Röd tråd
Från bestämdhet till osäkerhet. Hela livet verkar vara som att försöka hålla balansen på en sytråd tre våningar ovanför marken. Det känns ändå bättre nu. Färre alternativ. Men jag måste lära mig se vad jag själv vill. Annars kommer jag snart att verkligen gå under. Hur kan det vara så svårt att förstå att andras liv inte kretsar runt mig? Att folk inte bryr sig om mina val någon längre stund, så länge jag klarar mig och mår bra? Kommer jag någonsin att våga satsa, även om jag vet att det kan innebära att misslyckas?
Det finns någon jag vill prata med. Som kanske kan förstå. Eller åtminstone lyssna och vara närvarande som ingen annan. Ostörd av omgivningen. Men han är långt borta. Både fysiskt och i tanken. Jag undrar ofta om han hade rätt. Eller om det bara är något jag intalar mig för att jag inte vill se det som ännu ett "tänk om". Jag undrar om jag på så sätt fick ta över hans lidande och ångest. Att han lämnade över det till mig som inte kan skaka det av mig. Medan han själv återvände till sitt vanliga liv igen. Han var ingen förälskelse. Han var ingen kärlek. Han var sig själv. Han lät mig vara mig själv.
I jobbiga stunder inbillar jag mig att det hade varit bättre om jag aldrig träffat honom. Aldrig släppt fram mitt riktiga jag. Aldrig blivit accepterad för det. För nu är det så tungt att hela tiden inse att alla spelar. Bara för att det är en vana. För att de är upptagna. Jag saknar råheten. Jag undrar om jag någonsin kan släppa det. Jag tror att jag har vuxit mycket. Mognat mycket. Blivit mer ödmjuk. Mer sårbar. Samtidigt mer frustrerad över hur litet mitt liv har blivit. Blir det bättre om jag bryter upp och påbörjar något nytt? Jag älskar den jag kan bli. Men hatar den jag riskerar att bli om jag inte ser upp. Jag är redan på väg dit. Min feghet och osäkerhet leder vägen. Jag tror att jag har det i mig. Men vågar jag pröva vingarna? Att hoppa från sytråden på tredje våningen och se om jag kan flyga. Det är kanske enda sättet att testa friheten.
Det finns någon jag vill prata med. Som kanske kan förstå. Eller åtminstone lyssna och vara närvarande som ingen annan. Ostörd av omgivningen. Men han är långt borta. Både fysiskt och i tanken. Jag undrar ofta om han hade rätt. Eller om det bara är något jag intalar mig för att jag inte vill se det som ännu ett "tänk om". Jag undrar om jag på så sätt fick ta över hans lidande och ångest. Att han lämnade över det till mig som inte kan skaka det av mig. Medan han själv återvände till sitt vanliga liv igen. Han var ingen förälskelse. Han var ingen kärlek. Han var sig själv. Han lät mig vara mig själv.
I jobbiga stunder inbillar jag mig att det hade varit bättre om jag aldrig träffat honom. Aldrig släppt fram mitt riktiga jag. Aldrig blivit accepterad för det. För nu är det så tungt att hela tiden inse att alla spelar. Bara för att det är en vana. För att de är upptagna. Jag saknar råheten. Jag undrar om jag någonsin kan släppa det. Jag tror att jag har vuxit mycket. Mognat mycket. Blivit mer ödmjuk. Mer sårbar. Samtidigt mer frustrerad över hur litet mitt liv har blivit. Blir det bättre om jag bryter upp och påbörjar något nytt? Jag älskar den jag kan bli. Men hatar den jag riskerar att bli om jag inte ser upp. Jag är redan på väg dit. Min feghet och osäkerhet leder vägen. Jag tror att jag har det i mig. Men vågar jag pröva vingarna? Att hoppa från sytråden på tredje våningen och se om jag kan flyga. Det är kanske enda sättet att testa friheten.
Jag känner livet
Den lidande konstnären i all ära. Jag har stått vid sidolinjen alltför länge för att göra samma misstag. Martyrskap är sällan lika glamoröst som det framställs. Saken är nog bara att försöka hitta sin egen balans. Ta till vara på det man älskar och uppskattar. Rädslan för att misslyckas borde inte finnas där men det gör den. Kanske är det bara att acceptera och gå vidare. De jag beundrar mest har aldrig blivit de där stora konstnärerna. De kända människorna i rampljuset. De är fantastiska ändå, i all sin närvaro. I sin övertygelse. I sina tankar och aktioner. Om jag blir som dem har jag inget att frukta. Så varför tvekar jag då? Jag vill inte ha ett liv i konstant mediabevakning. Jag vill bara göra det jag älskar. Men jag är rädd för att inse vad det innebär. Rädd för att andra inte ska förstå. Inte ska tycka om det jag älskar mest. Vad är jag?
Med bestämdhet
Jag tror att jag har bestämt mig. Det är dags. Nu ska jag bara få det att fungera. Och kolla upp vad som händer om det inte gör det. Det kommer antagligen att bli hemskt tungt med många ångestfyllda nätter. Men det har det alltid varit. Det är då jag är som bäst. Som lyckligast. Och det är sorgligt i sig.
