Dyrka
Det kan vara värre att försöka än att låta det passera ogjort. Det kan innebära att stånga huvudet i väggen en sista ödesdiger gång för att alltför sent upptäcka att utfallet blev värre än befarat. Att utgjuta sin själ och essens bara för att mötas av de stirrande tomma ögon som en gång tillhörde den man älskade mest av alla, det kväver långsamt men säkert den låga som försökt kämpa för att växa och värma upp den frusna. Jag ska aldrig mer ha en mänsklig idol.
Kontra
Dagar när jag inte orkar vara personlig eftersom min person verkar gömma sig under täcket under sängen ovan golvet, då kommer jag kanske att tvingas ändra mig. Inte skriva personligt eller samhällsinriktat utan fabulera hejvilt, sagor, historier och allt som kan komma ut ur mina fingrars stumma toppar. Allt det som ögonen inte orkar förmedla men upplever utan att ha erfarat det. Jag talar emot mig själv och det är poängen. Motstridiga känslor är mitt signum och jag är aldrig densamma. Inte heller är du det, inte i mina ögon. Ena dagen gömd, andra dagen öppen. Men vilket är vilket?
Nedför varje kind
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Förbannad vare jorden och alla som lever på den! Vi har ett uttryck för att vara deprimerad över världen, Weltschmerz, men kan inte komma på ett för när man är totalt förbannad på allt och alla, vare sig de har gjort något eller ej. Jag orkar inte fundera på vad jag säger, vad jag försöker låta bli att säga eller något alls just nu. Fingrarna får hamra på tangenterna som att de vore bölder som ska tryckas tillbaka in i jordens inre med all tillgänglig kraft, jag bryr mig inte. Varför måste det vara så svårt att vara vuxen? För andra att inse att man kan göra sina egna val även om man inte är hundranio? Jag är trött på att bli bestulen på mina tankar och idéer. Trött på att alltid förväntas göra det mest logiska och effektiva, som att inget skulle kunna bli mer än summan av ingredienserna. Konformism är bra mycket jävligare och slugare än man tror och öppenheten i samhället kan slänga sig i väggen, det är lätt att acceptera saker på ytan, det inser varje barnunge. Hur skulle de annars kunna få sin vilja fram?
Jag vill inte vara den som står och kritiserar andras val, som aldrig verkar bli mer än en snabbt bortbleknande schablonbild av en människa. Det finns så mycket fantastiskt i allas liv och historier men ingen verkar se det. När slutade vi se varandra? Varför vaktar vi girigt våra historier för att sedan spy ut dem i en paralyserande svada av sorgsenhet och besvikelse? Varför kan vi inte se det vi blev istället för det vi aldrig fick bli?
Det är inte kärlek. Det är besatthet, så destruktivt förgörande att den genomsyrar varje blodådra för att sedan explodera i ett blodbad av aldrig skådat slag. Vi älskar inte oss själva, vi låter bara förnöjsamheten parasitera i våra celler tills dess vi själva tror på det som aldrig funnits.
Jag vill få vara vuxen, jag vill leva fri. Frihet är inte att vara utan ansvar, det är att tillåtas ta ansvar.
Förbannad vare jorden och alla som lever på den! Vi har ett uttryck för att vara deprimerad över världen, Weltschmerz, men kan inte komma på ett för när man är totalt förbannad på allt och alla, vare sig de har gjort något eller ej. Jag orkar inte fundera på vad jag säger, vad jag försöker låta bli att säga eller något alls just nu. Fingrarna får hamra på tangenterna som att de vore bölder som ska tryckas tillbaka in i jordens inre med all tillgänglig kraft, jag bryr mig inte. Varför måste det vara så svårt att vara vuxen? För andra att inse att man kan göra sina egna val även om man inte är hundranio? Jag är trött på att bli bestulen på mina tankar och idéer. Trött på att alltid förväntas göra det mest logiska och effektiva, som att inget skulle kunna bli mer än summan av ingredienserna. Konformism är bra mycket jävligare och slugare än man tror och öppenheten i samhället kan slänga sig i väggen, det är lätt att acceptera saker på ytan, det inser varje barnunge. Hur skulle de annars kunna få sin vilja fram?
Jag vill inte vara den som står och kritiserar andras val, som aldrig verkar bli mer än en snabbt bortbleknande schablonbild av en människa. Det finns så mycket fantastiskt i allas liv och historier men ingen verkar se det. När slutade vi se varandra? Varför vaktar vi girigt våra historier för att sedan spy ut dem i en paralyserande svada av sorgsenhet och besvikelse? Varför kan vi inte se det vi blev istället för det vi aldrig fick bli?
Det är inte kärlek. Det är besatthet, så destruktivt förgörande att den genomsyrar varje blodådra för att sedan explodera i ett blodbad av aldrig skådat slag. Vi älskar inte oss själva, vi låter bara förnöjsamheten parasitera i våra celler tills dess vi själva tror på det som aldrig funnits.
Jag vill få vara vuxen, jag vill leva fri. Frihet är inte att vara utan ansvar, det är att tillåtas ta ansvar.
Kommentar
Jag läste precis ett intressant inlägg om detta med motstridiga känslor. Där handlade det om hur man som designer vill att ens produkter ska vara begärliga och att folk ska vilja köpa dem, samtidigt som man vill framhålla mångfalden och individualismen. Det är svårt, utan tvekan. Just här gällde det trendplagg och jag kan förstå att det blir en konflikt när man känner att man inte vill bidra till att alla ska se likadana ut och slaviskt följa någon modegurus minsta nyck men man ändå vill kunna vara designer och vill att folk ska uppskatta ens plagg, dock mer för deras egen magnificitet än för att någon annan sagt åt en att man bör bära det. Att inspireras av andra är ju ändå viktigt, annars skulle nya märken och liknande aldrig kunna växa eller ens överleva. Djungeltelegrafen startade det som mediavärlden kom att bli och för att få nyheter av något som helst slag är vi beroende av den. Inte ens då kan vi upptäcka allt nytt. Sen är det klart att det säljer fler plagg om någon som anses vara en förebild, ett ideal, förespråkar just ett visst märke eller plagg. Och som designer gör det att man får större möjligheter att skapa ännu mer vilket så klart gör att man skulle kunna bidra till att försöka öka mångfalden. Det är något av ett etiskt problem skulle jag tro, lite som att tjäna pengar på något man egentligen anser är fel men använda den förtjänsten till något bra. Men det är så klart en generalisering, och det behöver inte vara något fel med att inspireras av någons stil så länge det inte går för långt. Vad är det att gå för långt? Historiskt sett har vi ju haft trender som alla har följt, men då mer för att det var ett måste än för att det var deras egen vilja.
