Anagram

Söndag 09.01.25
Anatomi är intressant. Kanske tänker jag fel, det är kroppen och lederna som fascinerar mig, vävnader och organ är godtagbart men ordet i sig är vackert. Anatomi. Jag satt och stirrade på mina händer och insåg hur fantastiskt det är att det finns en sådan detaljrikedom i våra fingertoppar, som ligger så långt från centrum i kreationen. Hur fingeravtrycken lyckats skapas med alla sina kullar och områden liknande en topografisk karta över människans kärna. Hur fingertopparna kan vara så känsliga för beröring och skiftningar i miljö när det krävs att så mycket samverkar för att signalerna ska lyckas färdas hela den långa vägen genom händer, armar, hals och sedan fortplantas och utvecklas till medvetande. Vi är fantastiska bara genom att finnas till. Livet är ett mirakel. Inte att bli till utan att fortsätta finnas till. Dag efter dag fortsätter vi att fungera. Vår kropp andas, känner, pumpar blodet genom alla leder. Det är otroligt.
Jag är en mästare på att skjuta upp saker. Viktiga saker som jag verkligen vill få gjorda även om de kanske inte är fullt så roliga att genomföra. Så jag går och har ångest över att jag inte gör dem vilket förstör själva idén med att hitta på något annat. Ändå gör jag det om och om igen. När jag väl sätter igång brukar jag vara fantastisk, då har jag ju redan kommit på lösningar på alla hemska problem som eventuellt, kanske, möjligen skulle kunna uppstå. För tittat igenom uppgiften har jag ju gjort långt i förväg. Att stånga huvudet i väggen och ödsla energi i onödan är visst min melodi. Å andra sidan besparar det mig säkert ett par timmars kaloriförbrännande träning. Vilken uppmuntrande tanke.
Annars har denna dag tillbringats i ett "dagen efter"-segt läge med hela mitt jag ihopkurad i en fåtölj framför all sport som svt har framfört. Ständigt längtandes efter en filt för att slippa ifrån min frusna uppenbarelse men med tillräckligt dåligt samvete för att jag inte skrivit mina papper för att inte sträcka mig någon meter, lyfta upp locket och dra fram en mjuk och varm fleecepläd. Så här sitter jag fortfarande och fryser. Inifrån och ut.
Hur kommer det sig att det alltid finns någon hårslinga som lyckas undkomma alla mina hårnålar och snoddar? Som mjukt kramar käklinjen eller kittlar nacken medan jag desperat försöker hitta en hårsnodd som är lagom spänd när mitt hår antingen hamnar i en hästsvans eller en knut? Allt jag lyckas med är en halvsvans-halvknut då jag inser att snodden inte kan sträckas mer men inte heller mindre eftersom den då glider ner snart igen.
Det är dags att sluta skjuta upp detta om jag inte ska missa chansen. Nu går jag ner och försöker komma på något att skriva och hoppas att jag imorgon kan skriva att jag åtminstone hunnit ta mig igenom en del av det.

mp3: the End - the Doors

Lördag 09.01.24
Har jag kvävt mig själv någon gång för länge sedan när jag själv var den farligaste fienden? Håll dina vänner nära dig och dina fiender ännu närmare var parollen. En gång hade jag idéer och var fylld av ovetskapen om att kreativt var något som ska hyllas. När synen på det förändrades tog perfektionismen över. På jakt efter korvbröd och balsam började vi prata om mina gamla lärare och resultaten av uppgifterna jag fick. Med facit i hand kan jag se att jag inte behövde oroa mig för att vara alltför vanlig, för normalt tråkig. Min hjärna fungerar på det mest underliga sätt och ännu har ingen riktigt verkat förstå det. Vad det innebär i sin fulla utsträckning. Jag tänker mycket. På allt och inget. Det går snabbt och brett och associationerna står som spön i backen. Om ingen förstår hur jag tänker, varför ska jag då ändå automatiskt förstå hur de tänker? Det är inte logiskt. Jag är en logiker. En logiker som ändå försöker förstå eftersom det är ett mysterium. Och sådana är roliga att försöka vända och vrida på. Men inte bryta sönder. Hemligheter är något bra. Jag behöver mysterier och problem. Gåtor som man kan försöka hitta lösningar på. Det gör dagen värd att uppleva.
Mina arbeten är skrämmande omfattande och precisa. När jag väl har en uppgift finns mängder av hinder men slutprodukten blir skarp och klar. Perfektionismens tidsålder trodde jag låg bakom mig men icke. Den finns där hela tiden och de närmaste dagarna kommer den att plåga mig bortom förståndets gränser. Det börjar bli dags att sluta fred med den, med att den är en del av mig, och börja arbeta med istället för emot den.
Kanske borde jag sluta försöka klura ut vem jag är och istället se mig som ett mysterium där jag bara funderar över en del i taget. Så slipper jag kanske överhetta hjärnan.
Min ena hand doftar hallon och den andra marockansk ros, och de är lena. Inte för att de inte brukar vara det men nu går jag och stryker över huden bara för att jag vet att det finns något där. Att veta att något finns gör en ordinär egenskap mycket mer märkbar. Så lustigt medvetandet fungerar.
Tio mil på pedalerna och det känns fantastiskt. Till den grad att jag inte hade något emot att agera häst, klätterställning och gunga åt en femåring. Fel, det skulle jag antagligen ha gjort ändå men inte så otvunget. Glädje, lycka och stolthet gör livet mycket enklare att leva ut. Man slutar fundera över konsekvenserna och har bara roligt. Men tar ändå ansvar. Snart borde ödmjukheten sätta in, annars blir jag olidlig. Eller är det kanske ödmjukhet jag upplever just nu, och det andra bara bottenlågt självförtroende? Efter promenaden i den blåsiga kylan är kinderna fortfarande röda och leendet förblir livfyllt stilla på läpparna. Jag har blivit vuxen.

