråhet. En vanlig dag med psykedeliska (vilket konstigt ord, men med en vacker innebörd) influenser skulle jag kanske kunna beskriva det som. Min packning har dock inte kommit någon vart. Jag skjuter upp den och funderar bara. Som alltid kort sagt. Att jag aldrig lär mig, antingen att leva med att jag alltid gör så och slutar ha dåligt samvete för det, eller slutar skjuta upp det. Antingen eller. Sådan har jag alltid varit. Kanske fäster sig egenskaper som det tidigt, en gång extrem alltid extrem. Men samtidigt är jag ofta mild och lugn. Allting är alltså relativt. Igen. Varför lugnar det mig inte?
Diverse samtal är ringda, lager tillräckligt stora för att jag ska slippa boka sprutmedel i förväg och... möten inplanerade eller möjliggjorda. Några viktiga mail har jag också fått iväg, men ett gäckar mig fortfarande. Jag vill inte skriva på tyska. Jag skulle kunna skriva på engelska, men jag har fått en idé. En typisk duktig-flicka idé vars enda poäng är att bevisa kunnande. Störande egentligen, jag har för mycket att göra redan som det är med alla mina fixa idéer med icke. Den vägrar ge med sig. Hur jag nu ska hinna översätta tre jobbiga sidor till tyska samt skriva ett utförligt mail (på tyska) samtidigt som jag packar för fyra månader, planerar för ett år, läser fyra böcker och ordnar allt annat som behöver ordnas (så som tvätt, disk, möten och shopping av nödvändigheter och presenter), det övergår mitt förstånd. Kanske kommer jag lyckas ordna alltihop, kanske kommer jag misslyckas. Det enda jag vet är att det är tur att jag går upp tidigt den här veckan.
Jag borde sluta läsa böcker. Då skulle jag också börja försvinna, leva mindre och mindre. Jag älskar att hata den jag blir. Eller hatar att älska den kanske, annars skulle jag inte fortsätta. Jag skulle vilja stänga in mig och bara läsa, läsa och läsa. Det finns så många fantastiska böcker som jag kommer missa. Jag struntar i vad andra kallar kvalitet, det handlar inte om det. Det handlar om tankar, influenser och idéer. Det är därför jag föredrar mindre action, deckare har aldrig varit min melodi. Förutom Christie, men de är detektivromaner. Och Walters och Winspear.
Tankarna färgas så av språket, tonen och atmosfären i det jag läser. Det är fascinerande och skrämmande på samma gång. Kanske innebär det inte att jag saknar substans och egna tankar. Kanske betyder det bara att jag har öppna, tomma ytor att fylla. Nu är de fyllda av den senaste, snart kommer färgen att börja flagna tills dess ytorna är tomma igen. Men lite mindre den här gången. En del av färgen kommer att stanna kvar. Det är så jag skapar min brokiga mosaik.
mp3: She Talks to Rainbows - Ramones
Kanske saknar jag substans. Jag är så lättpåverkad att det ibland sliter mig itu. Jag tror inte att jag är ensam. Istället försöker jag intala mig att det kan vara positivt. För det kan det. Någonstans längs med alla omvägar började jag tycka att jag har ett värde, och även om jag fortfarande glömmer det ibland eller tycker att det beror på mina betyg, mitt uppförande eller min kreativitet finns grundtanken kvar. Den bryter fram emellanåt och när jag ser den inser jag att jag kommit längre än jag trodde jag kunde. Att, hur patetiskt uttrycket än är, även de högsta bergen bara är små kullar när man tagit sig uppför dem.
Jag läste en bok. Jag läste egentligen tre. Den ena var vacker, den andra fylld av tonårsångest och den tredje bara var, en sådan bok som jag vet brukar bli bättre om den diskuteras, analyseras och tänks över ordentligt. En del kände jag igen, det mesta lämnade jag bakom mig för länge sedan. Antingen genom att passera förbi det utan att påverkas alls, eller genom att först börja och sedan sluta. Det är inte så svårt. Inte hälften, inte ens en tiondel, så svårt som det verkade då. Det skrämmer mig att inse hur lätt saker kan gå fel för att det verkar svårt.
