Anagram

Att drömma är en riktigt underlig företeelse. Jag minns själv aldrig vad jag har drömt, bara de där dagdrömsliknande fantasierna som förekommer när jag är halvvaken eller halvsovande och vet att jag drömmer. Just därför blir jag än mer skrämd när jag vaknar med gråten i halsen och inser att jag har drömt något hemskt. Och inte kan minnas vad det var. Ovetskap stör mig alltid mycket mer än vetskap om något hemskt. Hur mycket man än talar om att ingen lider av det de inte vet kan jag inte låta bli att undra om det verkligen kan stämma. Kanske är det ibland skönare att inte veta, om man är helt aningslös. Samtidigt kan det göra att slaget känns så mycket hårdare när det väl kommer. Anar man redan innan att något är fel men inte vet vad det är, då kan den känslan äta upp en inifrån och ut.

Det är nog därför vi är frågvisa och alltid försöker förstå allt runt omkring oss. Vi anar att saker pågår, saker vi inte kan sätta fingret på men ändå vet existerar, och försöker lindra ovetskapen genom att ta reda på så mycket vi bara kan. Stämningen mellan människor kan ge mig den känslan. Att möta folk och inse att något inte är som det bör men inte veta vad det är, om man själv är orsak till det (egocentrerat, jag vet) eller om man åtminstone kan hjälpa. Harmoni är ett underskattat begrepp men ibland undrar jag om vi motverkar oss själva, vår natur. Jag minns från en biologilektion hur vi fick veta att naturen hela tiden strävar efter oordning (och energisparande). Är det då särskilt logiskt att vi försöker skapa ordning i allt, även om det kräver mer energi, när det är tvärtemot vad naturen själv verkar göra?

Människor vill alltid ha sina system, sin balans och sina vanor. Det är nog därför jag aldrig slutar fascineras av livet, det tar aldrig slut.

Det är lättare att skriva ordentligt när man kommenterar något som redan existerar, bygger på ett ämne man har stött på eller helt enkelt svarar på en fråga. Att starta från noll med bara sina egna tankar är svårare. Därför lade jag in kommentaren jag skrivit på en annan blogg. Texten är något som jag kunde ha skrivit ändå, men den blir bättre där. Kanske borde jag försöka mig på det igen. Om inte annat kan jag använda fantasin och ställa mina egna frågor. Dagboksinläggen är också enklare. Det är viktigt med mål, även om jag aldrig insåg hur viktigt förrän jag började tänka.

Vad är det att tänka?

Att berätta allt är inte lösningen. Mystiken dör när alla vet allt. Vad finns det för mening att fortsätta när allt man jagar efter snart blir allmänbildning för gemene man? Lämna det förflutna bakom dig är en halv mening. Låt andra lämna ditt förflutna bakom sig vore närmare sanningen. Ta avstamp i dig själv och det du varit för att bli det du vill bli. Andra behöver inte veta allt, frågesporten är det som avskräcker mig. Inte berätta mer än man själv vill, det är min melodi. Stress får mig att säga allt, men då säger jag ingenting. Det är när jag får vara tyst som jag berättar mest. Som jag har en chans att bli förstådd.

Världen är en sinnessjuk plats att leva i. Samhället är schizofrent och ibland har man tur att få se den sidan av det som man älskar och vill leva med i en evighet. Dagen efter vaknar man upp och upptäcker hur den vackra släta huden förvandlats till ett slagfält av sår och ärr där var väller fram likt magma ur den vildsinta vulkanen. Den andra sidan har vaknat och tänker kämpa för allt vad den är värd för att inte behöva försvinna igen. Tiden börjar rinna ut.

Beroendeframkallande är ordet. Det är lätt att lita för mycket på yttre företeelser när man känner att det egna inte är stabilt nog. Att lita till andra för inspiration fungerar egentligen rätt bra eftersom det finns så mycket att ta av, med tillgång till internet uppenbarar sig en kavalkad av inspirationsmedel. Konstverk av olika slag, i olika stilar och gjorda av konstnärer med varierande teknisk skicklighet. De mest inspirerande verken är inte sällan de som är mest operfekta av dem alla, de som inte passar in utan tvingar fram tankarna och kräver att få frågan besvarad: vad är det som gör mig fel?!

Att förlita sig på skribenter är svårare, deras texter känns så mycket mer personliga och därmed svårare att vara i fas med. Men så har orden alltid varit mitt främsta uttrycksmedel, det är först mycket senare som bilderna kom in i medvetandet på konstfulla sätt. Ännu senare kom rörelserna och ljuden. Nu kan jag ibland ha stunder då jag ser allt sammansmält i en fantastisk sinnesorgasm värdig ett liv. Jag flyger för mycket just nu, tankarna sätter samman orden till något oigenkännligt som inte känns som jag längre. Jag har svårt att acceptera det, men jag är inspirerad. Mina fingrar spelar inte längre efter medvetandets välkända manual. Konkret vetenskapligt jordnära eller svårgreppbart flyende ordblomning, allt beror på sammanhanget. När sammanhang saknas klipps de sista kedjorna och orden flyr i alla riktningar. En dag är jag mittemellan. Idag är jag allt över och allt under. Allt utom allt.

Vad är egentligen poesi? Är det rimtvång eller var det bara så som det en gång var för att det inte skulle anses som prosa? Jag är helt förvirrad men har inget emot det. Det vore lätt att bara slå upp det i något av alla de tunga uppslagsverk som står vakt nere i bokhyllan, eller att helt enkelt ge sig in i cyber space och leta upp en sida som ser lagom pampigt diskret ut för att kunna assistera mig i mitt sökande. Samtidigt skulle jag knappast ha så roligt som jag har nu. Att tänka själv är en underskattad konstart.