mp3: Sen en tid tillbaka - Melissa Horn

Fredag 09.01.23
Sicken tröttsamt rolig dag. Det finns så många människor jag verkligen uppskattar och skulle önska att jag kunde komma ännu närmare. Ändå vore det bättre att förbli okända för varandra när det kommer till vissa saker. Det är svårt detta med att släppa taget och hålla delar av sig själv utanför utan att bli avståndstagande. En dag kanske jag lär mig hur det fungerar eller så slutar jag helt enkelt tänka på det och låter det ske av sig självt.
Hanna och Nana. Det är underligt hur saker och ting kan sammanfalla på ett så underbart sätt. Jag lever upp varje gång vi pratar. Så lika men ändå så olika. Jag börjar bli rädd för mig själv. Och därför tänker jag förtränga det tills vidare.
Det tunna snölagret på isen gör det livsfarligt att gå ut men ändå har jag lyckats få tag på bägge breven, pratat med bägge författarna. De är människor som imponerar på mig med sin storhet just för att de inte är medvetna om den.
Hon är hemma igen. och mår bra. det gör jag också nu när knytnäven som hållit mina magmuskler i ett stadigt grepp det senaste dygnet har släppt taget eftersom hon är pigg. Så mycket en människa kan betyda.

mp3: This is going to hurt - President Roadkill

Torsdag 09.01.22
Det här har varit en underligt härlig dag, och än är den inte över. Jag är rädd för att färgas av oron senare men just nu hoppas jag att allt får förbli lyckligt ett tag till. Att allt löser sig och inte är så illa som det verkar.
Snart har jag fått in alla papper och då är det bara upp till mig att ordna översättningarna. Sedan väntar jag på samtal om hur våren kommer att se ut och spenderas. Det finns möjligheter överallt.
Barn är så roliga, energikrävande utan tvekan men de ger så mycket tillbaka. Skräcken i halsen när underläpparna börjar darra skulle jag gärna vara utan men känslan av att ha klarat av allt utan problem, eller snarare att inse att jag har löst de problem som dykt upp, slår mycket annat. Jag har inte velat sluta le sedan jag kom dit, värkande armar eller ej.
Allt sker samtidigt, skickar jag ett sms om att någon ska ringa sker det givetvis just när jag var på väg ut, ringer jag och lämnar ett meddelande om att de ska ringa upp inträffar det precis när jag satt igång datorn för att börja jobba och ska jag iväg för att sitta barnvakt när jag samtidigt försöker diska klart, hålla reda på skidskytteresultaten och klä på mig ringer telefonen givetvis igen och jag rusar runt i huset på jakt efter ett telefonnummer jag inte kan. Stress är något jag gillar, emellanåt, det är press jag inte uppskattar.
Nu väntar några timmars diskussioner eller så, vilket är något jag definitivt uppskattar.
Jag orkar inte skriva vettigare än så här idag. Jag skrattar tio gånger mer inuti än vad som syns utanpå och har en hals som kliar något förbaskat men som inte får utvecklas till halsfluss. Alltså har tankarna flytt skärmen och är upptagna med att roa sig på annan ort.

mp3: Stå aldrig still - Thåström

Onsdag 09.01.21
Vissa dagar rusar allt förbi i en snabb maklig takt. den verkliga tiden är inte i fas med den upplevda. på ett positivt sätt. fickparkeringar är lättare än jag trodde, och som vanligt gäller det bara att ta det lugnt för att inse det. hur kan något så enkelt vara så svårt att praktisera i verkliga livet? jag är utan tvekan mer av en teoretiker när det kommer till den sortens saker. nu har jag bara två samtal som ligger och gnager på samvetet som jag lagt mig till med de sista åren. jag gillar inte att vara till besvär men det måste bli gjort nu. tiden då jag inte brydde mig om andras känslor har aldrig varit mer avlägsen och det gör det väsentligt mycket tuffare att leva. ständigt försöka finna rätt väg.
jag borde också klä mig i grått, nyanserna och hela spektrat däri har jag redan sett men inte utvecklat, och gå med en upp- och nervänd stol på huvudet. efter att ha fastnat på biblioteket i några timmar letandes efter en bok jag inte skulle ha. det är lätt att sluta lägga märke till människor. veta att de var där, att de var normala och kanske hade något enstaka minnesvärt drag men sedan inte minnas något mer. bibliotekarien var vänlig om än en smula underlig. jag minns knappt hur han såg ut eller vad han hette. sådant får mig att skämmas över att vara människa. att inte se andra, de man träffar av en slumpartad anledning. människor jag går förbi kan jag ofta beskriva, för dem försöker jag se. de jag träffar och diskuterar med likaså. eller gör jag? läkaren igår... var klart över medellängd, såg ut som en långdistanslöpare, hade glasögon och var lite tunnhårig. mer minns jag inte, trots att jag satt och tittade honom i ögonen och pratade i en halvtimme. de jag passerar på någon halvminut minns jag mer av utseendemässigt. hans historier minns jag dock. det kanske uppväger det. bibliotekarien hette detsamma som min gamle klasskamrat om jag minns rätt. var inte särskilt lång, hade glasögon och kortklippt vildvuxet hår. och hade någon sorts after shave eller liknande som fick mig att reagera. dofter intresserar mig annars inte så mycket, eller jo, det gör de men inte på det sättet. kanske borde det intressera mig mer med tanke på hur kraftigt man minns det, ju fler sinnen desto bättre, inte sant? en persons doftval säger en hel del, troligen mer än vad för feromoner de än utsöndrar, så det kan vara värt att fundera på.
Just nu är jag fången i min egenhändigt låsta bur till vilken jag har förlorat nyckeln. den återfinnes troligen i mitten av nästa vecka när alla papper ska vara insända och jag kan återgå till mina böcker. de som vägde åtskilliga kilo och gav mig dagens träningspass när jag släpade dem uppför alla backar med böjda armar. för att väskbanden var för långa. snart kan jag slå knut på mig själv. men jag har grymma biceps utan att behöva gå i närheten av ett gym. och är snart så allmänbildad inom litteraturområdet att enbart bicepsens styrka slår hjärnans... eller något.