Själv tycker jag inte att det är hemskt att många köper samma plagg. Vad jag tycker är värre är när alla kombinerar det på nästan samma sätt. Det är när man hittar på något eget av något vanligt eller trendigt som jag kan tycka att man verkligen har lyckats, annars är det många (jag inkluderad) som vägrar köpa ett visst plagg just för att det är överhypat (jag tänker fortsätta vägra försvenskningen). Att bära en kjol som linne eller kombinera den med något oväntat, det gör det originellt utan att plagget i sig behöver vara unikt. Eftersom det här lär vara det enda inlägget jag skriver specifikt om kläder kan jag bara tillägga att jag tycker att Stella McCartney (jag är stressad så jag minns inte stavningen) hade rätt när hon sa att det är kläderna som ska passa oss, inte vi som ska passa kläderna.
Så avslutar jag, iklädd mina gamla blå träningsoverallsbyxor (som är ett av de mest bekväma plagg jag någonsin ägt).
Själv tycker jag inte att det är hemskt att många köper samma plagg. Vad jag tycker är värre är när alla kombinerar det på nästan samma sätt. Det är när man hittar på något eget av något vanligt eller trendigt som jag kan tycka att man verkligen har lyckats, annars är det många (jag inkluderad) som vägrar köpa ett visst plagg just för att det är överhypat (jag tänker fortsätta vägra försvenskningen). Att bära en kjol som linne eller kombinera den med något oväntat, det gör det originellt utan att plagget i sig behöver vara unikt. Eftersom det här lär vara det enda inlägget jag skriver specifikt om kläder kan jag bara tillägga att jag tycker att Stella McCartney (jag är stressad så jag minns inte stavningen) hade rätt när hon sa att det är kläderna som ska passa oss, inte vi som ska passa kläderna.
Så avslutar jag, iklädd mina gamla blå träningsoverallsbyxor (som är ett av de mest bekväma plagg jag någonsin ägt).
Titlar börjar bli ångestframkallande
Det finns dagar då jag inte riktigt kan greppa mina egna tankar. Dagar då de är lika ovilliga att fästas på papper, eller skärmar, som vi människor är av att bli fångade. Sådana dagar gömmer jag mig bakom mina ord, haranger och meningar i försök att skapa en fasad som liknar den bild jag tror att mina tankar hade skapat. Jag önskar att det gick att bara skriva de dagar man känner sig i storform men för mig fungerar det inte. Då hade jag trott att jag aldrig var bra nog och antagligen hade jag inte skrivit ett ord, bara för att jag inte var det bästa jag kan bli. Sorgligt om man tänker efter. Jag tror knappast att jag är ensam även om jag önskar att jag vore det. Jag är glad att jag började skriva, även när jag hatar mina egna ord. Det gör det lättare att leva med andras brister när man inser sina egna. Arrogans och nonchalans är fortfarande egenskaper jag inte uppskattar, samtidigt som jag inte kan klara mig utan dem eftersom de har en tendens att följa med ironi och retsamhet. Vad som gör mig mest frustrerad är när jag själv uppvisar just de egenskaperna som jag kan ha så svårt för hos andra, men så borde det få mig att inse än mer hur mycket av en fasad de egentligen är.
Jag tror i grund och botten att människan är god, om så inte är fallet är det ändå en villfarelse jag mer än gärna lever i.
Jag tror i grund och botten att människan är god, om så inte är fallet är det ändå en villfarelse jag mer än gärna lever i.
Hingerissen
Jag har grubblat lite över detta med litteratur, kultur och konstkritik.
När man på engelska talar om "Art" kan det betyda konst, musik, litteratur eller dans medan "konst" för oss inte har fullt samma innebörd. De andra kan vara konstformer men det går knappast att säga "konstformskritik" när man försöker få fram att det gäller kritik av kreativt utövande, eller kultur eller vad man nu än ska kalla det. Kultur för mig är något annat än själva konstformerna (även det är ett ord som stör mig) och har mer att göra med allt runt omkring själva skapandet än med just verket i sig självt. Här finns det en stor brist i språket, det är så fruktansvärt lätt att vira in sig i alla termer och ändå inte få fram vad man menar. Det är något som slår mig varje gång jag läser kultursidorna i tidningen, det är som att de skriver avhandlingar bara för att nå fram till en enda mening. Jag gillar det, när jag är på humör, eftersom det ofta är i alla försök att hitta rätt som man finner sig själv stanna upp och se hur meningarna lyfter från papperet, men nu börjar jag bli alldeles för artonhundratalsaktig igen. Kanske borde även jag införliva mer blandad lektyr i min dagliga läsning (insnöad var ordet), för hur mycket vi än klagar över att man idag ser på TV kommer jag inte ifrån att vi ofta ser på engelskspråkiga serier och då antingen förbättrar vår engelska eller läser oss igenom programmen. Två goda ting...
Jag börjar, föga överraskande, misstänka att många av skribenterna på kultursidorna också är förtjusta (sen när har detta ord fått en idiotstämpel?) i ord, och liksom jag antagligen förbannad på dem emellanåt. Det finns dock saker som verkligen irriterar mig när det kommer till samhörighet och det är när man får för mycket av den. Lagom är ett underskattat begrepp som vi gärna verkar tala om men (alltför) sällan för in i praktiken. Jag funderar på att ta mig till Tyskland till hösten, antagligen till Berlin eftersom det verkar lättast att få plats där, men helt plötsligt ska alla dit. Längtar alla dit. Jag vill inte stöta på svenskar i varje gathörn. På så sätt är modebloggarna nog ärligast, alla vill vara först med det senaste. Det finns visserligen skillnader, jag vill inte ha dit folk senare heller men å andra sidan är Berlin en stor stad, och jag kan hypotetiskt sätt lika gärna hamna i Volgograd (även om jag tvivlar på det).