Normer stör mig. Men jag kommer aldrig undan, det gör nog ingen som är medveten. Vilket nästan alla är. De som inte följer några normer tycker jag synd om. De är på något sätt inte riktigt levande längre. Kanske är det därför folk påstår att det är att leva att kämpa och våndas.
Jag gillar trygghet, men inte tvång och riter. Det finns vanor och så finns det riter. De förstnämnda kan brytas av logik eller känslor, de sistnämnda är något mer. Något heligt som inte var menat att bli det. Där utövaren plötsligt blivit regissör och försöker dirigera omvärlden till att följa oskrivna, outtalade noter och manus. Det fungerar aldrig och plötsligt förvandlas han till martyr.
Två filmer har jag också hunnit med att halvtitta på eftersom de spelades in medan jag satt i fåtöljen och försökte läsa min tredje bok. Help! Beatles Movie och Pink Floyd - the Wall, och egentligen också delar av dokumentärfilmen Punk's not dead. Det har alltså varit en rätt underlig dag, i dess vardagsgråhet. En vanlig dag med psykedeliska (vilket konstigt ord, men med en vacker innebörd) influenser skulle jag kanske kunna beskriva det som. Min packning har dock inte kommit någon vart. Jag skjuter upp den och funderar bara. Som alltid kort sagt. Att jag aldrig lär mig, antingen att leva med att jag alltid gör så och slutar ha dåligt samvete för det, eller slutar skjuta upp det. Antingen eller. Sådan har jag alltid varit. Kanske fäster sig egenskaper som det tidigt, en gång extrem alltid extrem. Men samtidigt är jag ofta mild och lugn. Allting är alltså relativt. Igen. Varför lugnar det mig inte?
Diverse samtal är ringda, lager tillräckligt stora för att jag ska slippa boka sprutmedel i förväg och... möten inplanerade eller möjliggjorda. Några viktiga mail har jag också fått iväg, men ett gäckar mig fortfarande. Jag vill inte skriva på tyska. Jag skulle kunna skriva på engelska, men jag har fått en idé. En typisk duktig-flicka idé vars enda poäng är att bevisa kunnande. Störande egentligen, jag har för mycket att göra redan som det är med alla mina fixa idéer med icke. Den vägrar ge med sig. Hur jag nu ska hinna översätta tre jobbiga sidor till tyska samt skriva ett utförligt mail (på tyska) samtidigt som jag packar för fyra månader, planerar för ett år, läser fyra böcker och ordnar allt annat som behöver ordnas (så som tvätt, disk, möten och shopping av nödvändigheter och presenter), det övergår mitt förstånd. Kanske kommer jag lyckas ordna alltihop, kanske kommer jag misslyckas. Det enda jag vet är att det är tur att jag går upp tidigt den här veckan.
Jag borde sluta läsa böcker. Då skulle jag också börja försvinna, leva mindre och mindre. Jag älskar att hata den jag blir. Eller hatar att älska den kanske, annars skulle jag inte fortsätta. Jag skulle vilja stänga in mig och bara läsa, läsa och läsa. Det finns så många fantastiska böcker som jag kommer missa. Jag struntar i vad andra kallar kvalitet, det handlar inte om det. Det handlar om tankar, influenser och idéer. Det är därför jag föredrar mindre action, deckare har aldrig varit min melodi. Förutom Christie, men de är detektivromaner. Och Walters och Winspear.