I am one who never settles for plan A unless I have at least five separate back up plans. Tough to come up with them but hey, everyone have their quirks.
I am one who never settles for plan A unless I have at least five separate back up plans. Tough to come up with them but hey, everyone have their quirks.
Neither have I wings to fly
There's so much greatness out there. In here. Sometimes it really takes my breath away. One day I might not recover. Is it possible to die from it?
I never understood that film before. How he filmed the plastic bag swirling around in the air and was completely captivated by its beauty. Now I do. That simple beauty is threatening to kill me and I have no defence to put up. Maybe it's the best death of all. When beauty makes you cry your soul out you know it's real. The question is, am I?
I never understood that film before. How he filmed the plastic bag swirling around in the air and was completely captivated by its beauty. Now I do. That simple beauty is threatening to kill me and I have no defence to put up. Maybe it's the best death of all. When beauty makes you cry your soul out you know it's real. The question is, am I?
Some things aren't built to last
Some things aren't built to last. Others seem to break but hold for eternity. Which one is life?
Shoe contest
Check the contest, and even more importantly the blog itself, out at pensareancora.blogspot.com
I don't know whether it's a SATC-syndrome or simply an effect of the whole www-revolution but shoes really do seem to be the thing. I know it's been said that women have always loved shoes but it's never been true to this extent, at least not for people living in smaller cities such as myself, so there's yet one more thing to be grateful about when talking about the internet. Though I wonder if I'd been able to avoid it anyhow considering my grandparents' interest in shoes... I still wonder how my parents managed to become such none-fanatics when it comes to shoes. My mum still hasn't gotten over the shoe shopping in Stockholm last year, claiming my sister and I could sense a shoe sale from several blocks away. How great it would be if that was the case...
Btw, considering the contest/blog is in English I thought I might as well do the whole post in English. It's rather refreshing trying to write in a new language, maybe I should try doing it more often!
Vacillating
Jag undrar hur mycket jag håller på att förstöra den här gången. Om det går att undvika eller om jag redan har trillat dit. Jag kan bli lycklig varsomhelst. Ha vilket jobb som helst. Allt det och ändå känna mig tillfreds. Men inte såhär. Mitt i allt. Samtidigt utanför allt. Jag klarar inte av känslan av det. Att ständigt vänta på att livet ska börja när det egentligen rusar förbi utanför fönstret. Det finns så mycket som gör mig glad att jag vill gråta av sorg. Så mycket överallt. Hur i helvete ska man kunna leva?
Psykiskt störd isbjörn. Det stämmer nog bättre än han själv trodde.
Levande
Det är inte underligt att det kan kännas så tungt att starta upp något nytt. När man väl är motiverad och intresserad finner man helt plötsligt att det står en betongmur framför näsan på en. Alltid ska det vara så många formulär, referenser och liknande som kommer in i bilden. Bara mängden papper kan göra mig förvirrad, och det är inte lite med tanke på att jag alltid omger mig med böcker och papper av alla möjliga slag.
En fantastisk skiva är i alla fall beställd och hur jobbigt pappersarbete än är ska jag försöka ta mig igenom det och samtidigt börja på ett nytt stickningsprojekt och en ny bok.
Mycket annat orkar jag inte med att skriva ikväll. Kinesiskan överraskade mig positivt och El Sistema fick mig nästan att börja gråta över alltings fantastiska möjligheter. Det är dags att jag tar tillvara på mig själv. Jag har en historia som snurrar i tankarna och lindar in sig i bomull. Kanske kommer den snart att ta steget ut till ord på ett papper eller så stannar den gömd, blyg och växande. Melodin är på väg tillbaka och ljudet fortplantar sig genom hela mig. Jag har aldrig förr insett hur mycket jag älskar det. Det är en del av mig.
Ego sum ego
Schack matt
Så sitter jag här som korsordsassistent. Och givetvis är det inte de enkla korsorden vi (läs: min mor) sysselsätter sig med. Därför tillbringar jag tiden med att söka efter olika schackmästare, simpelkort (vilket för övrigt är en sorts tråd använd med tegel och murbruk...). Lyckligtvis är jag inte ensam om att vara helt vilsen i schacktermernas förlovade ocean så vi hankar oss fram med varandra som livbojar.
Jag känner mig ovanligt uppåt idag, antagligen hög på mat. Eller på sömnbrist. Det är inte ofta jag vaknar vid halv sju nuförtiden men idag skulle det såklart ske. Bara för att jag bestämt mig för att baka och då ville vara utvilad. Men så är det nog inte helt normalt att inte kunna lägga ifrån sig hjärnpussel på kvällen utan sitta och fundera på hur många gånger man måste flytta fyra ostar mellan tre bord om man inte får vända på deras storleksordning. Och detta vid tvåtiden. Så det kanske inte är normalt men det är djävulskt skönt att kunna göra det för det är så jag det bara kan bli. Att sitta halva nätterna med mattetal som inte vill släppa greppet om hjärnan utan istället berövar den på dess eftersuktade sömn. Jag älskar det. Sen lyckades jag baka mitt saffransbröd också men ugnen är ett monster som aldrig levererar lagom gräddade bullar utan alltid spottar ut antingen degknyten eller kolbullar. Jag hoppas att de är goda ändå, för degen jäste i vilket fall som helst som den skulle, eller snarare mer än den skulle... Kanske är det där med 37 graders tanken bara till för att folk inte ska hamna för lågt eller högt i temperatur för varje gång jag är noggrann slutar det med att jag får en deg som jäser helt ohämmat och är närmast omöjlig att arbeta med eftersom den snabbt tappar vilken form jag än ger den. Definitivt ett i-landsproblem.