Hur går det egentligen att kritisera konst? Allt man egentligen kan komma fram till är väl om man uppskattar den eller inte, och då handlar det om personlig smak och ingen allmängiltig åsikt. Teknik kan man väl också bedöma men då strider man mot själva tanken på att nya metoder ska upptäckas och utvecklas. Om originalitet är målet finns det väl inget att bedöma, mer än om det faller en viss person i smaken eller inte? Möjligen kan man tänka sig att jämföra verket med skaparens intention men till och med det kan man komma runt genom att säga att man skapade en känsla. Dessutom är jag av åsikten att det är upp till var och en att tolka ett verk utifrån sina egna erfarenheter och tankar. Ett riktigt bra exempel på det var hur Annika Norlin (Hello Saferide) hade fått kommentarer om hur skönt det var att någon skrev en sång om abort/missfall. Det var dock inte hennes tanke med låten Anna, den var bara menad att visa på hur drömmarna om framtiden kan förändras eller krossas när ett förhållande går i kras. Ändå gör det väl inte tolkningarna fel, ibland blir nog bara produkten annorlunda än intentionen, utan att för den sakens skulle bli sämre.
Jag vecklar in mig i mitt eget resonemang just nu, och är alldeles för förtjust i att läsa mina egna ord. Pride goes before fall, högmod går före fall. Ännu ett mångtydigt ord, så fritt fram för tolkning.
När man på engelska talar om "Art" kan det betyda konst, musik, litteratur eller dans medan "konst" för oss inte har fullt samma innebörd. De andra kan vara konstformer men det går knappast att säga "konstformskritik" när man försöker få fram att det gäller kritik av kreativt utövande, eller kultur eller vad man nu än ska kalla det. Kultur för mig är något annat än själva konstformerna (även det är ett ord som stör mig) och har mer att göra med allt runt omkring själva skapandet än med just verket i sig självt. Här finns det en stor brist i språket, det är så fruktansvärt lätt att vira in sig i alla termer och ändå inte få fram vad man menar. Det är något som slår mig varje gång jag läser kultursidorna i tidningen, det är som att de skriver avhandlingar bara för att nå fram till en enda mening. Jag gillar det, när jag är på humör, eftersom det ofta är i alla försök att hitta rätt som man finner sig själv stanna upp och se hur meningarna lyfter från papperet, men nu börjar jag bli alldeles för artonhundratalsaktig igen. Kanske borde även jag införliva mer blandad lektyr i min dagliga läsning (insnöad var ordet), för hur mycket vi än klagar över att man idag ser på TV kommer jag inte ifrån att vi ofta ser på engelskspråkiga serier och då antingen förbättrar vår engelska eller läser oss igenom programmen. Två goda ting...
Jag börjar, föga överraskande, misstänka att många av skribenterna på kultursidorna också är förtjusta (sen när har detta ord fått en idiotstämpel?) i ord, och liksom jag antagligen förbannad på dem emellanåt. Det finns dock saker som verkligen irriterar mig när det kommer till samhörighet och det är när man får för mycket av den. Lagom är ett underskattat begrepp som vi gärna verkar tala om men (alltför) sällan för in i praktiken. Jag funderar på att ta mig till Tyskland till hösten, antagligen till Berlin eftersom det verkar lättast att få plats där, men helt plötsligt ska alla dit. Längtar alla dit. Jag vill inte stöta på svenskar i varje gathörn. På så sätt är modebloggarna nog ärligast, alla vill vara först med det senaste. Det finns visserligen skillnader, jag vill inte ha dit folk senare heller men å andra sidan är Berlin en stor stad, och jag kan hypotetiskt sätt lika gärna hamna i Volgograd (även om jag tvivlar på det).
Hur går det egentligen att kritisera konst? Allt man egentligen kan komma fram till är väl om man uppskattar den eller inte, och då handlar det om personlig smak och ingen allmängiltig åsikt. Teknik kan man väl också bedöma men då strider man mot själva tanken på att nya metoder ska upptäckas och utvecklas. Om originalitet är målet finns det väl inget att bedöma, mer än om det faller en viss person i smaken eller inte? Möjligen kan man tänka sig att jämföra verket med skaparens intention men till och med det kan man komma runt genom att säga att man skapade en känsla. Dessutom är jag av åsikten att det är upp till var och en att tolka ett verk utifrån sina egna erfarenheter och tankar. Ett riktigt bra exempel på det var hur Annika Norlin (Hello Saferide) hade fått kommentarer om hur skönt det var att någon skrev en sång om abort/missfall. Det var dock inte hennes tanke med låten Anna, den var bara menad att visa på hur drömmarna om framtiden kan förändras eller krossas när ett förhållande går i kras. Ändå gör det väl inte tolkningarna fel, ibland blir nog bara produkten annorlunda än intentionen, utan att för den sakens skulle bli sämre.
Jag vecklar in mig i mitt eget resonemang just nu, och är alldeles för förtjust i att läsa mina egna ord. Pride goes before fall, högmod går före fall. Ännu ett mångtydigt ord, så fritt fram för tolkning.
... om inte får jag uppfinna elledningen och ta död på mig själv
Det finns något väldigt fantastiskt med språk. Jag har alltid tänkt tyckt om att titta i lexikon och ordböcker, vilket jag också gjorde relativt ofta då min mor älskar korsord och det var lätt att hjälpa till genom att slå upp diverse ord åt henne. Trots detta vill jag inte bli språkvetare, jag gillar att grotta ner mig (väldigt talande uttryck) i ordval och hur olika översättningar kan ge olika innebörder men jag är rädd för att fastna. När man intresserar sig för ett ämne och själv utarbetar en analys och en tankeform förblir ämnet vida mer intressant än när man underkastar sig (notera ordvalet) andras analysmetoder genom att studera ämnet. Jag skulle helst av allt gå som lärling eller adept hos någon, istället för att fastna med kurslitteratur som läses av alla intresserade av ämnet. Det är ett tveeggat svärd det där, att vilja bringa de kunniga samman samtidigt som de ska ha sina egna idéer. Jag tror att vi måste ha skilda bakgrunder för att kunna åstadkomma bästa möjliga resultat, om alla har läst samma böcker och provat samma metoder fungerar det inte alltid. Likriktning inom skola och utbildning är säkert bra på sitt sätt men det föder nya problem samtidigt som det försöker förinta de gamla. Och nu borde jag sluta upp med de här skriverierna ty jag är alltför fast i Austens talspråk (i svensk översättning). Som sagt, språk är fascinerande.