Tankarna färgas så av språket, tonen och atmosfären i det jag läser. Det är fascinerande och skrämmande på samma gång. Kanske innebär det inte att jag saknar substans och egna tankar. Kanske betyder det bara att jag har öppna, tomma ytor att fylla. Nu är de fyllda av den senaste, snart kommer färgen att börja flagna tills dess ytorna är tomma igen. Men lite mindre den här gången. En del av färgen kommer att stanna kvar. Det är så jag skapar min brokiga mosaik.
mp3: She Talks to Rainbows - Ramones
1 Mars
Söndag 09.03.01
Jag börjar min nedräkning. Den började egentligen redan för några dagar sedan, men nu är det på riktigt. Väskan har dragits fram och hjärnan arbetar ständigt på högvarv, rädd för att glömma något. Den närmaste veckan kommer jag att leva utanför mig själv. Annars tror jag inte att jag kommer orka. Alltså dränker jag mig i lappar och minnesnoteringar och försöker minnas att det är för en god sak. Drömmar utvecklas till projekt som sedan dränerar mig på energi om jag inte ser upp.
Varje gång jag försöker vända på dygnet sker samma sak. Jag går upp i tid, ty jag har något att ordna (som att köra och lämna min mor på stationen - så att hon kan hälsa på sin mor - och lämna av ett tjugotal böcker på biblioteket) och allt verkar bra. Sedan sätter jag mig i soffan (för att se på Vasaloppet en stund) och somnar. När jag sedan vaknar några timmar senare får jag dåligt samvete och det gnager i mig hela dagen och får mig att stressat ta itu med ett och annat innan jag ger vika och blir inaktiv. Som nu, då jag visserligen studerat flygbolagets hemsida och kollat upp viktbegränsningar och annat, men sedan fastnat framför ingenting. Läst bloggar och försökt skjuta upp sådant jag egentligen inte har något emot att göra. Som att ordna med packlistan. Jag är en list-person, vilket de flesta 00-talare verkar vara (föga överraskande), och jag gillar att inordna mitt liv på så sätt. Jag har redan skapat ett par listor men nu ska de finslipas. Jag har olika steg när det gäller packlistor, först överblicken, sedan antalslistan och slutligen definitionslistan. Lustigt nog trodde jag att jag var hyfsat ensam om att vara så detaljerad, men så verkar inte vara fallet.
Nu är jag stressad och har så dåligt samvete att jag hemfaller åt formellt, cyniskt språkbruk och jag halvhatar mig själv för det. Alltså borde jag dra mig ifrån skärmen och se till att arbeta bort det dåliga samvetet. Diska skulle jag också kunna göra. Eller försöka ge mig själv en paus. Gå och lägga mig i god tid och faktiskt försöka somna ikväll. Jag är egentligen varken kvälls- eller morgonmänniska, det beror bara på i vilken fas och på vilket humör jag är. Både tidiga morgonar och sena nätter lockar mig, men helst inte samtidigt. Då njuter jag inte av någondera.
Nutella på rostat bröd var godare än jag trodde, efter att ha sett italienarnas midnattsmat i Frankrike då det verkade väldigt sliskigt. Det är det, men som sött mellanmål betraktat är det fullt godkännt. Nu ska jag bara komma på ett sätt att smaka surkålen på. Så går det om man råkar diskutera tyska matvanor med sin far innan han åker och handlar...
mp3: Anchor Made of Gold - Jenny Wilson
Det är intressant att försöka komma på en ny artist för varje dag. Definitivt en bra motivationsmetod för att leta rätt på lite nya influenser.
Jag börjar min nedräkning. Den började egentligen redan för några dagar sedan, men nu är det på riktigt. Väskan har dragits fram och hjärnan arbetar ständigt på högvarv, rädd för att glömma något. Den närmaste veckan kommer jag att leva utanför mig själv. Annars tror jag inte att jag kommer orka. Alltså dränker jag mig i lappar och minnesnoteringar och försöker minnas att det är för en god sak. Drömmar utvecklas till projekt som sedan dränerar mig på energi om jag inte ser upp.