Gårdagens inlägg, som egentligen var en kommentar till en annan bloggares inlägg, fick mig att tänka vidare. Själv har jag svårt för det där med att man ska göra det mesta av dagen och, i sann orsakslös rebell-anda, leva som att det inte fanns någon morgondag samtidigt som man drömmer som om man skulle leva för evigt. Det stressar mig att tänka så. Inte alltid, men ofta. Jag vill prestera hela tiden och uppfylla mina drömmar på studs. Därför gör jag precis motsatsen till idén bakom allt. Jag tar absolut inte tillvara på dagen eftersom jag lever i morgondagen, eller snarare i en möjlig morgondag. Det är skönt att dagdrömma men jag skulle behöva mer verklighetskontakt emellanåt. Jag behöver veta att allt inte måste hända just nu, att jag har tid att göra allt jag vill och inte behöver stressa. Annars glömmer jag att leva.
Jag känner mig ovanligt uppåt idag, antagligen hög på mat. Eller på sömnbrist. Det är inte ofta jag vaknar vid halv sju nuförtiden men idag skulle det såklart ske. Bara för att jag bestämt mig för att baka och då ville vara utvilad. Men så är det nog inte helt normalt att inte kunna lägga ifrån sig hjärnpussel på kvällen utan sitta och fundera på hur många gånger man måste flytta fyra ostar mellan tre bord om man inte får vända på deras storleksordning. Och detta vid tvåtiden. Så det kanske inte är normalt men det är djävulskt skönt att kunna göra det för det är så jag det bara kan bli. Att sitta halva nätterna med mattetal som inte vill släppa greppet om hjärnan utan istället berövar den på dess eftersuktade sömn. Jag älskar det. Sen lyckades jag baka mitt saffransbröd också men ugnen är ett monster som aldrig levererar lagom gräddade bullar utan alltid spottar ut antingen degknyten eller kolbullar. Jag hoppas att de är goda ändå, för degen jäste i vilket fall som helst som den skulle, eller snarare mer än den skulle... Kanske är det där med 37 graders tanken bara till för att folk inte ska hamna för lågt eller högt i temperatur för varje gång jag är noggrann slutar det med att jag får en deg som jäser helt ohämmat och är närmast omöjlig att arbeta med eftersom den snabbt tappar vilken form jag än ger den. Definitivt ett i-landsproblem.
Gårdagens inlägg, som egentligen var en kommentar till en annan bloggares inlägg, fick mig att tänka vidare. Själv har jag svårt för det där med att man ska göra det mesta av dagen och, i sann orsakslös rebell-anda, leva som att det inte fanns någon morgondag samtidigt som man drömmer som om man skulle leva för evigt. Det stressar mig att tänka så. Inte alltid, men ofta. Jag vill prestera hela tiden och uppfylla mina drömmar på studs. Därför gör jag precis motsatsen till idén bakom allt. Jag tar absolut inte tillvara på dagen eftersom jag lever i morgondagen, eller snarare i en möjlig morgondag. Det är skönt att dagdrömma men jag skulle behöva mer verklighetskontakt emellanåt. Jag behöver veta att allt inte måste hända just nu, att jag har tid att göra allt jag vill och inte behöver stressa. Annars glömmer jag att leva.
Svar
Jag är inte säker på att det finns ett svar överhuvudtaget. Ju mer jag vänder och vrider på det, desto mer känner jag att det är just det som är idén. Att livet handlar om att kämpa för att hitta en mening, en väg någonstans. Det finns så många man beundrar för att de har så många planer och även genomför dem. Men det finns minst lika många som jag beundrar för att de helt enkelt verkar älska sina liv, för att de gör något som jag skulle påstå att de verkade menade att göra. Det behöver inte alls vara något spektakulärt utan något väldigt enkelt som de började med av en slump men sedan fortsatte med. Jag är själv en planernas person men jag älskar att se hur folk på något sätt hittar sin väg av en slump för även om jag kanske inte tror på ödet som helhetsförklaring så gillar jag tanken på att det finns något man är menad för. Sen är väl frågan vad framgång är. Jag sitter just nu och funderar över hur mycket jag är villig att ge upp och vad det skulle ge mig i slutänden och vet efter så många timmar fortfarande inte vad som vore rätt val. Så jag misstänker att det inte finns något. Vad man än gör kommer det antagligen att fungera på ett bra sätt ändå eftersom det egentligen inte finns någon motsats till framgång så länge man inte ger upp helt. Vad man än gör, stannar kvar eller åker, så får man unika erfarenheter som man på ett eller annat sätt får nytta av. Så egentligen är väl svaret att man måste hitta modet att gå sin egen väg, om man sedan väljer den av en slump eller genom medveten planering. Det är en flervalsfråga med bara korrekta alternativ. Om man bara kunde sluta se på sig själv så som man tror att andra skulle se på en så skulle det kanske vara mycket lättare. Men vi skulle nog få en sämre förståelse för andra om slutade med det. Jag tar hellre min oro, mina drömmar och all osäkerhet som följer med dem än får ett liv där allt flyter på obehindrat. De erfarenheter allt detta ger är det som jag tycker utvecklar en mest och som gör det mycket lättare att försöka förstå andra och för mig är det mer värt än alla resor i världen. Jag älskar känslan av att plötsligt känna sig totalt närvarande i nuet, då man känner sig så levande att varje intryck rusar mot en i hundra knyck. Jag tror dock att jag kanske aldrig skulle ha förstått den känslan om jag inte hade alla mina funderingar och osäkerhet så jag kan inte ångra dem, hur mycket de än har skadat mig emellanåt. Livet är till för att levas så det man behöver göra är väl att lista ut vad det innebär att leva. Det är antagligen olika saker för olika personer men det är väl just det som är tjusningen med det hela. Men nu borde jag sluta för jag har redan låtit som en självhjälpsbok för alltför lång tid.