Ode till en grekisk urna, Demosthenes och patchkabel. Sa jag inte att man får söka efter underliga uttryck?
Ode till en grekisk urna, Demosthenes och patchkabel. Sa jag inte att man får söka efter underliga uttryck?
Bennet
Just nu sitter jag här och försöker komma på vad jag vill skriva om. Normalt sett brukar jag, som bekant, starta med ett ämne för att sedan veckla in mig i alla kringelikrokar som kan förekomma i periforin och sedan få kalla fötter och återgå till ursprungsämnet. Så brukar det väl fungera, mer eller mindre. Idag känner jag mig dock som att jag redan har förbrukat en stor del av min skrivarenergi i och med att jag hamnat framför diverse program som jag inte har kunnat låta bli att anteckna till. En vacker dag (strålande uttryck förresten) kommer jag att inse att jag drunkar i små lappar. Inte post-it-lappar tack gode gud, klistret blir så fruktansvärt äckligt och smutsigt efter ett par år, utan vanliga vita (ibland färgade) lappar som jag gissar är ungefär en kvadratdecimeter stora. Jag skriver om allt möjligt, antecknar tankar och citat och framförallt fakta och ord. Jag har alltid tyckt att det har varit det normala sättet att vara på, och fördomsfull som man kan bli när man alltid har gjort på ett visst sätt har jag tyckt att folk som inte antecknar när de förväntas göra det ofta är lata. Samtidigt vill jag inte kännas vid mig själv för att jag tänker så och nej, jag har inte samma fördomar om man har en ursäkt så som dyslexi eller problem med att musklerna börjar krampa när man skriver, men jag har helt enkelt svårt att förstå att man inte är villig att skriva tills fingrarna blöder (jag har testat det men oftast ger musklerna upp långt innan fingrarna). Att jag sedan valde ett program där man gynnas av att kunna anteckna snabbt och mycket gjorde inte direkt att min anteckningsbesatthet minskade och sanningen att säga tror jag inte att jag vill bli av med den. Jag har dock funderat över varför jag fungerar såhär, varför jag är överlycklig över att vi numera har en Boxer där man kan spola tillbaka och hinna anteckna allt man bara vill; alla namn, citat, fakta... Det tar aldrig slut.
Jag önskar att det gick att säga att anledningen till allt detta är att jag älskar att lära mig nya saker och suger åt mig kunskap från alla möjliga håll, och visst är det troligen en del av sanningen. Men man måste inte anteckna för att lära sig, även om det kan underlätta. Istället har det mestadels att göra med en av mina största fobier. Jag är livrädd för att glömma. Vare sig det gäller fakta, minnen, namn, ansikten eller tankar. Hur oviktigt det egentligen än är vill jag inte glömma det. Det finns en reklamfilm som brukar gå ibland, där en kvinna tatuerar in sitt namn och sin adress på armen efter att ha drabbats av stroke (om jag inte minns fel). Bilden av hennes tatuerade arm har verkligen etsat sig fast i mitt minne och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Jag skulle aldrig fästa min adress på armen eftersom jag trots allt är för logiskanalytisk för det och inser att det vore idiotiskt med tanke på min vilja att flytta runt så mycket jag kan. Jag vill inte fästa mig vid platser så att jag stannar på ett ställe, jag vill vara fri, men det är en fundering som förtjänar ett eget inlägg när jag nu än känner för att ta itu med det.
Jag skulle vilja tatuera in hela mitt jag på min hud, föra ut det som finns inuti till utsidan så att jag alltid kan se det och påminnas om vem jag är. Jag famlar blint efter kunskap och inbillar mig ofta att andra människor skulle förstå mer av livet än vad jag själv gör. Samtidigt vet jag på någon nivå att ingen vet mer om mitt liv än jag själv och att det egentligen är dumt att använda generaliseringar så som "livet", som att det bara finns ett enda. Vi längtar nog alla efter någon sorts kollektivt svar när det gäller livet men det finns ingen allmängiltig lösning och frågan är väl egentligen om det behövs någon eftersom det skulle innebära att livet är ett problem. Saken är den att jag verkligen kan tro att andra har svar på åtminstone vissa frågor och det har de säkert, men jag glömmer att ifrågasätta dem. Så fort det nämns en procentsats tror jag på det, även om det inte handlar om något som går att mäta utan ett subjektivt ämne så som vårt beteende. Jag skräms av att mina instinkter förvrids. Jag har alltid varit ifrågasättande. Så är det så enkelt som att de slås ut eftersom jag verkligen vill finna svar på mina funderingar, eller är det för att jag redan vet att det inte går att bevisa att de är fel, precis som det är omöjligt att bevisa att de stämmer? Handlar allt i slutänden om hur bra man är på att tro på sig själv och sina tankar och idéer? Om det är så, vad är då poängen med vetenskap och objektivitet? Finns det ens något som går att bevisa, och är det då någonsin en fråga om att bevisa det "utom allt tvivel" eller bara "i brist på andra troligare möjligheter"?
Nu väntar "Lost in Austen", del två, på mig. Den var överraskande bra, men samtidigt pinsam bortom allt vad jag brukar klara av. Å andra sidan kan jag inte missa hur mr Collins blir utsatt för den moderna kvinnans sätt att handskas med oönskad fysisk uppmärksamhet. Livet är intressant ur nya vinklar.