Varje gång jag försöker vända på dygnet sker samma sak. Jag går upp i tid, ty jag har något att ordna (som att köra och lämna min mor på stationen - så att hon kan hälsa på sin mor - och lämna av ett tjugotal böcker på biblioteket) och allt verkar bra. Sedan sätter jag mig i soffan (för att se på Vasaloppet en stund) och somnar. När jag sedan vaknar några timmar senare får jag dåligt samvete och det gnager i mig hela dagen och får mig att stressat ta itu med ett och annat innan jag ger vika och blir inaktiv. Som nu, då jag visserligen studerat flygbolagets hemsida och kollat upp viktbegränsningar och annat, men sedan fastnat framför ingenting. Läst bloggar och försökt skjuta upp sådant jag egentligen inte har något emot att göra. Som att ordna med packlistan. Jag är en list-person, vilket de flesta 00-talare verkar vara (föga överraskande), och jag gillar att inordna mitt liv på så sätt. Jag har redan skapat ett par listor men nu ska de finslipas. Jag har olika steg när det gäller packlistor, först överblicken, sedan antalslistan och slutligen definitionslistan. Lustigt nog trodde jag att jag var hyfsat ensam om att vara så detaljerad, men så verkar inte vara fallet.
Nu är jag stressad och har så dåligt samvete att jag hemfaller åt formellt, cyniskt språkbruk och jag halvhatar mig själv för det. Alltså borde jag dra mig ifrån skärmen och se till att arbeta bort det dåliga samvetet. Diska skulle jag också kunna göra. Eller försöka ge mig själv en paus. Gå och lägga mig i god tid och faktiskt försöka somna ikväll. Jag är egentligen varken kvälls- eller morgonmänniska, det beror bara på i vilken fas och på vilket humör jag är. Både tidiga morgonar och sena nätter lockar mig, men helst inte samtidigt. Då njuter jag inte av någondera.
Nutella på rostat bröd var godare än jag trodde, efter att ha sett italienarnas midnattsmat i Frankrike då det verkade väldigt sliskigt. Det är det, men som sött mellanmål betraktat är det fullt godkännt. Nu ska jag bara komma på ett sätt att smaka surkålen på. Så går det om man råkar diskutera tyska matvanor med sin far innan han åker och handlar...
mp3: Anchor Made of Gold - Jenny Wilson
Det är intressant att försöka komma på en ny artist för varje dag. Definitivt en bra motivationsmetod för att leta rätt på lite nya influenser.
Det ofullkomligas perfektion
Varför ska allt handla om kvantitet och kvalitet? De flesta har nog insett att man kan få båda, eller varken eller, vid det här laget. Ändå har det blivit en så infekterad fråga. Jag börjar känna att det inte spelar någon roll längre. Kvalitet är ändå subjektivt, så varför hela tiden försöka anpassa sig efter vad andra kanske, möjligen, förhoppningsvis tycker är bra?
Det är lätt att säga att man eftersträvar åstadkomma det bästa man kan, frågan är bara om det är sant. Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag hur mycket vi ljuger för oss själva. Och hur beroende vi är av att göra det för att komma någonstans alls.
Det handlar inte om mitt bästa, det handlar om det bästa. Det jag tror är mitt bästa, eftersom det är vad jag tror andra tycker är bäst.
Någon sa en gång att perfektion enbart kan åstadkommas inom ramarna för det ofullkomliga. Jag håller med. Alltså är perfektion inte perfekt. Sic transit gloria mundi...
Det är lite bekymmersamt att inse att man vilar sina framgångar på omedvetna lögner. Men måste det verkligen vara så dåligt? Jag börjar tro att lögner har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
Det är lätt att säga att man eftersträvar åstadkomma det bästa man kan, frågan är bara om det är sant. Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag hur mycket vi ljuger för oss själva. Och hur beroende vi är av att göra det för att komma någonstans alls.
Det handlar inte om mitt bästa, det handlar om det bästa. Det jag tror är mitt bästa, eftersom det är vad jag tror andra tycker är bäst.
Någon sa en gång att perfektion enbart kan åstadkommas inom ramarna för det ofullkomliga. Jag håller med. Alltså är perfektion inte perfekt. Sic transit gloria mundi...