mp3: Swing Life Away (Acoustic) - Rise Against

Tisdag 09.01.20
Känslan av stress, hur det blir omöjligt att fokusera på något alls, sliter i mig. hela dagen har tillbringats i sovande eller vaket sovande tillstånd och först nu har jag börjat vakna till medvetande. när jag ska ge mig ut i snöstormen (bokstavligen talat) för att ta mig till doktorn som jag hoppas kan trolla ihop ett friskhetsintyg. även om jag är sjuk just nu.
Ansökningsdagen har gått ut så nu väntar jag bara på svar. annars finns det annat jag kan ta mig för. det kommer att lösa sig. men just nu gör ryggen sig påmind och får den minst lika jämmerliga systern att titta underligt på mig och fråga var det där din rygg?! vilket det var. det bästa är att det inte gör ont, och antagligen inte är något fel heller. det är det som inte hörs som gör ont. jag borde börja träna ordentligt igen.
Äta riktig lagad mat vore också en god vana att lägga mig till med. det får bli mitt löfte inför nästa år. eller något liknande. nu ska jag bara försöka ducka för magsjukan och streptokockinfektionerna som tydligen blommar upp bland alla jag känner. det här kan bli kul. jag har i alla fall gjort något vettigt idag, diskat. vilket gett mig en ohälsosam lust att tvätta händerna med sprit varannan minut för att bli av med känslan av att ha en fet hinna på huden. en bra påminnelse om varför jag inte äter animaliskt fett.

Måndag 09.01.19
Mina fingrar är fortfarande stela efter allt plitande i natt. närmare femton små sidor blev det, med extremt liten text. så nu är boken utläst och jag förstår hur stora författare förr blev bättre genom att kopiera andra författares verk. det skapar medvetenhet om all uppbyggnad, varför vissa ordval och kombinationer lyfter upp detaljer och andra döljer dem. kanske skulle jag kopiera för hand lite oftare. kroppens medverkan i skrivandet är klart underskattat, hur det gör det mycket lättare att minnas än när man skriver på ett tangentbord.
Hela min rygg känns ur led, som att kotorna inte längre sitter ihop utan rör sig oberoende av varandra och skapar en väldigt obehaglig känsla. att det ska dyka upp varenda månad börjar bli lite jobbigt. särskilt nu när snön täcker marken och jag borde ge mig ut och göra lite nytta men inte orkar. vätske- och saltbristen gör kanske inte saken bättre och jag borde verkligen se upp, varje gång jag är vaken över en natt och närmar mig trettiosextimmarsgränsen dyker de upp. den här gången slapp jag åtminstone saltlakritsen, hur någon kan äta djungelvrål och gilla det går mig helt förbi. vilken tur att alla är olika.
Anledningen till att detta inlägg kommer upp en dag för sent är att jag kraschade igårkväll och inte hann posta det innan dess men efter att ha sovit närmare sexton timmar mår jag nu rätt bra. det känns bara lite sorgligt att redan vara för gammal för att hålla sig vaken och aktiv i mer än ett och ett halvt dygn. men jag föredrar att förneka det ett tag till och istället skylla på förkylningen som vägrar ge med sig. förnekelselandet kan ibland vara en ljuvligt vacker plats att befinna sig i.

Söndag 09.01.18
Att det ska vara så svårt att öppna ögonen. Säga en sak, leva en annan. för att man inte ser. inte ens tittar efter lite grann. helt fast i ovetskapens förlovade illusion. Jag fastnar i mitt eget nät. av måsten, viljor och om. och kritiserar andra som gör detsamma. kanske aldrig inser hur hemskt det är. är det ens hemskt om man inte inser det eller är det som med människor som inte förstår ironi? de lider ju inte av det, men vi som står vid sidan av och ser på och förstår finner det fruktansvärt hemskt. lycklig ovetskap är kanske det man borde sukta efter. det som är värt att eftersträvas.
Boken jag läser får mig på ett underligt domedagshumör. artiklarna och programmen tvingar ut längtan efter kreativitet och genialitet i ljuset. för tidigt. det skrumpnar ihop likt soltorkade tomater. äckligt slemmiga kort sagt.
Irritation verkar ha varit dagens måste. förutom för den som är fullkomligt ovetandes om konformismens nät i hemmet. det är befriande en dag som denna. ändå fortsätter tankarna att mala i en rusande fart. Jag hatar att jag älskar. idag är det så. men jag är tacksam för att det går. ibland blir alla vanor och rutiner bara för mycket. när man plötsligt ser dem utifrån och inser hur onödigt energikrävande de är. att allt skulle kunna vara mycket rakare, enklare och ärligare. är det oärligt om man inte säger som det är men alla ändå vet vad man egentligen menar? allting är skrämmande relativt. jag vill skapa mitt eget liv från mina egna förutsättningar. valen kommer kanske att bli annorlunda och de kommer antagligen att accaptera det, men inte förstå det. trots att det är tack vare deras sätt som de har fötts hos mig. det är underligt hur livsmatematiken fungerar. spelet mellan de tu, hur den buttra blicken inte försvinner förrän allt passar eller hur den ytligt bekymrade rösten längtar efter ögonblicket då det är acceptabelt att ge upp. spelet för gallerierna fortsätter även efter att publiken lämnat salongerna. av gammal vana. som att tron på att något kan ändras aldrig vill dö ut. förhindrar utveckling och förändring. strandad. Jag har det bra. kanske behöver jag bara ha det dåligt ett tag. gå ut i den långsamt fallande snön som knappt syns inifrån och stå där tills fingrarna domnat bort. känna mig levande mitt i allt rus. Alla är på väg. bort. jag vet inte längre skillnaden mellan att falla och att flyga, bägge är att susa genom luften.  

Lördag 09.01.17
Det finns ursäkter och det finns anledningar. Idag blir det inte mycket av något av det mer än detta. Jag har feber, hosta och snuva och ligger däckad under dubbla lager kläder och filtar medan jag hackar tänder. Vill matvägra men ids inte. Därför orkar jag inte notera omvärlden. Inte kritisera, inte berömma, inte vara närvarande. Operasången under dammsugningen störde, urspårningarna gällande bakelser likaså men när hjärnan inte ens orkar fokusera på all fantastisk skidåkning spelar inget längre någon större roll. Jag ger upp idag och försöker igen imorgon. När jag kanske orkar fascineras. Jag är överhettad.