Jag önskar att det gick att säga att anledningen till allt detta är att jag älskar att lära mig nya saker och suger åt mig kunskap från alla möjliga håll, och visst är det troligen en del av sanningen. Men man måste inte anteckna för att lära sig, även om det kan underlätta. Istället har det mestadels att göra med en av mina största fobier. Jag är livrädd för att glömma. Vare sig det gäller fakta, minnen, namn, ansikten eller tankar. Hur oviktigt det egentligen än är vill jag inte glömma det. Det finns en reklamfilm som brukar gå ibland, där en kvinna tatuerar in sitt namn och sin adress på armen efter att ha drabbats av stroke (om jag inte minns fel). Bilden av hennes tatuerade arm har verkligen etsat sig fast i mitt minne och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Jag skulle aldrig fästa min adress på armen eftersom jag trots allt är för logiskanalytisk för det och inser att det vore idiotiskt med tanke på min vilja att flytta runt så mycket jag kan. Jag vill inte fästa mig vid platser så att jag stannar på ett ställe, jag vill vara fri, men det är en fundering som förtjänar ett eget inlägg när jag nu än känner för att ta itu med det.
Jag skulle vilja tatuera in hela mitt jag på min hud, föra ut det som finns inuti till utsidan så att jag alltid kan se det och påminnas om vem jag är. Jag famlar blint efter kunskap och inbillar mig ofta att andra människor skulle förstå mer av livet än vad jag själv gör. Samtidigt vet jag på någon nivå att ingen vet mer om mitt liv än jag själv och att det egentligen är dumt att använda generaliseringar så som "livet", som att det bara finns ett enda. Vi längtar nog alla efter någon sorts kollektivt svar när det gäller livet men det finns ingen allmängiltig lösning och frågan är väl egentligen om det behövs någon eftersom det skulle innebära att livet är ett problem. Saken är den att jag verkligen kan tro att andra har svar på åtminstone vissa frågor och det har de säkert, men jag glömmer att ifrågasätta dem. Så fort det nämns en procentsats tror jag på det, även om det inte handlar om något som går att mäta utan ett subjektivt ämne så som vårt beteende. Jag skräms av att mina instinkter förvrids. Jag har alltid varit ifrågasättande. Så är det så enkelt som att de slås ut eftersom jag verkligen vill finna svar på mina funderingar, eller är det för att jag redan vet att det inte går att bevisa att de är fel, precis som det är omöjligt att bevisa att de stämmer? Handlar allt i slutänden om hur bra man är på att tro på sig själv och sina tankar och idéer? Om det är så, vad är då poängen med vetenskap och objektivitet? Finns det ens något som går att bevisa, och är det då någonsin en fråga om att bevisa det "utom allt tvivel" eller bara "i brist på andra troligare möjligheter"?
Nu väntar "Lost in Austen", del två, på mig. Den var överraskande bra, men samtidigt pinsam bortom allt vad jag brukar klara av. Å andra sidan kan jag inte missa hur mr Collins blir utsatt för den moderna kvinnans sätt att handskas med oönskad fysisk uppmärksamhet. Livet är intressant ur nya vinklar.
Gatubarn
Mina tankar svävar i alla riktningar och jag börjar bli för jordnära för mitt eget bästa. Att försöka tygla det ostoppbara är som att ställa sig framför ett skenande lok medan man försöker kväva sig själv. Jag längtar till natten och lugnet.
En av tio gravida kvinnor har ätstörningar. Jag borde känna mig förskräckt eller förvånad men det är jag inte. Bristen på reaktion stör mig å det grövsta men på något sätt kan jag inte tänka mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det är så många som har haft ätstörningar och jag tror fortfarande inte att man någonsin kan bli helt fri från dem. Man kan bli frisk, men inte fri. Varför skulle något ändras bara för att man blir gravid? Att ständigt äta bra, både mängd och produkter, kan vara en minst lika stor störning som anorexia. Det är besattheten som är det farliga, skillnaden är bara att den ger olika resultat beroende på vad man blir besatt av.
Min mor berättade en gång om en alkoholist som var så illa däran att han sov på gatan och la alla pengar på sprit, istället för mat och tak över huvudet. På något sätt kom han dock ur det och började så småningom springa. Han visade sig vara en naturbegåvning på långdistanslöpning och hade han börjat tidigare hade han kunnat bli en av världens bästa maratonlöpare. Det är visserligen en framgångssaga men han sa själv att inget egentligen hade förändrats, han hade bara bytt ut en besatthet mot en annan. Skillnaden var att samhället såg helt olika på de olika sakerna och medan det ena gav en bottenlåg status gav det andra en hög, beundransvärd statusnivå.
En av tio gravida kvinnor har ätstörningar. Jag borde känna mig förskräckt eller förvånad men det är jag inte. Bristen på reaktion stör mig å det grövsta men på något sätt kan jag inte tänka mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det är så många som har haft ätstörningar och jag tror fortfarande inte att man någonsin kan bli helt fri från dem. Man kan bli frisk, men inte fri. Varför skulle något ändras bara för att man blir gravid? Att ständigt äta bra, både mängd och produkter, kan vara en minst lika stor störning som anorexia. Det är besattheten som är det farliga, skillnaden är bara att den ger olika resultat beroende på vad man blir besatt av.
Min mor berättade en gång om en alkoholist som var så illa däran att han sov på gatan och la alla pengar på sprit, istället för mat och tak över huvudet. På något sätt kom han dock ur det och började så småningom springa. Han visade sig vara en naturbegåvning på långdistanslöpning och hade han börjat tidigare hade han kunnat bli en av världens bästa maratonlöpare. Det är visserligen en framgångssaga men han sa själv att inget egentligen hade förändrats, han hade bara bytt ut en besatthet mot en annan. Skillnaden var att samhället såg helt olika på de olika sakerna och medan det ena gav en bottenlåg status gav det andra en hög, beundransvärd statusnivå.
Pontius
Hur kommer det sig att nyheter idag är något negativt samtidigt som vi anser att det är livsviktigt? Är det verkligen bättre att veta om allt hemskt som sker, än att vara lyckligt ovetande? Nyheterna tar mestadels upp livets otrevligheter, fruktansvärda händelser som har skett på grund av naturkrafter eller människor. Våra händer är fruktansvärt blodindränkta. Inte ens Pilatus kunde få dem rena igen. Två mord på två av årets gladaste och lyckligaste dagar, är det så vi ska minnas det? Jag ser ibland lite väl många mönster och samband men jag undrar ändå om de inte kan stämma. Åtminstone vissa av dem. Varför finns de annars?