Det är lite bekymmersamt att inse att man vilar sina framgångar på omedvetna lögner. Men måste det verkligen vara så dåligt? Jag börjar tro att lögner har fått ett oförtjänt dåligt rykte.
Ibland undrar jag
Hur fungerar egentligen saker och ting? Varför blir vissa uttryck odödliga medan andra, ibland mycket mer logiska, försvinner?
Vad gör vi när vi sover? Varför behöver vi ens sova? Skulle vi sova mindre om vi inte kände till att det fanns andra som sov mer?
Hur många "borden" finns det, och spelar de egentligen någon roll? Varför envisas vi med att skapa dem, när det är uppenbart att de flesta känner sig hämmade av dem?
Jag börjar inse att det är stor skillnad mellan att säga att man tror och vågar något, och att faktiskt leva efter det. Det är lätt att lura sig själv.
Allt som allt verkar människan inte vara logisk. Vi bara säger att vi är det.
28 Februari
Lördag 09.02.28
Jag kommer ha hunnit skriva de här dagboksinläggen i två månader när jag slutar. Det känns skönt att jag hinner passera det där magiska, jag är trots allt konspirations-mönster-matematiker i hjärtat, tvåmånadersstrecket. Samtidigt är det skrämmande, allt har gått så otroligt fort och jag har inte riktigt hunnit med. Därför känns det läskigt just nu. När biljetterna plötsligt är bokade och jag insett att jag åker om bara en vecka och några dagar.
Jag blir egentligen inte borta så länge. Fyra månader är ingenting i jämförelse med mycket annat. I jämförelse med mitt liv. Ändå är det speciellt. Det är nu jag ska flyga, lita på min egen förmåga helt. Jag vet att jag klarar av det, i mångt och mycket har jag redan gjort betydligt mer skrämmande och ansvarsfyllda saker. Men de var inte lika långvariga.
Sen är det ju så att jag inte blir hemma länge, ens när jag återvänt. En månad får jag. Antagligen blir den fylld av jobb, och det kommer bli kul. Jag bor ju ändå hemma då. Därefter tar kurserna vid, och efter dem den långa utlandsvistelsen. Det låter så högtravande och lyxigt, utlandsvistelsen. Det kommer knappast bli något av det. Det lär bli tungt, hårt och en grym erfaranhet, i bägge bemärkelserna. Jag längtar och jag fruktar, allt på samma gång.
Snart kommer tårarna att börja rinna, innanför ögonlocken (vad annars?). Inte för att jag är ledsen, eller ens rädd. Inte egentligen. Utan för att det är en förändring. För att jag är stolt över vad jag åstadkommit på så kort tid. För att jag är stolt över att jag vågar. För att jag inser att förändringen redan skett, utan att jag kan sätta fingret på när det hände, och jag inte kan gå tillbaka till det som var. Jag har vuxit för mycket för det.
Det var inte bättre förr. Det blir kanske inte bättre i framtiden. Men just nu är det rätt bra. Skrämmande bra.
mp3: Cape Canaveral - Conor Oberst
Jag kommer ha hunnit skriva de här dagboksinläggen i två månader när jag slutar. Det känns skönt att jag hinner passera det där magiska, jag är trots allt konspirations-mönster-matematiker i hjärtat, tvåmånadersstrecket. Samtidigt är det skrämmande, allt har gått så otroligt fort och jag har inte riktigt hunnit med. Därför känns det läskigt just nu. När biljetterna plötsligt är bokade och jag insett att jag åker om bara en vecka och några dagar.
Jag blir egentligen inte borta så länge. Fyra månader är ingenting i jämförelse med mycket annat. I jämförelse med mitt liv. Ändå är det speciellt. Det är nu jag ska flyga, lita på min egen förmåga helt. Jag vet att jag klarar av det, i mångt och mycket har jag redan gjort betydligt mer skrämmande och ansvarsfyllda saker. Men de var inte lika långvariga.