Fredag 09.01.16
Ännu en seg dag då tankarna har varit på annat håll har passerat. det rör mig inte i ryggen. önskar jag att jag ärligt kunde säga. det går dock inte. antingen låter jag bli att säga det eller också är jag inte ärlig. ibland tar jag saker för bokstavligt. för allvarligt. Det börjar irritera mig att jag upprepar mig till en sån grad att jag finner det konstnärligt att sätta punkt mellan allt istället för att ta striden med meningarna. det var inte sån jag var. mina meningar var långa och jag fruktade att använda punkter eftersom mina tankar aldrig sätter punkt. varför ska de då göra det på pränt? jag tar åt mig för mycket. säger någon att jag tänker för mycket försöker jag låta bli att göra det. säger någon att jag skriver för långa meningar börjar jag använda punkt efter varje ord. antingen är jag väldigt rebellisk eller så är jag så sorgligt osäker att jag hela tiden vill blidka andra. skillnaden mellan utveckling och likriktning är visst mindre än jag trodde. Jag vill utvecklas på mina egna villkor men jag behöver andra för att kunna utvecklas. det är ett dilemma. att finna någon som aldrig säger åt mig eller på något annat sätt uttrycker hur jag kan bli bättre men ändå kunna utvecklas kommer inte att bli lätt. jag borde bli antingen stum eller döv och vägra lära mig teckenspråk. Tystnaden tilltalar mig allt mer och det är överraskande. jag måste prova på det. att själv vara tyst när andra talar överallt. då kanske jag kan börja se igen. någonstans tog monologerna över mig. jag som alltid pratade och visste svaret. men som alltid gjorde mig själv utmattad. Jag borde lära mig se skillnad på vem jag är, vem jag vill bli, vem jag försöker vara, vem jag tror att jag är, vem jag vill att andra ska tro att jag är, vem jag var och vem jag kommer att bli om jag fortsätter så här. jag tror inte att jag kommer uppskatta svaret på det sistnämnda. och det kommer ta mig en livstid eller tre att genomföra det här.
Einstein kommer snart att bli måltavla för mina våndor. allting är relativt. jag hatar att jag älskar det. Jag drömmer mig bort men sover fortfarande med ena ögat öppet. som jag alltid var är jag än idag. det är skönt att inte allt har förändrats.
Första steget är taget, ansökan ivägskickad. nu kan jag bara vänta på svar och hoppas. men på vad vet jag inte själv. det kommer att bli bra. det kommer att bli nytt, intressant. jag behöver tvingas ut ur min bur, den som jag själv har låst in mig i.
Tjugo minusgrader och en vacker vårsol. naturen är lika full av motsatser som jag känner mig. det kanske är det som är verkligt, naturligt. vi ser det inte ens som motsatser längre. det har blivit normalt.
Jag börjar snart tro på astrologi. vad finns det annars för förklaring att vi är så många födda just då som delar just de specifika egenskaperna? som jag känner att jag verkligen kan förstå när de talar om det. det är dags att börja omvärdera ett och annat. en grubblande helg påbörjas sittandes med tyskalexikonet i ena handen, koppen med varmt vatten i den andra och ansökningspapper på tyska och engelska utspridda överallt omkring mig. det känns skönt att vara tillbaka.

Rise against on Spotify

Torsdag 09.01.15
Människor kan överraska mig med sitt intresse och sin hjälpsamhet. Att ringa efter information om ett jobb och sedan få ännu fler tips och information, officiell likväl som inofficiell, ger mig en varm känsla. en tro på framtiden. på människan. tyskland verkar mer och mer som en sannolik framtid. åtminstone för någon månad. det ska bli kul om jag bara får iväg alla papper. Annars är det så lätt att undervärdera sig själv. alla dessa kunskaper man har verkar inte vara till någon nytta om man inte har arbetslivserfarenhet. vilket jag inte trodde jag hade. men det har jag. och kunskaperna passar väl ihop med dem i det här fallet. kanske skulle jag bli handläggare på arbetsförmedlingen. de kan göra så mycket och det går att vara sig själv.
Natten tillbringades med en bok. varje gång jag lånar böcker blir det för många. så jag förlänger lånet. och förlänger det en gång till. det är sällan jag läser ut alla böckerna. men det är bra styrketräning. Alla böcker ska inte läsas ut. poesin ska styckas. konstböckerna likaså. tyskaböckerna belamrar inte skrivbordet för att de ska läsas från pärm till pärm utan för att det viktiga ska sållas ut. Nattens inre blev det natten till ära. hon är bra. så lättläst men ändå så innehållsrik. kort men kärnfull. Mina listor blir allt längre för varje gång. antalet sidor jag ska läsa om detsamma. nästa gång.
Det börjar lösa sig på alla fronter. det går nästan för snabbt. för enkelt. hur ska jag kunna lita på det? allt som stämmer överens. jag vill inte bli en cyniker. jag vill inte vara en cyniker. det kommer att finnas en sak jag saknar. eller några. resan jag behöver göra och personen jag behöver träffa. hur vet man vad som är viktigast att prioritera högt och vad som klarar av att skjutas på framtiden? relationer ska inte vara bojor. de ska vara vingar.
Alla tyskaformulär börjar bli logiska och snart ska alla papper vara inne, redo att översättas och skickas in. något kommer att ändras och jag är rädd. status quo är på något sätt så enkelt. det går att klara av även om det kunde vara bättre. och sämre. jag behöver tänka.
Elden brinner inuti men ytan är kall som en istäckt stenhäll. motsatserna skiner igenom varandra idag. solljuset påminner om vårens energi. strålande energiknippen redo att göra nytta. revolution. det är femton minusgrader och jag rusade ut för att hämta posten iklädd linne. ibland tänker jag inte för mycket. jag tänker för lite. värderar mig själv för lågt.