Halka
Ibland känns allt väldigt hopplöst när man återfaller i gamla vanor som man trott sig ha brutit för gott. Men perfektionist kommer jag alltid att vara och jag hatar att bli sen och behöva stressa. När jag hellre riskerar hälsan än blir sen är det något fel men det går bara inte att låta bli. Nu är alla delarna skrivna så det är bara praktiken som måste sätta sig. Vilket den skulle göra om jag bara slutade tänka och oroa mig. Jag kan det egentligen, bara jag känner efter och lugnar mig. Allt behöver inte bli perfekt på första försöket men jag ska förstå tanken bakom det.
Jag börjar tro att allt ändå kan komma att lösa sig. Jag måste bara avsluta inaktiviteten och sätta igång med något. 
På vägen mellan dröm och verklighet.
Nu borde jag försöka slappna av. Jag har gjort allt möjligt idag inklusive insett att detta är en dag jag borde försöka komma ihåg. Särskilt i framtiden när jag längtar tillbaka till snön. Ett levande minne av hur jag runt två-tretiden på onsdagen den tredje December gick ut för att skotta vatten och slask. Hur ryggen och armarna skrek efter bara några få skyffeltag och hur långsamt det gick eftersom varje decimeter slask var fasansfullt tung. Hur vattnet läckte in genom mina super-gore-tex kängor på bara någon minut och hur det bara gick att välja mellan att bli blöt och kall om händerna genom vantarna eller blöt och kall om händerna utan vantar. Jag valde det senare. Men det jag hoppas minnas bäst är hur jag, orättvist egentligen, hatade plogbilen och att vi bodde på den sida av vägen som får störst karm eftersom de tar oss först. Jag älskar snön och nu när ljusstakarna och julstjärnan är uppsatta längtar jag efter mörkret och släcker ner varje lampa som stör deras vackra sken. Men lika fast hatar jag slasket som går igenom alla skor och som döljer den förrädiska halkan som kan förstöra även de bästas jul. Det går igenom märg och ben och lämnar mina kinder lika våta och spåriga som vägarna.
Take everything from the inside
Hur många människor går runt och lever ett liv de inte älskar? Vad innebär det egentligen att älska sitt liv? Är det att ha någon att dela det med, att känna sig fri eller att arbeta med något man tycker är viktigt? Jag har ingen aning och just idag längtar jag tillbaka så fruktansvärt mycket att det är som att jag slits itu inifrån. Hade jag aldrig åkt dit hade jag kanske aldrig börjat tänka såhär. Vore det bättre att leva omedveten eller är sanningen alltid det ultimata? Jag tror inte att jag skulle vilja göra det ogjort men det gör så ont. Är det det här som är att vara levande? Eller lever jag bara ut lidandet i brist på annat? Allt i mitt liv är frågetecken. Det finns inget jag kan göra och inget jag inte kan göra. Hur kan mitt liv ha krympt och blivit för litet under bara två veckor? Efter så många år borde det ta längre tid, men nu är allt annorlunda. Det är som att försöka åla tillbaka i sitt gamla förtorkade skinn innan det nya har läkt klart. Det gör ont.
Jag behöver mitt eget liv. Jag behöver känslan och energin. Jag behöver åka tillbaka. Om jag inte gör det kommer jag snart att göra något mycket dumt som jag antagligen kommer att ångra i resten av mitt liv. Men jag vet inte om det går att undvika. Hur mycket det än kommer att såra allt jag älskar.
Hur många broar jag än bränner kommer den här alltid att förbli hel. Det måste den. Annars kommer jag att kollapsa.
Jag önskar att insidan skulle vara vår utsida. Att såren inuti syns ut så att folk förstår. Jag kämpar hellre än ömkas. Allt är bättre än falskhet. Till och med ensamhet.
Jag behöver mitt eget liv. Jag behöver känslan och energin. Jag behöver åka tillbaka. Om jag inte gör det kommer jag snart att göra något mycket dumt som jag antagligen kommer att ångra i resten av mitt liv. Men jag vet inte om det går att undvika. Hur mycket det än kommer att såra allt jag älskar.