Varje svar är en ny fråga, varje ny fråga ett nytt svar. Det är en evig cirkel.
Cave Canem - Caro de Pompeji
If being sane is thinking there's something wrong with being different... I'd rather be completely fucking mental
På många sätt tror jag att det summerar min syn på livet, och på människor. Nu gäller det bara att våga låta det skina igenom murarna också. Lustigt nog är det jobbigt att tänka att man skulle bli illa omtyckt när jag helst skulle vilja vara just det. Jag har alltid föredragit att slåss ur underläge.
Jag undrar om det var hon som kom på det eller om hon i sin tur hört det från någon annan. En bloggare så klart. Men inte modebloggare, även om hon önskat sig en Chanelväska ända sedan jag var nyfödd.
På många sätt tror jag att det summerar min syn på livet, och på människor. Nu gäller det bara att våga låta det skina igenom murarna också. Lustigt nog är det jobbigt att tänka att man skulle bli illa omtyckt när jag helst skulle vilja vara just det. Jag har alltid föredragit att slåss ur underläge.
Jag undrar om det var hon som kom på det eller om hon i sin tur hört det från någon annan. En bloggare så klart. Men inte modebloggare, även om hon önskat sig en Chanelväska ända sedan jag var nyfödd.
Statis(ti)k
Här sitter jag och funderar på om jag borde se till att inte göra så många inlägg i framtiden utan kanske samla mer i ett. Jag tror att det blir för mycket för folk att läsa annars, ännu en av mina många fördomar. Sen råkar jag hamna på en blogg där innehavaren har listat lite statistik, antal besökare, antal inlägg på en månad, antal lästa böcker och sedda filmer under året osv. Som den statistiknörd jag är kan jag inte låta bli att kolla in det, och jag höll på att storkna. I snitt hade det lästs 2,2 böcker per vecka under året och bloggats 7 inlägg per dag under december. Minst tre inlägg om dagen, högst tolv. Så nu funderar jag på om jag helt enkelt trott för mycket om mig själv, men egentligen är det en bifundering eftersom tävlingsinstinkten satte in direkt och jag tänkte att jag självklart måste skriva mer än tolv inlägg någon dag. Det värsta är att jag själv vet hur idiotiskt det är att tänka så, och ännu värre att skriva så som jag gör nu. Jag skyller det på att jag inte somnade förrän vid sjutiden i morse och har haft en mördande huvudvärk hela dagen. Som att det är en ursäkt. Risken med att skriva mer är väl just att det blir på det här sättet, en mängd funderingar och allmänt svammel som inte tjänar något till, särskilt inte när jag känner att jag börjar hitta något jag vill hålla fast vid. Jag måste skriva och det är skönt att jag inte hindrar mig själv längre.
Punkt
A) Jag ogillar verkligen smörgåstårta
B) Jag tycker att detta med nyårslöften är lite underligt, för att inte säga ångestframkallande. Varifrån kommer den traditionen, och hur var den tänkt från början? Jag tvivlar på att idén var att folk skulle kräva perfektion och sedan må dåligt över att de inte lyckas ändra allt de finner dåligt i sitt liv på en millisekund. Ett löfte ska väl handla om att man ska göra sitt bästa för att det är något man känner att man är villig att kämpa för, eller har jag missuppfattat något här?
C) Jag undrar hur livet kommer att se ut den närmaste tiden, för mig så väl som för andra
D) Kontaktlinser är egentligen en väldigt skrämmande uppfinning
E) Jag borde dra mig ner om jag ska hinna se "Lost in Austen" och håller tummarna för att mina onda aningar är fel...
B) Jag tycker att detta med nyårslöften är lite underligt, för att inte säga ångestframkallande. Varifrån kommer den traditionen, och hur var den tänkt från början? Jag tvivlar på att idén var att folk skulle kräva perfektion och sedan må dåligt över att de inte lyckas ändra allt de finner dåligt i sitt liv på en millisekund. Ett löfte ska väl handla om att man ska göra sitt bästa för att det är något man känner att man är villig att kämpa för, eller har jag missuppfattat något här?
C) Jag undrar hur livet kommer att se ut den närmaste tiden, för mig så väl som för andra
D) Kontaktlinser är egentligen en väldigt skrämmande uppfinning
E) Jag borde dra mig ner om jag ska hinna se "Lost in Austen" och håller tummarna för att mina onda aningar är fel...
Correction
Saker och ting kan lätt bli för korrekta, och jag är en sån person som ofta ser till att de blir det, trots att jag önskar att jag kunde låta bli. Det är något med regler som gör att de fastnar i mitt medvetande och därför får mig att följa dem. Vare sig det är riktiga regler eller oskrivna sådana som man egentligen skulle göra bäst i att bryta. Exempelvis skulle jag ha kunnat posta de senaste två inläggen igår eftersom jag ändå skrev dem då, men icke. Då hade mitt nyårsinlägg (som att det inte är illa nog att jag ser på det som så) inte varit det sista jag skrev, eller publicerade, före tolvslaget och så får det väl inte bli?! När jag ser andra göra det beundrar jag det ofta eftersom jag inbillar mig att de har lyckats bryta sin inre hämningsmur, men det kan förstås lika gärna ha att göra med att de inte tänkt och fungerat som jag gör från första början. Ingen är helt lik någon annan, inte ens enäggstvillingar trots att de delar samma genkombinationer, och tur är väl det. På tal om (enäggs)tvillingar börjar jag bli lite fundersam, jag verkar ha träffat på och lärt känna bra många fler än genomsnittet... Om det nu finns ett sådant genomsnitt. Särskilt kvinnliga enäggstvillingar har dominerat, vilket kan tyda på att tvillingfödslar blir allt vanligare i Sverige, eller på att jag är överkänslig.
Ryskportugis
Troligen är jag fruktansvärt bortskämd och kan se fram emot ett mycket underligt år. Min julafton delades mellan en spikmatta och sakristian och nyårsaftonen tillbringade jag med att stöna över en närmast pornografiskt tillagad chokladcheesecake och alltför mycket hummer och krabbkött. Tio år med hummer och jag har ändå inte lärt mig att äta hela innehållet. Ibland är jag hopplös, eller helt enkelt fast i vanan att vara mig själv.