Angel on Spotify

Onsdag 09.01.14
Saker och ting lossnar ibland vid de underligaste tillfällen. Ödet är inte något jag vill tillskriva alla händelser i mitt liv men ändå finns det hela tiden i bakhuvudet. Kanske är det därifrån tanken på mode och trender kommer. Att alla (eller åtminstone många) skulle intressera sig för samma sak vid samma tidpunkt borde inte vara logiskt. Ändå är det så man betraktar det. Det spelar ingen större roll om det är frågan om slumpen, ödet eller ingripandet av en högre makt såvitt jag ser på det. Saker händer vad man än gör. Finns det sedan en anledning gör det inte heller någon skillnad. Det viktiga är väl att det händer? Men jag vill analysera. Se alla bakomliggande anledningar. Veta vad som gäller.
Det finns delar i mitt liv som jag känner är lite för osannolika för att bara vara sammanträffanden. Ändå lär jag aldrig få reda på om de är något mer. Vad överraskande skönt det känns att inte kunna få svar på sina frågor.
Tyskaöversättningar av facktexter är inte min starka sida. Att förstå den övergripande meningen fungerar, men att försöka se alla detaljer är svårare. Tyskalexikonet har varit min närmaste vän idag men ibland gör det mig besviken. Skönt att snön kom i en tunn hinna och täckte lite av isen som salt pudrat på glas likt florsocker. Vårvintern ger inte upp utan låter stillatigande januari månad fortsätta sitt desperata identitetssökande. Idag gick det på minus och låtsades vara Alla Hjärtans Dag. Jag avundas den inte.
Intresset för att skriva om min dag svalnar allt mer för varje dag som går. Jag tänker bita i ändå. Tills vidare. Tills jag kan släppa fram tankarna ordentligt. Mina dagar innehåller inte mycket. Mestadels bara lösa funderingar över allt och inget. Jag känner mig meningslös och värdelös när jag inte lyckas sysselsätta mig med något som andra anser viktigt nog. Kanske försöker jag inte hårt nog eller kanske är jag bara på väg någon annanstans. Mitt liv verkar ha ändrat riktning. Väldigt rejält. Den framtid jag alltid trodde att jag skulle ha ser ut att ha förändrats. Mina drömmar är inte de samma sedan jag vaknade upp och lät tankarna börja vandra. Sedan jag gav mig själv tid. Arbetslöshet är ingen rolig syssla men samtidigt har jag saker på gång och pluggar, även om jag inte går i skolan. Självstudier är underskattat, man tvingas jobba så väsentligt mycket mer än i skolan att det är som två olika universum.
Tiden jag har fått nu har varit så mycket mer värd än alla pengar i världen. Hade jag inte haft den nu hade den antagligen kommit om några år, men jag är ändå nöjd med det. Jag känner mig ödmjuk och tacksam idag. Samtidigt som jag drömmer om att förbanna min syster för resten av hennes liv. Frustrationen är fruktansvärd och jag irriterar mig på allt och alla, liksom de på mig eftersom jag allt oftare påminner om ett åskmoln som bara letar efter en kraftledning att slå ner i. Det är ändå värt det. På bara några månader har hela min världsuppfattning förändrats och jag känner mig mycket äldre och mycket mer säker på vad jag vill. På att andras vilja och regler inte borde vara min högsta prioritet. Jag känner mig underlig och trivs med det. Aldrig förr insåg jag hur skrämd jag var av att titta innanför fasaden och inse att jag hade försvunnit. De senaste åren har inte varit jag men de har gjort mig till mig.
När man börjar låta som en dålig självhjälpsbok är det dags att sluta. Jag är bara trött på att vara förbannad på allt och alla. Någonstans vände jag på rollerna och tog ut det i vardagen som jag hade tänkt hålla inlåst i mina ord här. Imorgon är en ny dag.

Tisdag 09.01.13
Det är nog en rätt bra idé att hålla på med det här. Annars skulle jag ha ännu svårare att hålla reda på vilken veckodag det är. Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig att skriva just nu att jag snubblar på varje försök till meningsfullt meningsskapande. Hopplöst fall är ordet.
Om den här trenden tänker fortsätta någon längre tid kommer jag snart att börja kalla mig tant. Man ska inte vara dödstrött vid halv nio på kvällen, om man inte varit vaken hela natten vilket jag inte har. Vad hände med mina vaknätter, mitt nattugglesyndrom? Det är säkert hälsosamt att lägga sig tidigt, men jag är för tjurskallig för att gå med på det. Så istället tvingas ögonlocken förbli öppna ytterligare ett antal timmar.
Tjurskallig eller naivt korkad, ibland vet jag inte vilket som beskriver mig bäst. Skillnaden kan vara hårfin men jag gissar på att båda sidor har fått många besök på senaste tiden. Semi-våren stör mig. Det luktar fruktansvärt illa när det töar och sedan fryser på, som att vintern försöker spy ut resterna av snön. Det är livsfarligt halt överallt och isen lägger sig ovanpå gruset så man är körd hur man än gör. Fahrenheitskalan kan aldrig passa. Nöjet av att säga att vädret är noll är alltför viktigt och passande för att ges upp. Att bo i en backig, havsnära stad kan vara hälsovådligt. Ändå utmanar man ödet och ger sig den på att ta de värsta backarna där skaderisken är maximal. Idag överlevde jag. Med nöd och näppe.
Regnbågen var fantastisk. Vägen krävde dock uppmärksamhet, men jag hann se den. Med kameran i väskan, vilken nytta den gjorde... Regn hör inte heller hemma i januari månad men kanske drabbas även månaderna av identitetskriser. Just nu verkar mars vara fröken populär som alla vill efterlikna. Januari är i sin tur den osäkra panelhönan. Vilken blandning.
Det finns något otroligt terapeutiskt över vatten. Själv älskar jag att duscha, det är en av få saker jag inte är villig att ge upp. En varm, lång, renande dusch är mer värt än mycket annat här i livet. Känslan medan man står under strålarna och känner varje muskel mjukas upp är harmoni i dess renaste form. För mig. Skönt att inte alla finner harmoni i samma saker. Då skulle vattenbristen i världen bli ännu värre. Mitt balsam ser ut precis som vaniljsås. Det är lustigt hur jag kan finna det lustigt...
Närmare fem timmar har tillbringats framför datorn, med blicken fokuserad på hur olika vägmärkeskombinationer ska tolkas. Jag borde vilja somna. Det är intressant men omfattande. Så imorgon blir det tyska istället. Vilken förbättring.

Det här fungerar inte. Jag är för trött för att trolla fram meningar som passar mina tankar. Bottnen har fallit ur min höga hatt. Nu får det räcka.