Hur många broar jag än bränner kommer den här alltid att förbli hel. Det måste den. Annars kommer jag att kollapsa.
Jag önskar att insidan skulle vara vår utsida. Att såren inuti syns ut så att folk förstår. Jag kämpar hellre än ömkas. Allt är bättre än falskhet. Till och med ensamhet.
Besatt
Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag uttrycket "inte se skogen för alla träd". Men jag tror att jag antagligen tolkar det mer eller mindre rätt beroende på situationen. Just nu har jag precis insett att jag verkligen har stångat huvudet i väggen helt i onödan igen. Jag får dessa fixa idéer och allt som oftast inser jag inte själv att de är just det, besattheter. Onödiga och oftast bekymmersamma sådana. Som det här med jobb. Jag har grottat ner mig totalt i detta att det ska vara så svårt att få ett jobb. Ändå behöver jag egentligen inget jobb. Vad jag behöver är däremot lite bättre självkänsla och i det här fallet självinsikt... Hur kommer det sig att jag är så bra på att se mina negativa sidor att jag missar både de bra och även dessa saker som är enkelt att åtgärda bara man funderar över dem på rätt sätt. Visst vore det bra med ett jobb, en inkomst, en sysselsättning. Men jag bor hemma och har inga större utgifter så jag klarar mig nog ändå även om det kan vara jobbigare.
Jag tror att det som stör mig är hur andra skulle kunna tänkas se på mig, på det här. Och vad som stör mig än mer är att jag stör mig på att de kan tänkas störa sig på det... Egentligen har jag väl alltid tänkt att jag antingen ska utbilda mig eller att jag ska skapa mitt eget jobb. Jag funkar bäst om jag själv får styra och arbeta med min egen idé, men vissa yrken kan jag tänka mig att ha ändå. Även om jag får jobba underställd andra, vilket är väldigt sannolikt med tanke på vilka yrken jag funderar på. Världen ligger verkligen helt öppen och jag vet att jag kan bli riktigt bra på nästan vad som helst, det är sån jag är och sån jag alltid har varit. Ändå håller jag på att fastna i den grå vardagssörjan som jag så länge har svurit att jag aldrig ska bli en del av. Bara för att jag inte tror på min egen förmåga. Hur smart är det? Sorgligt nog tror jag att det är väldigt vanligt och jag undrar hur många fantastiska människor man har missat på grund av det. Men man kan vara lycklig var som helst. Även i den grå vardagssörjan. Och så länge de lyckades bli lyckliga på något sätt var det nog värt det. Trots allt.
Alt
Det här börjar kännas lite väl ansträngt. Jag gillar inte måsten. Att försöka komma på något att skriva om varje dag och att få ihop det på rätt sätt. Det är inte jag. Visst kan det säkert vara intressant om man har saker att berätta, om man lever ett liv som inte drunknar i ordinära vardagssitautioner. Egentligen talar jag nog emot mig själv nu eftersom jag tror att ordinärt helt har att göra med hur ens liv ser ut och att generaliseringar ofta snarare komplicerar saker än löser dem. Men redan när jag läser de få rader jag just har skrivit känner jag hur det här verkligen inte kommer att fungera. Jag virar in allt i ord, jag använder min formella ton för att skydda mig själv. Jag känner mig sårbar och jag hatar det. Inte ens om jag är helt ensam kan jag slappna av på grund av rädslan för min egen sårbarhet.
Jag har funderat en del runt det här med döden. Jag håller fast vid min åsikt att jag inte är rädd för döden men egentligen är det nog fel. Jag är livrädd för döden men jag är inte rädd för att dö. Det finns en stor skillnad mellan de två påståendena och det är synd att jag inte upptäckte det tidigare. Jag är rädd för så många saker, att välja fel och att välja överhuvudtaget eftersom även om jag väljer rätt så kan allt försvinna under fötterna på mig. Jag har ett enormt behov av trygghet men flyr så fort jag tror att jag kan älska någon så till den grad att det skulle göra ont att lämna dem. Jag går ständigt emot mig själv och är en enda röra av motstridiga känslor. Aldrig förr har jag förstått vad det verkligen innebär. Jag har gott självförtroende, eller brukade så ha, men bottenlåg självkänsla. Jag är skrämmande självkritisk och har en närmast läskig självinsikt även om jag tror att den förefaller bättre än vad den verkligen är. Jag ser igenom några lager men det betyder inte att jag lyckas ta mig igenom alla, men hur ska andra kunna veta hur många lager jag har inom mig? Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas ta mig igenom dem och befria mig själv. Jag undrar om det skulle göra mig lyckligare och om det ens är nödvändigt. Alla behöver sina sköldar men det vore skönt att någon gång kunna sänka dem och bli accepterad ändå. Alla mina negativa egenskaper har egentligen positiva sidor och det är nog dags att jag börjar se dem om jag någonsin ska kunna bli en så stark person som jag skulle vilja bli och som jag ser att det faktiskt finns människor som är.
