Anagram

Det finns ett citat som gäckar mig. jag finner det bara i tankarna. inte på print.

De som står oss närmast är de som undgår oss mest

Jag förstår inte. vill veta mer. vill prata mer. förstå vad det är som fött tankarna. någon jag förstår bättre än mig själv men ändå inte får grepp om. allt osagt som svävar inunder varje ord. jag vill förstå. jag vill att det ska bli totalt. det kommer gå åt helvete. jag vill inte se det. inte veta. kan jag hjälpa?

Språk intresserar mig. de är mer sammanlänkade än man ibland kan tro, men ändå har de sina egenheter.

Franskan är väldigt flytande, orden kommer som att de saknade mellanrum, som att de måste hålla fast i varandra för att ha ett värde. kanske har de rätt, utan varandra skulle de inte få den specifika mening de getts i den satsen men ändå finns det ibland något desperat över samhörigheten. andra gånger är det som att de struntar i att lyssnaren finner dem osjälvständiga. som att självständigheten ligger i att inte bry sig om andras åsikter då de är tillsammans enbart för att de vill vara det. inte för att de måste vara det för att anse sig värdiga att uttalas. ett osäkert språk som hela tiden försöker hävda sig själv. krångla till allt för att ingen ska se under ytan. se den sårbarhet som döljer sig bakom den tjusiga fasaden.

Spanskan är väldigt otvungen och eldig. smattrande som om orden vore skjutna ur en metallhård k-pist och inte en vig och sårbar mun. ord som är logiska och enkla. en meningsuppbyggnad som är detsamma. det ni ser är det vi är. inga konstlade känslor eller onödiga förklaringar. enkelt och rakt är tanken. blotta råheten skapar illusionen av styrka och självsäkerhet. men motsatserna tornar upp sig. skygglapparna förblir en del i standardutrustningen och ingen vill se till framtiden. till andra. varje ord för sig själv. även om det innebär undergång. oberoende in absurdum.

Tyskan är vad som trummar i mina tankar för stunden. den som är svårast att förklara eftersom den är så nära. så påtaglig. den är stabil och korrekt. bygger upp sina murar liksom franskan men med andra stenar. skörheten i meningarna försöker motverkas med uppbrytningen av ord. att placera ut delarna överallt som för att hålla samman helheten. en ytlig hårdhet som vägrar ge med sig. som faller på eget grepp då den utnyttjas som gömställe. allt stuvas undan för att ses mellan orden. mellan satserna. orden kombineras på nya sätt för att visa deras flexibilitet men bildar inte färdiga meningar. det stabila förvandlas till en instabil byggnadsställning då de gamla stenarna byts ut mot nya. det är vackert.

Andra andningen sätter in. pacemaker beskriver det kanske bättre. Att följa viljan och känslan är svårare än mycket annat men kampen är livet. Varje gång ordet JAG smyger, eller marscherar, in i mina meningar bubblar det äcklade skriket i halsen tillsammans med gråten. det ska utrotas. eller decimeras i sin omfattning. ibland kommer det att dyka upp igen men det ska förbli en oinbjuden gäst. tills den dag det kan möta mig ansikte mot ansikte och övervinna medusablicken. eller självhatet som sipprar fram mellan raderna för att tillåta en normal tillvaro. där glädjen har en plats och delar skrattet och leendet med omvärlden. Att vilja vara och att vara är två vitt skilda saker, men var gränsen går vet ingen. ingen vet allt och ingen vet något.

Om tanken nu var att jag skulle se utåt skulle jag kanske skjuta upp det till imorgon. Idag vill jag helst låta bli att titta på mig själv, bekvämlighet har utan tvekan varit ledordet, med ett par underligt mönstrade leggins, vikingaliknande kofta fästad med en fullt synlig säkerhetsnål och blåa fotbollsstrumpor utanpå mina vanliga ankelsockar (hur ska man kunna låta bli när fötterna känns som två stora isbitar?). En hårknut jag sovit med och sedan inte velat släppa ut eftersom det är så skönt att ha håret lite slarvigt småuppsatt. Nåväl, poängen är väl att jag samtidigt känner mig mindre bekymrad än normalt, kanske för att allt redan är en så stor röra att det knappast kan bli värre. Det är skönt att sluta bry sig emellanåt. Men det ska bli skönt att dra på sig jeansen imorgon igen. Alla bloggare och andra får säga vad de vill, visst är leggins ruskigt bekvämt men inte utomhus när det är minusgrader. Punkt slut.

Dokumentärer är något som jag ofta fastnar framför. Det finns så många vackra, hemska, gripande, informativa och ibland tyvärr tråkiga dokumentärfilmer som har gjorts. Även om jag vet att det finns de som är tråkiga har jag inte råkat på så många, kanske för att jag har väldigt lätt att intressera mig för saker och ting och då har överseende med mycket annat. För några dagar sedan fastnade jag framför delar av en dokumentär om Jimmy Rosenberg, en otroligt begåvad gitarrist som fick drogproblem och nu försöker tillfriskna. Hans familj spelade en stor roll i hans liv och hans pappa satt i fängelse för att ha mördat sin svärson (som misshandlade sin fru). När pappan, som hade haft mycket med Jimmys karriär att göra innan han hamnade i fängelse (hamnade är ett väldigt underligt ord att använda i det här sammanhanget, ändå är det praxis...), skar sig när han fick höra om sonens drogmissbruk. Det var dock inte det som fick mig att haja till. Istället var det hans ord jag lekte med tanken på att ta livet av mig. Det är så många motsatser som samlas i den enda, korta meningen. Att livet och döden är något man kan leka med. Ändå är det väl just det vi gör, leker. Även när vi är allvarliga och seriösa är det en lek. Vi vet inte vad annat man kan göra. Förstår inte hur vi annars kan handskas med det.

Jag är en idealistisk realist. en filosofisk rationalist. en konservativ liberal. En människa. och ibland är det det som är svårast av allt att acceptera.

Kunskap ger frihet. Frihet ger makt. Makt ger ansvar. Allt hänger alltid ihop. Hur jobbigt det än kan vara. Ibland måste man förbanna livet, andra gånger dyrka det.

Balans är jävligt mycket svårare att finna än att tala om. Tur det. Behövde jag inte kämpa skulle jag inte bry mig.