Måndag 09.01.12
Jag lider av mental jetlag, och det tar sig fysiska uttryck. Allt snurrar runt i en hisnande fart innanför skallbenet och jag vet inte längre om tankarna går i cirklar eller är helt nya påfund. Ögonlocken är hotfullt nära att falla ner och orsaka tangentbordet permanenta skador då ett huvud är tyngre än man tror. Halkbanan lär en mer än bara om bilens egenskaper.
Ord är inte alltid tillräckligt. Det krävs något mer för att fullända det kreativa utloppet. Frågan är bara vad? Vi får väl se vad som händer när jag väl släpper tankarna på att allt ska bli perfekt. Inget är lika effektivt på att få mig att ge upp innan jag ens försökt som de tankarna. Dags att lämna det bakom sig, åtminstone för en stund.
Det har blivit mycket inåtriktat, kanske skulle jag försöka se utåt mer. Mig själv liksom andra. Det finns en gräns för hur länge man klarar av att hålla andan under ytan och söka på djupen i sitt inre.
Ljuset var bra ute idag, om jag ger mig ut med kameran mellan tio och två borde jag kunna få till hyfsade bilder. Isen hjälper till att skapa en intressant ljusbild bara man öppnar ögonen för den. Alla vinklar och skiftningar för upp nya funderingar.
Jag tänker satsa på att bara leva ett tag, inte tänka så mycket på mig själv och framförallt inte försöka förändra, förbättra, allt på en och samma gång. Det är läge för en paus. De flesta är nog sina egna värsta kritiker och så även jag. Andra ger man utrymme, men sig själv? Sällan, för att inte säga aldrig.
Tre timmars inspelning av människors syn på sig själva, på kroppen, manligt och ondska. Det är intressant att höra vad folk verkligen tänker och tycker. Jag borde försöka komma ihåg att de flesta inte tänker som jag när det gäller mig själv. Tur det. Men så tänker knappast jag som dem när det handlar om dem heller. Det är skönt att vara olika, det är skönt att vi alla har det gemensamt.
Snart kommer jag att somna och idag är jag glad att jag aldrig minns mina drömmar.

Söndag 09.01.11
Dagarna passerar mestadels i en röra. Ena stunden går allt långsamt och i nästa har det redan rusat förbi. Ju mer jag upplever av världen, desto mer inser jag att Einstein borde bli min störste idol. Allting är relativt. Det är skönt men samtidigt svårt att leva med. Vi har alltså inte gemensamma värderingar men ändå försöker vi leva som att vi hade det. Som att det vore genetiskt. Striden mellan arv och miljö fortsätter även där. Till och med det är nog relativt. Vissa verkar ha medfödda förmågor som andra förvärvat via sin omgivning, två genetiskt identiska personer som levt i samma miljö blir inte likadana. Inte ens fysiskt. Man reagerar olika på olika intryck. Slumpen eller en högre makt? Jag tror inte att det spelar någon roll även om det är intressant att diskutera. Det viktiga är att olika intryck och upplevelser förstärker eller försvagar varandra beroende av deras timing. Att våra vägar korsas med andra människors och ibland är timingen rätt och man är på samma våglängd. Då kan man flytta berg. Andra gånger går man in i bergväggen.
Det är skrämmande att inse att jag inte tror på någots beständighet. Allt förändras. Allt är relativt. Allt är ändå rätt. Det tar bara lite tid att acceptera det. Och det är svårt att vilja se logiken när man ändå tror på något utöver det logiska. Det enkla är svårt. Någon kallade mig en gång för en kämpe. En annan kallade mig situationsetiker. Jag tror att de båda hade rätt. Jag vänder, vrider och tragglar ämnen och problem. Jag har tydligen alltid varit sådan. En observatör tills jag har sett tillräckligt, knäckt koden, då jag kastar mig in i allt och redan är upplärd. Ingen person som lär sig genom trial and error direkt. Det är något jag ibland saknar för det gör att man inser att misstag inte är slutet på allt, att man kan ha roligt ändå. Och hitta nya lösningar och metoder. Jag fungerar inte med principer. Det finns några få grundläggande linjer jag försöker följa, att inte skada andra om det går att undvika, att vara vänlig och att hålla ett öppet sinne. Säkert finns det andra regler jag följer men som är så naturliga att det är som att andas, inget att medvetet fokusera på. Annars är jag klart miljöskadad. Det är näst intill omöjligt att svara kort på en generell fråga. Alltid kommer tanken det beror på för mig. Kanske är det inte så illa ändå, även om varje enkel fråga blir till en avhandling i tanken. Tala om att vara rädd att bli missförstådd.
Svenskarna är duktiga på sina skidor. I backig terräng likväl som i spåren. Det är kul att titta på även om jag undrar om jag inte mest sysslar med annat. Förrutom när Jonsson var på väg mot mål och Neuner jagade på bakifrån. Då stod jag och hoppade bakom fåtöljen och pulsen var skyhög. Skönt att det fortfarande är så lätt att bli upphetsad av något.
Det ska inte regna i januari. Det ska snöa. När det är helg och jag slipper vara ensam om att skotta. Det regnade idag. Vägen var lite hal men det fungerade ändå. Även om jag måste ha missat utskicket om att hastighetsskyltarna står för minsta tillåtna hastighet.