Jag har funderat en del runt det här med döden. Jag håller fast vid min åsikt att jag inte är rädd för döden men egentligen är det nog fel. Jag är livrädd för döden men jag är inte rädd för att dö. Det finns en stor skillnad mellan de två påståendena och det är synd att jag inte upptäckte det tidigare. Jag är rädd för så många saker, att välja fel och att välja överhuvudtaget eftersom även om jag väljer rätt så kan allt försvinna under fötterna på mig. Jag har ett enormt behov av trygghet men flyr så fort jag tror att jag kan älska någon så till den grad att det skulle göra ont att lämna dem. Jag går ständigt emot mig själv och är en enda röra av motstridiga känslor. Aldrig förr har jag förstått vad det verkligen innebär. Jag har gott självförtroende, eller brukade så ha, men bottenlåg självkänsla. Jag är skrämmande självkritisk och har en närmast läskig självinsikt även om jag tror att den förefaller bättre än vad den verkligen är. Jag ser igenom några lager men det betyder inte att jag lyckas ta mig igenom alla, men hur ska andra kunna veta hur många lager jag har inom mig? Jag undrar om jag någonsin kommer lyckas ta mig igenom dem och befria mig själv. Jag undrar om det skulle göra mig lyckligare och om det ens är nödvändigt. Alla behöver sina sköldar men det vore skönt att någon gång kunna sänka dem och bli accepterad ändå. Alla mina negativa egenskaper har egentligen positiva sidor och det är nog dags att jag börjar se dem om jag någonsin ska kunna bli en så stark person som jag skulle vilja bli och som jag ser att det faktiskt finns människor som är.
Foto, graf
Jag älskar foton. Kanske är det just därför jag inte vill lägga upp dem. Jag uppskattar när andra gör det och jag önskar att jag själv kunde vara sån. Osjälvisk. Men det är jag inte. Inte när det gäller mina foton. De är så privata, även när de bara visar en husfasad. Det är mina tankar, en del av mitt liv som ligger i de där bilderna. Jag vill att folk ska se dem, inte bara titta på dem. Och definitivt inte kopiera dem. På sätt och vis är det samma sak med den här bloggen. Jag ger mig inte ut och kommenterar andras bloggar, lägger ut min adress på msn och allt för att få läsare. För saken är den att jag nog inte vill ha några. Ska någon nödvändigtvis läsa detta så ska det vara för att de hittat hit för egen maskin. Hur logisk jag än vill påskinna att jag är kan jag inte undkomma verkligheten. Jag är en drömmare. Jag vill tro på ödet, inte ner i detaljstadiet men på det stora hela. När jag var i tioårsåldern läste jag en bok där en gudinna sa att det där med ödet var relativt, att det fanns vissa stora kugghjul som måste snurra på ett visst sätt men att de andra sedan fick finna sitt eget sätt att fungera. Än idag tilltalar den tanken mig. Jag är en idealistisk realist. Ingen tvekan om saken. Och jag älskar det.
Ansikten
Jag har fastnat för facebook. Jag tänkte skriva sorgligt men sant, men så är det egentligen inte. Visst finns det säkert problem med facebook, precis som med allt annat, men jag tror ändå att det positiva överväger. Hur många är det inte som man annars helt skulle tappa kontakten med? Även om man inte behöver prata med alla kan det vara kul att se vad folk har för sig. Å andra sidan väcker det vissa nya frågor. Är det inte bra att man tappar kontakten med vissa? Det gör det kanske lättare att söka sig till nya människor. Egentligen tror jag inte ens själv på det där. Om man kan hålla kontakten utan att för det behöva leva i det förflutna för att man lägger så mycket tid på det kan det knappast vara av ondo. I en värld där alla pratar om att det gäller att ha rätt kontakter kan man nog inte ha för många. Och så är det ju kul att se vad det blir av folk, för klassåterträffar drar bara samman en liten bråkdel av alla dem man lärt känna. Speciellt personer jag träffat i Frankrike och på läger är ju roliga att ha någon form av kontakt med.
Självförtroende och självkänsla är något av det svåraste jag har råkat ut för. Att bygga upp det och att behålla det. Att kombinera de tu. Det borde vara lätt men återigen drabbas jag av att veta det utan att förstå det. Det skulle underlätta en hel del om jag bara lyckades ta itu med det men just nu är det svårt att känna sig värd så mycket när mitt liv kan summeras med några korta meningar. Om man är pessimistisk det vill säga. Är man optimistisk har mitt liv nog aldrig varit så fullt av så många vitt skilda saker när det gäller att vara kreativ, produktiv och aktiv. Enda skillnaden är väl att jag gör många småsaker istället för få stora.
Idag är trots allt en rätt trevlig dag. Min stickning börjar arta sig, det blir pannkakor till middag och jag har äntligen tagit mig för att lägga till alla dessa kontakter på facebook. Och typen med kameran vill träffas imorgon eller på fredag. Inte alls illa för en lill-lördag...
Självförtroende och självkänsla är något av det svåraste jag har råkat ut för. Att bygga upp det och att behålla det. Att kombinera de tu. Det borde vara lätt men återigen drabbas jag av att veta det utan att förstå det. Det skulle underlätta en hel del om jag bara lyckades ta itu med det men just nu är det svårt att känna sig värd så mycket när mitt liv kan summeras med några korta meningar. Om man är pessimistisk det vill säga. Är man optimistisk har mitt liv nog aldrig varit så fullt av så många vitt skilda saker när det gäller att vara kreativ, produktiv och aktiv. Enda skillnaden är väl att jag gör många småsaker istället för få stora.