Poesi från söder - prosa från norr
Poesi från söder - prosa från norr
Buchwald
Jag önskar att jag kunde vända konsumtionssamhället ryggen, men det går inte. Sanningen är att jag väl är lika illa som alla andra även om skillnaden är att jag just nu inte kan konsumera alltför mycket. Ändå känner jag ett sug efter att slippa ifrån det, eller åtminstone minska ner på det. Problemet är att jag då ofta hamnar i ett scenario där jag minskar utgifterna men inte kvantiteten på konsumtionen. Egentligen är det kanske bra, enligt vissa, men inte när målet är minskad kvantitet. Just nu är det böcker. Eller snarare, det har alltid varit böcker. Jag har aldrig förstått folk som har en liten vägghylla med några böcker i, som att det vore en prydnad eller att de kan klara sig på det utbudet. Det är inget illa med det, men det ligger så långt ifrån mig själv att jag inte kan ta in det till fullo. Kanske går det, om jag föreställer mig att de springer till biblioteket stup i kvarten och har omkring trettio låneböcker hemma. Som jag har, i perioder (så som nu).
Bokus lockar något fruktansvärt. Jag skulle bara se om de hade boken jag lånat från biblioteket och fastnat så för, och vips hittar jag ett tiotal andra jag vill ha. Listan över vad andra som har köpt boken också har köpt för böcker är farligare än att gå in i ett öppet lejongap. Nu måste jag bara fundera, körkort eller böcker? Det är inte ett så lätt val som man kan tycka vid första anblicken, men jag antar att jag får vika mig för det kollektiva förnuftet. Den här gången.
Bokus lockar något fruktansvärt. Jag skulle bara se om de hade boken jag lånat från biblioteket och fastnat så för, och vips hittar jag ett tiotal andra jag vill ha. Listan över vad andra som har köpt boken också har köpt för böcker är farligare än att gå in i ett öppet lejongap. Nu måste jag bara fundera, körkort eller böcker? Det är inte ett så lätt val som man kan tycka vid första anblicken, men jag antar att jag får vika mig för det kollektiva förnuftet. Den här gången.
GNJ-HNY-GNÅ
Visst ja,
Gutes, Neues Jahr! / Happy New Year! / Gott Nytt År!
hälsade Bine från Tyskland
Gutes, Neues Jahr! / Happy New Year! / Gott Nytt År!
hälsade Bine från Tyskland
081231 - 1.15
Det känns som att årskrönikor, årssammanfattningar och allt rasar från hyllorna och upp på var människas skärm. Samma sak som förra året med ett par förändringar, samma form och samma ämnen. Lite sport, eller mode, eller karriär, eller privatliv, eller... Ni fattar nog idén. Jag har egentligen inget emot att man ser tillbaka på året som gått även om jag undrar över om man verkligen funderar över allt som har hänt eller helt enkelt slänger ut det för världen att se, utan vidare eftertanke. Goda idéer blir lätt onödiga vanor. Så som kritik, vilket jag verkar falla offer för ständigt och jämt.
Nog om det. Det är attityden i sammanfattningarna som intresserar mig. I dagstidningen, ledarsidorna så klart (vilka andra ids? Möjligen sporten då), står det om hur vi lägger ett skitår bakom oss och istället stiger in i ett nytt år som förväntas bli ännu sämre. Ökande arbetslöshet, instabil börsmarknad, hela paketet. Samtidigt kollar jag i bloggarna, och eftersom en majoritet är "mode-bloggar" (vilket innebär att jag antingen har missuppfattat termen "mode" totalt, eller så har de fått ett fullkomligt oförtjänt epitet, på gott och ont) innebär det att det gångna, och än så länge nuvarande, året istället är väldigt mycket... rosa fluff. Inte för att det inte finns negativa händelser, men de positiva överväger klart. Jag funderar på orsaken, antingen har bloggarna helt enkelt fått mer makt/publicitet och därmed fler fördelar eller så är de ett exempel på att det är de positiva händelserna som vi minns bäst. Eller att de väljer att föra fram dem. Alltså är de antingen makthungriga egoister eller peppande optimister. Generellt och grymt förenklat sett det vill säga. Jag tror inte att de är något av de två, de är väl helt enkelt människor. Det är nog den sortens slutsatser som gör att jag aldrig kommer att bli särdeles uppseendeväckande. Inga debatter startas över ett så enkelt konstaterande, men så är det nog inte heller vad jag vill bli eller vad jag vill åstadkomma. Det är vägen som är det intressanta, inte målet. Slutsatsen är inte poängen utan det är vägen dit och de diskussioner och funderingar som dyker upp som jag önskar att man skulle fästa mer uppmärksamhet vid.
En vacker (eller regnig) dag kommer jag kanske att inse att jag aldrig kommer att lyckas skriva om det jag egentligen hade planerat. Åtminstone inte förrän jag ägnat några paragrafer åt andra tankar som dyker upp längs med vägen fram till mitt tilltänkta ämne (mitt språk är totalt och fullkomligt sabbat, men så älskar jag att gå likt katten runt het gröt). Jag vill att 2009 ska bli ett svårt år. Ett år då vi inte kan luta oss tillbaka utan måste kämpa, måste vakna, måste tänka. Ett år då vi kan börja leva på nytt och åter lyckas få fram nya idéer och en ny start för samhället. Jag skulle vilja att vi nådde botten, för att sedan kunna stiga uppåt igen. Jag har fått nog av det rosa fluffet, jag vill ha kampen och oljefläckarna på kinderna, uppskrubbade knogar och knän, stål i ögonen. Jag vill att vi ska hitta vår vilja igen. Hitta vår mening och vår kämpaglöd. Att vi slutar driva runt som i ett drogdis och lär oss ha fötterna på marken samtidigt som blicken är stark och drömmarna ovan stratosfären.
Man kan väl få drömma - Viva la revolution de la vida.