Lördag 09.01.10
Ännu en lång kort dag. Jag känner mig alltid hämmad när andra är hemma. Kanske passar jag bäst ensam, åtminstone när det gäller boende. Vilken toppeninsikt när jag antagligen kommer att klämma ihop med med x antal andra i en lägenhet till hösten... Ändå hoppas jag att det blir av. Att bo med främlingar känns bättre än att bo med familjen. Jag tror att jag är uttråkad och verkligen har växt ur mitt liv. Det har känts så sedan jag kom hem. Mitt liv så som det såg ut innan jag for hade inte längre plats nog för mig när jag återvände. Det hade redan sträckts ut så mycket det bara kunde och det är dags att byta till ett nytt skinn. Men jag har inte vågat göra det ännu. Att krypa ut ur sitt döda, urvuxna skal innebär att vara sårbar tills dess det nya har hunnit hårdna. Jag är livrädd för att vara sårbar. Att visa andra vem jag är, vem jag vill bli. Kanske är det därför jag skriver. För att själv försöka upptäcka svaret, innan jag tvingas visa det för andra.
Himlen kommer aldrig att bli densamma. Jag kommer att sakna den. Någon berättade en gång att vi har sju olika skymningsgrader, nautisk skymning, och jag kommer aldrig att hitta detsamma söderut. Men jag var nog aldrig menad för det här stället. Det vill jag tro. Att det finns någon sorts öde som styr delar av mitt liv. Ändå tror jag att det inte spelar någon större roll om det finns eller inte. Saker kommer att ske hur som helst. Vissa bra, andra dåliga. Det är väl det som är livet. En enkel historia som antingen är uppbyggd genom en enormt komplex algoritm eller genom olika slumpmässiga händelser som tillsammans skapar något vi ser som ett partiellt mönster.
Alla olika färgskiftningar och skuggor som kommer fram vid den här tiden på dygnet är så vackra. Naturen överträffar, eller motsvarar, konsten. Det är vackert. Underskönt.
Om inte hjärnan sorterade bort stora mängder oviktig information som våra sinnen förmedlar skulle vi bli galna och hela systemet överhettas. Ändå tror jag att metoden ibland slår bakut. Som när vi missar att lägga märke till vardagssaker, alla de där små sakerna som finns och pågår hela tiden och som kan göra vardagen mer nyanserad och fascinerande. Ibland måste jag blunda för att uppfatta alla små ljud som skapar melodierna. Andra gånger fokusera blicken och tanken på att verkligen se och inte bara titta. Se hur amaryllisen lutar sig farligt långt åt höger mot vattenglaset som glömts kvar på bordet, hur barrdoften förblir kvar på min tumme och väntra pekfinger efter att ha plockat upp några barr från golvet. Hur människornas kroppar talar.
Jag tillbringade dagen i sportens tecken, skidskytte är en av mina favoritsporter och jag är just nu mäkta imponerad av den nya tyska talangen Peiffer... Det var dock slalomåkarna som fick mig att börja fundera idag. De måste ha en verkligt välutvecklad förmåga att se mentala bilder framför sig. Som de alltid står böjda över stavarna, med slutna ögon och ser ut som att de redan står i backen. Att kunna se allt framför sig på det sättet, som i 3D måste vara något väldigt speciellt. Själv kan jag sällan framkalla bilden av någons ansikte eller en plats ens några dagar efter att jag senast sett det. Det finns undantag och just därför undrar jag om de på något sätt varit viktigare för mig än de andra. Eller om det bara är slumpen. Om den nu finns.

Fredag 09.01.09
Det finns dagar då jag inte orkar tänka djupare. Bara känna vad som en kommer för mig. Jag börjar hämma mig själv igen och jag hoppas att det snart går över. En liten svacka på vägen uppför backen. Jag tänker inte trilla ner igen. Har jag tur är det bara en effekt av förkylningen som försvinner samtidigt med rosslet i halsen.
Jag har knappt slängt en blick ut genom fönstret idag, och när jag väl gjorde det var det redan becksvart och det enda jag såg var den vackra pappjulstjärnans röda sken som effektivt hindrade mig från att se något därute. Det gjorde inte så mycket. Veronica Mars fick förgylla min dag även om jag nog ofta hade tankarna på annat håll. Att leva i framtiden är ingen vidare bra idé när nuet finns men ändå kan jag inte låta bli att göra det. Skolbesöket igår gjorde allt så påtagligt. Jag har inget att gå tillbaka till här. När jag åker bör det vara för resten av framtiden. Det finns inget kvar för mig att hämta här längre. Ändå är det så skrämmande att försöka veckla ut vingarna och hoppa. Att lita på min egen förmåga har aldrig varit en av mina starka sidor. Jag är rädd för att falla. Men jag tänker inte stå kvar ensam på taket och huttra i kylan medan jag kramar mig själv och vägrar vända blicken mot mig själv, eller framåt. Att titta ner i marken fungerar bara så länge.
Varje gång jag tycker mig ha förstått något om livet inser jag att svaret kan vara den exakta motsatsen till det jag tror. Vissa egenskaper önskar jag att jag aldrig hade utvecklat. Jag borde kanske pröva på min egen medicin och le. Det låter fånigt men det gör mig gladare. Leendet leder till glädjen, och glädjen leder till leendet. Jag undrar om det finns andra samband som går lika bra att vända på.
Svaret på livets gåta kommer jag nog aldrig att finna, och det gör mig egentligen rätt lättad. Samtidigt kan jag inte låta bli att leta eftersom jag inte har mycket annat för mig. Så nu sitter jag här med vader som värker lätt av träningsvärk från igår och funderar över livet. Och inser att jag borde börja träna igen om mina vader påverkas så mycket av en lätt promenad i några backar. Jag har min ärvt min mormors fåfänga och min farmors längtan. Min mors intresse och min fars logiska tänkande. Tur att jag har några egenskaper som är helt mina egna också. Annars skulle jag känna mig alltför perfekt skapad, utan att vara perfekt.