Idag är trots allt en rätt trevlig dag. Min stickning börjar arta sig, det blir pannkakor till middag och jag har äntligen tagit mig för att lägga till alla dessa kontakter på facebook. Och typen med kameran vill träffas imorgon eller på fredag. Inte alls illa för en lill-lördag...
Nytt
Det är dags. En ny attityd. En ny energi. En ny chans. Ett nytt liv. En ny bloggdesign.
Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli men det är definitivt dags för en förändring på flera punkter. Jag har planer i mängder så nu gäller det bara att se hur jag kan förverkliga åtminstone några av dem. Det finns några saker i mitt nuvarande liv som verkligen stör mig. Inte för att jag vill ha ett liv utan störningsmoment men just dessa skulle jag gärna slippa. Jag oroar mig för ekonomin. Inte för att jag egentligen har några utgifter mer än julklappar och liknande när jag bor hemma, förutom körkortskostnader och sånt just nu då. Jag har ingen annan än mig själv att tänka på så jag borde inte oroa mig i onödan. Varför behöver jag egentligen så mycket pengar? Det borde räcka om jag bara har så att jag klarar mig, och kanske lite till. Problemet är väl att behoven så lätt går utöver behov och att man helt plötsligt behöver så mycket annat, sånt som egentligen faller under "vill ha". Jag har mängder av sådana saker men det är sällan sakerna intresserar mig någon längre tid. Antagligen är det därför det har talats en del om hur kändisar och andra lägger mer pengar på upplevelser. Det är något jag kan förstå, men jag tycker ändå att många av de bästa upplevelserna inte behöver kosta så mycket. Snarare är det de som inte fokuserar på pengar som jag kan tycka är de bästa.
En annan sak som ligger och gnager i mig är Förväntningarna. Jag vet att mina föräldrar låter mig göra vad jag vill så länge det är just det jag själv vill. Ändå känner jag mig som att jag borde utbilda mig, även om jag inte vet till vad. Funderar jag på något så som sjuksköterska tänker jag direkt att jag måste vara redo att försvara mig. För att jag kan bli läkare. Jag vill inte bli något högstatusyrke, speciellt inte av den anledningen. Men på något sätt känns det som att jag har fått ett stipendium och är tvungen att använda det till en viss sak, mot min vilja. Så vad gör man åt sånt? Jag har sett över de saker jag vill göra och det ser inte ut som att jag kommer börja plugga vidare förrän om minst två år. Antagligen dröjer det ännu längre. Så jag har planer, men jag skäms för dem. Inte för att de är dåliga. Men för att andra kan tycka det.
Jantelagen i kombination med skuldfrågan och ekonomin borde definitivt anses vara starka skäl för att överge Sverige, om så bara för något år. Frågan är bara om det är bättre någon annanstans. Eller om förändringen måste komma från mitt håll.
Fullt så dramatiskt behöver det kanske inte bli men det är definitivt dags för en förändring på flera punkter. Jag har planer i mängder så nu gäller det bara att se hur jag kan förverkliga åtminstone några av dem. Det finns några saker i mitt nuvarande liv som verkligen stör mig. Inte för att jag vill ha ett liv utan störningsmoment men just dessa skulle jag gärna slippa. Jag oroar mig för ekonomin. Inte för att jag egentligen har några utgifter mer än julklappar och liknande när jag bor hemma, förutom körkortskostnader och sånt just nu då. Jag har ingen annan än mig själv att tänka på så jag borde inte oroa mig i onödan. Varför behöver jag egentligen så mycket pengar? Det borde räcka om jag bara har så att jag klarar mig, och kanske lite till. Problemet är väl att behoven så lätt går utöver behov och att man helt plötsligt behöver så mycket annat, sånt som egentligen faller under "vill ha". Jag har mängder av sådana saker men det är sällan sakerna intresserar mig någon längre tid. Antagligen är det därför det har talats en del om hur kändisar och andra lägger mer pengar på upplevelser. Det är något jag kan förstå, men jag tycker ändå att många av de bästa upplevelserna inte behöver kosta så mycket. Snarare är det de som inte fokuserar på pengar som jag kan tycka är de bästa.
En annan sak som ligger och gnager i mig är Förväntningarna. Jag vet att mina föräldrar låter mig göra vad jag vill så länge det är just det jag själv vill. Ändå känner jag mig som att jag borde utbilda mig, även om jag inte vet till vad. Funderar jag på något så som sjuksköterska tänker jag direkt att jag måste vara redo att försvara mig. För att jag kan bli läkare. Jag vill inte bli något högstatusyrke, speciellt inte av den anledningen. Men på något sätt känns det som att jag har fått ett stipendium och är tvungen att använda det till en viss sak, mot min vilja. Så vad gör man åt sånt? Jag har sett över de saker jag vill göra och det ser inte ut som att jag kommer börja plugga vidare förrän om minst två år. Antagligen dröjer det ännu längre. Så jag har planer, men jag skäms för dem. Inte för att de är dåliga. Men för att andra kan tycka det.