Nog om det. Det är attityden i sammanfattningarna som intresserar mig. I dagstidningen, ledarsidorna så klart (vilka andra ids? Möjligen sporten då), står det om hur vi lägger ett skitår bakom oss och istället stiger in i ett nytt år som förväntas bli ännu sämre. Ökande arbetslöshet, instabil börsmarknad, hela paketet. Samtidigt kollar jag i bloggarna, och eftersom en majoritet är "mode-bloggar" (vilket innebär att jag antingen har missuppfattat termen "mode" totalt, eller så har de fått ett fullkomligt oförtjänt epitet, på gott och ont) innebär det att det gångna, och än så länge nuvarande, året istället är väldigt mycket... rosa fluff. Inte för att det inte finns negativa händelser, men de positiva överväger klart. Jag funderar på orsaken, antingen har bloggarna helt enkelt fått mer makt/publicitet och därmed fler fördelar eller så är de ett exempel på att det är de positiva händelserna som vi minns bäst. Eller att de väljer att föra fram dem. Alltså är de antingen makthungriga egoister eller peppande optimister. Generellt och grymt förenklat sett det vill säga. Jag tror inte att de är något av de två, de är väl helt enkelt människor. Det är nog den sortens slutsatser som gör att jag aldrig kommer att bli särdeles uppseendeväckande. Inga debatter startas över ett så enkelt konstaterande, men så är det nog inte heller vad jag vill bli eller vad jag vill åstadkomma. Det är vägen som är det intressanta, inte målet. Slutsatsen är inte poängen utan det är vägen dit och de diskussioner och funderingar som dyker upp som jag önskar att man skulle fästa mer uppmärksamhet vid.
En vacker (eller regnig) dag kommer jag kanske att inse att jag aldrig kommer att lyckas skriva om det jag egentligen hade planerat. Åtminstone inte förrän jag ägnat några paragrafer åt andra tankar som dyker upp längs med vägen fram till mitt tilltänkta ämne (mitt språk är totalt och fullkomligt sabbat, men så älskar jag att gå likt katten runt het gröt). Jag vill att 2009 ska bli ett svårt år. Ett år då vi inte kan luta oss tillbaka utan måste kämpa, måste vakna, måste tänka. Ett år då vi kan börja leva på nytt och åter lyckas få fram nya idéer och en ny start för samhället. Jag skulle vilja att vi nådde botten, för att sedan kunna stiga uppåt igen. Jag har fått nog av det rosa fluffet, jag vill ha kampen och oljefläckarna på kinderna, uppskrubbade knogar och knän, stål i ögonen. Jag vill att vi ska hitta vår vilja igen. Hitta vår mening och vår kämpaglöd. Att vi slutar driva runt som i ett drogdis och lär oss ha fötterna på marken samtidigt som blicken är stark och drömmarna ovan stratosfären.
Man kan väl få drömma - Viva la revolution de la vida.
In Fact
Det är fascinerande hur livet kan ändras så mycket på så kort tid som det ibland gör. Hur humöret kan gå från en extrem till en annan och hur det kan kännas som att hela personligheten förändras som i ett trollslag. Allt är i ständig förändring, det är den enda förklaring jag kan komma på. Jag påminns ständigt om hur svårt vi har att skilja på säkerhet, tro och åsikter. Går de att separera, eller är objektivitet endast något som fungerar i begränsade former, liksom fysikens regler och lagar? Ständigt när jag läser om andras syn på livet tänker jag på hur lätt det är att se det som sanningar, att applicera det vi tror är kunskap på våra egna liv och hoppas på ett lyckat utfall. Inte för att det är fel att göra det, ibland kan det säkert fungera, om än i måttlig grad, och det verkar vara något som vi alla gör. Men att det är så svårt att skilja på vad vi tycker, tror och vet, det är bra svårt att komma ifrån. Och ibland kan det vara svårt att leva med.
Livsvisdom, visst.
Livsvisdom, visst.
Svar på ett svar
Jag tror att jag är en sån som lätt fastnar i olika funderingar och ibland går det för långt, för djupt, och jag tappar bort mig själv. Ändå är det en del av mig som jag inte kan tänka mig att vara utan, trots att jag ibland hatar den, för utan den skulle jag inte känna mig så levande. Jag har försökt förändra mig hur många gånger som helst och tar otroligt lätt åt mig av vad andra säger, även när det inte är kritik, men det tror jag att de flesta gör. Även om alla inte själva är helt medvetna om hur styrda vi är av vår omgivning.
Att vara vilsen är något väldigt relativt, och det beror nog på hur man tolkar det. Jag tror själv att inget står stilla utan allt förändras konstant och därför är man alltid vilsen. Samtidigt kan jag inte låta bli att tro att man kan hitta hem i vilsenheten, på något sätt. Vi försöker väl alla hitta vårt eget sätt att handskas med det, för vissa innebär det att de söker ett väldigt obundet liv där de kan resa, arbeta och leva efter sina egna villkor och nycker. För andra är det att hitta något som de ser som en fast tillvaro, även om inte heller den är oföränderlig. Alla har sina egna sätt att handskas med livet och det jag tror är farligt är när man börjar säga att det finns ett rätt och ett fel sätt att göra det på. Hur empatisk någon än är går det inte att helt förstå en annan persons liv, och därför är det underligt att påstå att något däri är fel. Det läggs så olika värden i ord, så som att "obunden" anses finare än "bunden" men "trygghet" ändå är bättre än "otrygghet" trots att de två formerna ibland kan beskriva samma sak.
Jag verkar vara i en lite underlig sinnesstämning just nu, kanske är det därför mina funderingar blir så komplexa och tunga, men jag tror ärligt talat att det gäller att inte ta livet för allvarligt, trots att det är svårt att låta bli. Att acceptera andra, och även sig själv, är också en sådan sak som är lätt att säga men desto svårare att göra fullt ut så när vi väl lyckas över medel gör det livet till en mycket starkare upplevelse. Det finns många svåra saker i livet, speciellt i vissa perioder, men jag försöker uppskatta att man får en möjlighet att se livet ur fler perspektiv på så sätt. Sen är det nog så sant att det oftast är vi själva som sätter upp de största hindren, vi hämmar oss själva och våra förmågor något så otroligt att det är skrämmande att inse hur mycket man klarar av när man väl tar sig över ett hinder. Och hur mycket man skulle kunna klara av om man tog sig förbi ännu fler. Jag tror inte att det är vår hjärna som inte används fullt ut, utan vår förmåga.