Torsdag 09.01.08
Snön yrde omkring mig och in i ögonen som var ihopknipna till små springor (inte för att det hjälpte mycket) när jag väntade på toppen av biblioteksbacken. Folk passerade på sin väg förbi och jag kunde inte låta bli att titta på dem. På håll. När de kom nära gjorde jag som alltid och låtsades fokusera blicken på något långt bort i fjärran. Det är annorlunda när jag möter folk gående, då kan jag le och möta deras blick under en kort stund. Visa att jag ser dem. Det är viktigare än man tror ibland. Något av det som gör mig mest glad är att gå förbi dagiset och höra barnen fråga efter mitt namn eller bara säga "hej! hej... heeej" som om de sjöng i stämmor. Sådant ger dagen en guldkant.
Möten mellan människor fascinerar mig något otroligt. Det är som att kroppsspråket blir ännu viktigare då, vare sig de mötandes två är helt okända för varandra eller har känt varandra i hela sina liv. Skönheten och sårbarheten blir sällan mer uppenbar än då.
Fåglarna har tagit upp en stor del av min tid idag. De är säkert lika understimulerade som jag men om de nu tycker att det är så fantastiskt roligt att promenera runt på taket får de gärna välja ett annat hus. Och hålla alla gigantiska kråkor borta. Annars kommer de kalla kårarna som sprider sig längs min ryggrad likt en mänsklig autobahn aldrig att upphöra.
Skolan känns så långt borta. Vi märkte det ännu bättre när vi gick tillbaka, första gången på ett halvår och troligen den sista för mig. Det kändes rätt att gå. Jag älskade det jag hade där men det finns inte kvar där längre. Jag kan lämna det nu.
Snöskottning är ingen favoritsysselsättning direkt men det är skönt när det är den lätta pudersnön. Den blåser i ansiktet när man borstar av biltaket men det gör inte så mycket. Det är bara skönt. Ännu skönare är det att få sticka händerna i det varma diskvattnet när man kommer in. Att diska är inte så illa ändå.
Spotify är nog inte alls illa, jag kommer bli beroende... Men så fick jag äntligen nytta av mina rebus-kunskaper, tjurskallighet är inte så illa emellanåt.

Jag känner mig för splittrad för att kunna skriva mer förståeligt,vackert eller djupt. Alla är ytliga ibland och idag är jag det. Djupet finns i ytan.

När man skriver vanliga vardagsfakta verkar det ofta väldigt trist men när man hittar gamla dagböcker där någon har antecknat just sådant som väder och enkla saker som skett under dagen är det fantastiskt. Att på ett så enkelt och egentligen ytligt sätt få en inblick i någons liv är underligt glädjande. Så jag tänkte se om detsamma gäller för en själv och därför försöka skriva ner lite saker varje dag för att se om det ger mig något i efterhand. Jag är en list- och tabellperson så det lär bli en del av den varan och jag undrar om jag egentligen kommer att orka så länge men jag kan i alla fall göra ett försök för att se vart det bär.

Det är egentligen alla bloggares årssammanfattningar som fick mig att fundera, jag skriver inte så mycket om min omgivning utan mer om saker jag kommer att tänka på när jag läser något eller genom att bara vara. Jag vill inte ändra det men jag vill kunna se tillbaka på saker jag gjort och inte bara tänkt, även om det inte är ofta verkligheten överträffar drömmen. Ett yttre liv, ett inre. Att bara visa ett av de tu vore inte balanserat, jag borde lägga märke till saker runt omkring mig lite mer. Och sluta komma på så många borden och måsten.

Tisdag 09.01.06
Det är skönt att det äntligen går mot ljusare tider efter ännu en kall grå dag då det kändes som att solen aldrig gick upp. Jag är inte ens säker på att den syntes alls, men så tittade jag inte efter så mycket heller. Allt jag såg var att det var frost på marken och att bilarnas metallblanka yta mattades av ett strävt lager vit frostis. Bandymatcher, opålitliga vänners åsikter om trohet och mässång stod på programmet för övriga men jag hade tur att hitta en nytänkande bok istället. Ämnet i sig är inte utropsteckensmässigt men översättningen är det. Nydanande och intresseväckande utan tvekan, jag avundas modet som översättaren måste ha som vågar sig på att bryta så många mönster. Adjektiv i efterskott, inskjutna i som en egen bisats (många kommatecken dvs) och stor bokstav efter vissa kommatecken. Allt för att få in skillnaden mellan det som sägs och det som tänks, trots att man förblir i samma mening och inte sätter punkt för flödet.
Jag saknar duvan som brukade husera runt fröbyttorna, punkduvan som någon döpte den till. Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv och kan fortfarande inte acceptera att jag saknar en duva. Jag hatar, avskyr och tar med glädje avstånd från allt vad duvor heter. De äcklar mig med sitt utseende och sin närgångenhet. Men det håller på att utvecklas till någon sorts hatkärlek vilket stör mig ännu mer. Åt helvete med mina funderingar, det är dom som har fört in mig på duvor. Annars hade jag helt enkelt bara tänkt på dem när jag såg dem och sedan glömt bort att de existerade, men icke. Punkduvan är dock ett eget kapitel. Den är svart- och vitfläckig, eller troligen svartfläckig på vit botten om jag har sett rätt, och verkar utstött av de andra. Ändå håller den sig ofta i närheten av dem, men i utkanten av den vidrigt eniga klumpen. En sorts ödmjuk och sårbar tuffhet. Jag saknar att kunna se på den. 
Innan vi gav oss ut för att studera fåglar med skolan en regnig dag (fylld av sparvar, trastar och allt vad det nu än var) brydde jag mig aldrig mycket om småfåglar. De var roliga att titta på en liten stund om jag satt så till och domherrarna såg alltid väldigt pampiga och julaktiga ut, mer än så var det inte med det. Sedan började jag se dem, dynamiken mellan dem och hur de arbetade på olika sätt. Rörde sig i olika mönster, hur vissa stannade när folk gick förbi medan andra flydde. Nu kan jag bli sittandes och studera dem i timmar om jag inte blir störd.
Det är inte bara fåglar som jag har börjat studera mer noggrant, även andra djur och människor fascinerar mig mer än tidigare. Människor har i och för sig alltid intresserat mig men då har det handlat om åsikter och beteenden, saker som jag inte har behövt se dem för att studera. Nu har det förändrats och jag gillar att bara sitta och titta på människor, hur de rör sig och talar. Hur de ser ut. Jag är inte intresserad av specifika utseendetyper utan mer hur de är sammansatta. Människokroppens anatomi är fantastisk, jag kanske skulle försöka börja teckna igen. Nu när jag äntligen har börjat se.

Det här känns som en bra idé. Jag hittar saker att skriva om genom att börja enkelt, det är så otroligt logiskt att jag inte kan förstå hur jag alltid kan bli förvånad av det. Ändå sker det varje gång, jag vill alltid lära mig springa innan jag ens kan krypa. Ibland kommer det att bli trist och tabellartat om jag inte känner för att göra mer men det är okej. Det börjar bli mitt mantra... Hur kan det vara så svårt att acceptera sina egna val och därmed också sig själv?