Sen är det ju så att jag inte blir hemma länge, ens när jag återvänt. En månad får jag. Antagligen blir den fylld av jobb, och det kommer bli kul. Jag bor ju ändå hemma då. Därefter tar kurserna vid, och efter dem den långa utlandsvistelsen. Det låter så högtravande och lyxigt, utlandsvistelsen. Det kommer knappast bli något av det. Det lär bli tungt, hårt och en grym erfaranhet, i bägge bemärkelserna. Jag längtar och jag fruktar, allt på samma gång.
Snart kommer tårarna att börja rinna, innanför ögonlocken (vad annars?). Inte för att jag är ledsen, eller ens rädd. Inte egentligen. Utan för att det är en förändring. För att jag är stolt över vad jag åstadkommit på så kort tid. För att jag är stolt över att jag vågar. För att jag inser att förändringen redan skett, utan att jag kan sätta fingret på när det hände, och jag inte kan gå tillbaka till det som var. Jag har vuxit för mycket för det.
Det var inte bättre förr. Det blir kanske inte bättre i framtiden. Men just nu är det rätt bra. Skrämmande bra.
mp3: Cape Canaveral - Conor Oberst
I förkylningsträsket
Jag förstod aldrig riktigt vad min sånglärare pratade om när hon förklarade klangrummen. Nu gör jag det. Kanske är det så enkelt som att man inte förstod vad man hade tills dess man förlorat det.
Turligt nog är det en temporär förlust. Imorgon är jag kanske i form igen. Peppar, peppar ta i trä.
Turligt nog är det en temporär förlust. Imorgon är jag kanske i form igen. Peppar, peppar ta i trä.
27 Februari
Fredag 09.02.27
Jag har just gått från hundra till noll, och det känns både i kropp och sinne. Jag funderar på hur man packar ihop sitt liv på bästa sätt. Eller delar av det. En del kommer väl alltid att finnas kvar här gissar jag på.
Egentligen har jag aldrig riktigt förstått när människor sörjer att deras barndomshem säljs. Jag har aldrig varit så fäst vid platser, hus har bara varit konstruktioner av trä eller tegel för mig. Vackra och intressanta, utan tvekan, men ändå bara hus. Kanske blir det annorlunda den dag jag skapar ett eget hem, eller kanske fortsätter jag vara lite rotlös.
Mina minnen är inte beroende av ett hus, en plats eller ens en människa. Jag saknar situationer och omständigheter, inte platser. Det försöker jag åtminstone intala mig nu när jag inser att jag inte kan åka tillbaka till undantaget som bekräftar regeln. Inte på ett par år skulle jag tro.
Jag tror att jag sörjer, mitt i mitt förkylda tillstånd. Att jag sedan har haft Lady Gagas låt Paparazzi snurrandes i tankarna de senaste dagarna gör det inte lättare. Och det är inte främst sången som fastnat, utan kompet. Jag tror att det triggades av att jag läste om en tävling... eller, jag väljer att skylla på det i alla fall. Jag har en lite ansvarlös dag då jag inte orkar fundera över de riktiga orsakerna till allt. Jag flyter med och ursäktar mig en stund.
Nu väntar mina vegetariska nudlar, med cashewnötter men utan ärtor, på mig där nere. Jag tror att det är jordnötsoljan (eller sesam?) som gör nudelsåsen så god...
mp3: Jolene - Dolly Parton
Jag har rådbråkat mina minnen men kan för mitt liv inte minnas varför den låten är ihopkopplad med den resan, det minnet. Det fanns andra låtar som borde få klockor att ringa mycket starkare, för att inte säga öronbedövande, men ändå är det den här som tagit den platsen. Det är inte logiskt. Varför börjar det kännas som min eviga kommentar? Är inget i mitt liv logiskt för tillfället, eller lägger jag bara märke till det underliga? Jag är verkligen för borta i tankarna för att orka fundera över det just nu. Jag tänker bara på vad som bör packas, lämnas, förtäljas och ordnas.
