Anagram

Frågan är om det är för att man känner på ett visst sätt som man gör en sak eller om det är för att man gör en sak som man känner på ett visst sätt. Ett problem lika gammalt som den gäckande gåtan om hönan och ägget men ändock så oändligt viktigt att hitta ett svar på. Jag vet inte var allt började, men jag har större chans att få reda på det än var det kommer att sluta. Hade jag haft en kristallkula hade läget kanske varit ett annat men det är det inte. Jag ser hellre tillbaka än framåt, för där kan jag inte förstöra något, bara förstå. Inte ens historien är statisk, allting ändras när vi gör det. Allt är dynamiskt och det skrämmer mig. Kanske är inte ens döden stilla.

Vad ska man göra när det känns som att en sprängladdning har detonerat inuti ens torso och man inte längre fruktar avgrunden utan vardagen? När min högsta önskan blivit till min värsta mardröm och jag inte vet hur jag kan ta mig ur fällan jag gillrat åt mig själv, då vore det läge för något att dyka upp. Ljuset i tunneln, solen vid horisonten, det spelar ingen roll vilken liknelse man väljer men det är det jag söker. Splittrade bitar försöker återfinna sina platser inuti, bara för att upptäcka att det inte längre går att gå tillbaka. Den enda vägen som finns är den som ligger framför dem, den som ingen vet vart den leder. Avgrund eller paradis, de är ändå bara omskrivningar av varandra. Vad de innebär är förändring och jag längtar ivrigt samtidigt som jag gömmer mig av fruktan.

Det kan bli för mycket av det goda. Det är en sådan sak som jag tror blir tydligare och tydligare idag, med all mediabevakning och liknande. Stjärnor blir till och slocknar sedan lika snabbt som de uppstod. Det är rätt sorgligt i många fall, det är knappast så att de är dåliga bara för att de snabbt blir populära och sedan uttjatade. Ett sådant exempel är väl Stephanie Meyer historien, böckerna och filmen och allt som följer med. Jag läste första, och delar av andra boken för något år sen när de var nyutkomna på svenska. Inte så mycket för att jag hade planerat det utan för att jag fick låna den av någon i utbyte mot en av mina böcker. Duktig flicka syndromet slog till och jag tänkte att det vore artigast att läsa den. Det är inget jag direkt ångrar, den var bra och jag sträckläste den, men jag gillar inte hela den hype (jag föredrar engelsk stavning, hur underligt det än blir) som uppkommit runt det. Den har sina fel och brister men hade det inte blivit så stor uppståndelse runt den hade jag antagligen läst fortsättningarna. Något som jag just nu inte känner för. Jag är en sån anti-person när det kommer till den här sortens saker att jag blir irriterad på mig själv.

Själva idén med att vara självtänkande och förbli (hyfsat) opåverkad av trender är väl just att inte låta sig påverkas åt något håll? Är det då inte lika illa att agera totalt motsatt trenden bara för att det är trenden? Vilket är vad jag gör i det här fallet... Nu vet jag inte om jag hade läst böckerna ändå, i alla fall inte just för tillfället eftersom jag har så mycket annat som lockar mer, men det stör mig ändå något enormt. Jag låter andras åsikter totalt förstöra min syn på något.

Även om jag önskar att jag kunde vara emot allt vad trender och musik-/film-/konstkritiker innebär men samtidigt inser jag också, trots att jag tjurskalligt helst skulle slippa erkänna det, att jag har upptäckt en hel del bra saker via dem. Så det är väl som allt annat, på gott och ont. Jag önskar att världen kunde vara svartvit ibland och man skulle slippa försöka urskilja alla miljarder gråtoner som överskuggar allt annat.

Förtjusning och fascination för mängder av saker är en balansgång. Det gäller att inte låta sig nedslås bara för att det finns så mycket fantastiskt som redan har gjorts, samtidigt behöver man ibland fascineras av allt vackert som finns runt omkring oss hela tiden. Alltså fungerar lagom-metoden. I teorin är det på det sättet, men ärligt, hur många tycker att livet vore glädjefyllt om man hela tiden skulle gå omkring och försöka få allt att bli lagom? Jag tror allt som oftast att jag tänker för mycket, men det är så jag är. Det är så jag vill leva mitt liv. Att tänka mindre vore att inte längre vara jag, om jag förändrar mig bara för att andra tycker att jag borde göra det. Oavsett om det är i all välmening för att de tror att jag kommer att bränna mitt ljus i båda ändarna, eller om det är för att de helt enkelt inte förstår. Det skrämmer mig att jag alltid tror så mycket mer på andra än vad jag tror på mig själv. Att jag tar åt mig så mycket mer än vad jag visar. Att jag egentligen aldrig kan tycka att någon annan har fel när det är mig de ger sig på. Det är som att något inom mig stängs av när det rör andras känslor och kommentarer rörande mig. Positiva saker kan jag aldrig ta till mig, jag är usel på att ta komplimanger vilket kanske låter sliskigt ödmjukt (eller hycklande) men det är ett problem. Jag tycker att jag gör fel, om någon ger mig en komplimang känns det närmast elakt att inte kunna ta emot den på ett ärligt sätt. Istället försöker jag svara och agera så som jag tror att man borde göra. Sådana gånger undrar jag om jag inte skulle ha gillat skådespeleri, men man behöver ingen scen för att kunna agera och det har jag utnyttjat. Om och om igen.

Vissa saker rörs upp emellanåt och just nu försöker jag förstå hur herr Efterklok kunde vara så komplex. Utan tvekan smart, smartare än vad jag insåg då, eller möjligen mer erfaren. Visare är kanske rätt sätt att beskriva det på. Mycket av det har visat sig i efterhand, men att jag skulle tillbringa månader med att fundera över samma ämnen bara för att inse hur kloka hans uttalanden var, det existerade inte i min värld. Jag saknar diskussionerna. Samtidigt fascineras jag av komplexiteten och njuter av avslutet. Bitterljuvt är nog ordet. När jag tänker tillbaka på allt jag fortfarande inte förstår börjar jag misstänka att det där var första gången jag pratade med en människa. På riktigt, utan alla extra lager. Jag blev beroende och abstinensen är svår att skaka av sig. Den har varat i månader och visar inga tecken på att mildras.

Det börjar bli dags för en vaknatt. Och ett liv i frihet. Ett liv där jag slutar hålla mig själv tillbaka.