Jantelagen i kombination med skuldfrågan och ekonomin borde definitivt anses vara starka skäl för att överge Sverige, om så bara för något år. Frågan är bara om det är bättre någon annanstans. Eller om förändringen måste komma från mitt håll.
En vacker dag...
... kommer jag förhoppningsvis att känna mig nöjd med var jag är i livet. Igår fick jag reda på att tyskakursen inte blir av så det blir inget Köln till våren. Det svider stört mycket. Idag svarar typen som säljer systemkameran fortfarande inte och jag funderar allvarligt på att ge upp hoppet om det där. Å andra sidan har jag fått in pengar på kontot och haft en körlektion som gick hyfsat. Men lite uppgiven är jag allt ändå. Vad ska jag nu hitta på till våren? Jag behöver komma iväg. Kanske Frankrike igen, och att söka till Tyskland till hösten istället. Eller ta ett jobb som au pair någonstans. Nu hinner jag ju ta körkortet utan alltför mycket stress. Om jag ids.
Youth is wasted on the young - ett uttryck som sällan har kännts mer sant. Varför oroa sig om framtiden egentligen, den kommer vare sig jag är redo eller inte så det finns inte mycket jag kan göra åt det. Det gäller bara att jag fattar det också...
Människor förbryllar och fascinerar mig verkligen. De har så mycket vilja och samtidigt är de så svaga. Jag är sådan. Alla är sådana. Vi är det helt enkelt på olika sätt men gemensamt är att vi alla är alla motsatser hopsatta. Hur det egentligen kan fungera är ett stort mysterium men jag antar att det är därför vi orkar leva. Och det är väl därför det ibland går snett.
Youth is wasted on the young - ett uttryck som sällan har kännts mer sant. Varför oroa sig om framtiden egentligen, den kommer vare sig jag är redo eller inte så det finns inte mycket jag kan göra åt det. Det gäller bara att jag fattar det också...
Människor förbryllar och fascinerar mig verkligen. De har så mycket vilja och samtidigt är de så svaga. Jag är sådan. Alla är sådana. Vi är det helt enkelt på olika sätt men gemensamt är att vi alla är alla motsatser hopsatta. Hur det egentligen kan fungera är ett stort mysterium men jag antar att det är därför vi orkar leva. Och det är väl därför det ibland går snett.
Redibo
Jag är tillbaka. Rik på erfarenheter gällande beslutsprotokoll, aviga maskor och med en brinnande lust att göra något nytt. Fattig på sömn dock. Två nätter och sammanlagt fyra timmars sömn är lite i minsta laget till och med för mig. Men människorna var värda det. Det är otroligt vilken tur jag har med rumskamrater på läger, och på spel och frågesporter. Två vinster av två möjliga, definitivt inte illa med tanke på motståndet.
Nu väntar sängen, eller golvet på vägen dit om jag inte hinner nå den innan ögonen faller ihop och jag svim-somnar.
Nu väntar sängen, eller golvet på vägen dit om jag inte hinner nå den innan ögonen faller ihop och jag svim-somnar.
Trångbodd
Snart är det dags att åka iväg för helgen. Det ska bli skönt. Vilket i sin tur påminner om att jag borde se till att göra det permanent. Jag hamnade i en liten diskussion igår och det var skönt att förstå att man inte är ensam. Inte för att jag rent logiskt någonsin har trott det heller, men det är en sak att veta det och en annan att förstå det. Mitt liv är för litet för mig. Jag har växt ifrån det och antagligen började det redan för ett bra tag sedan men det var efter att jag kom hem från Frankrike i sommar som det kändes på allvar. Det var inte längre att komma hem när jag steg, eller snarare vacklade, innanför dörren. Jag hör inte hemma här längre. Ändå är det så svårt. Det jag helst av allt skulle vilja göra är att bryta med allt, slänga iväg ett mail emellanåt för att informera om att jag lever men inte mer. Jag har kommit till stadiet då jag vill älska på håll. Jag klarar inte den sortens närhet med familjen längre men samtidigt anar jag att om jag väl sticker så kan jag bara komma tillbaka som gäst. På så sätt vore det nog bäst att göra som honom och bara packa ner mitt liv i ett gäng flyttkartonger och ta med mig några av dem. Men jag är för väluppfostrad. Eller för feg. Jag vill inte såra någon men jag vill vara fri. Jag är beroende av min frihet. Jag behöver inte saker men ändå glömmer jag det hela tiden. Det är kanske läge att resa tillbaka till Frankrike och stanna längre. Jag behöver hitta mitt liv.
Duscha, packa klart (hur kommer det sig att jag kan börja planera och packa veckor i förväg men ändå håller på och ändrar och har mig i sista minuten?) och sen sticka till bussen... Vad skönt att få vara onåbar över en helg. Det är inte ofta sånt händer.
Duscha, packa klart (hur kommer det sig att jag kan börja planera och packa veckor i förväg men ändå håller på och ändrar och har mig i sista minuten?) och sen sticka till bussen... Vad skönt att få vara onåbar över en helg. Det är inte ofta sånt händer.