Anagram

Kanske skulle jag lösenordsskydda den här bloggen. Jag funderar över det med jämna mellanrum men det finns egentligen ingen större mening med det. Det är ingen större risk att någon trillar in på den av misstag, jag uppdaterar inte tillräckligt ofta för att hamna på någon sorts lista och jag lämnar inte ut den om jag själv någon gång kommenterar ett blogginlägg någonstans. Alltså borde det inte heller vara något problem att skydda den. Ändå känner jag att jag vill låta bli för tänk om någon faktiskt skulle hitta den av misstag och vilja läsa den? Även om det aldrig händer vill jag ändå att det ska vara möjligt. Det blir en öppen hemlighet. Troligen är det en av de största fördelarna med att det finns så många bloggar, det är enklare att få vara öppet anonym i mängden. Samtidigt är det allt svårare att hitta till de där bloggarna som man skulle vilja läsa, men som man ännu inte stött på. Sådana som inte är så stora men ändå så bra. De drunknar lätt i den allmänna bloggsvadan.

Jag funderar över relationer. Varför vi gör dem så svåra och komplexa när de egentligen skulle kunna vara väldigt enkla. Hur vi kräver och sätter upp regler trots att vi vill ha något helt naturligt och obundet. Jag tror att jag skulle vilja testa något nytt. Jag har inga speciella principer gällande något när det kommer till relationer, mer än att jag försöker undvika att såra någon. Monogami, öppet förhållande, polygami... Inget av det stör mig egentligen. Det har mer med situationen att göra. Med personerna. Jag tror på sätt och vis att ensamhet är det enda som fungerar för mig. Vänner är toppen men jag klarar inte riktigt av att dela min vardag med folk på det sättet. Jag vill ha det mer separerat, mer självständigt. Ett läge där man tar upp relationen där man slutade och inte hela tiden kräver bekräftelse av varandra. Där man själv avgör vad som blir känt och vad som förblir gömt.

I mångt och mycket är jag liberal och vill se mig själv som nytänkande och nyskapande. Samtidigt kan jag vara oerhört traditionell, mer än någon annan i min familj. Men det är inte för att jag vill ha saker på ett visst sätt, ett konstant sätt. Nej, det är för att jag vill hitta tillbaka till kärnan i något som jag tycker är viktigt. Åtminstone är det vad jag intalar mig. Jag är inte revolutionär. Inte på något intensivt, exploderande sätt även om jag ibland önskar att jag vore det. Som jag suktar efter revolten emellanåt. Kosta vad det kosta vill. Men jag är inte sådan. Jag är rationell och förnuftig och ser hellre till att förändringen blir permanent än en låga som hastigt förgås. Eller också är jag bara feg och trött. Kanske är jag allt det där.

Dokumentärer fascinerar mig. Speciellt de som handlar om människor, vare sig det handlar om historia eller nutid. Natur och djur kan också vara intressant men det är människor som fängslar mig. Kanske har det att göra med att jag aldrig riktigt har lyckats greppa det. Vad det är att vara människa. Eller också är det bara det att jag har ägnat hela mitt liv åt att studera och förtrollas av människan. Allt med henne intresserar mig. Kroppen, rörelserna, talet, tankarna, känslorna, valen. Allt. Det är det jag vill ägna mitt liv åt men jag vet inte hur jag ska lyckas med det. Inte ännu. Därför tänkte jag helt enkelt försöka ta det ett steg i taget och prova på olika sätt att se på människan. Vad jag sen slutar som, det vet nog inte ens gudarna.

De enklaste och bästa lösningarna på ett problem är ibland de kortsiktiga. Även om man gärna vill se en lösning som fungerar i det långa loppet är det svårt att ta tag i det ordentligt om man inte orkar med den närmaste framtiden. Då kanske steg för steg är rätt metod. Jag tror att jag börjar med det i det här fallet. Annars kommer jag att bli galen. Och värst av allt - jag kommer att bli otrevlig, en person som jag inte vill vara och helst inte vill kännas vid. Att bli galen stör mig inte så mycket, om man definierar galen som annorlunda och inte som komplett och totalt världsfrånvänd. Även om tanken är lockande så skulle det nog inte vara så trevligt i praktiken. Ännu ett fall av missledande nedsvärtad romantik.

Handledsbihanget fortsätter att påminna mig om livet, om det jag verkligen uppskattade. Och det är så nära nu, varför inte göra det? Men jag är rädd att förstöra det, och då också de fina minnena. Uppvaknandet och känslan av att vara jag. För första gången på länge. Utan människor som kände mig men som ändå förstod mig bättre än någon annan. Kommer jag våga åka tillbaka, eller ska jag hitta nya tempel? Troligen både och. Det behöver inte bli detsamma, borde inte bli detsamma. Det är inte det jag vill ha. Jag vill ha allt, jag behöver inget.

Är det jag som gjort fel, eller är det jag som felats emot? Måste jag alltid vara den som hittar en ny kind att offra, är det aldrig nog? Kan jag aldrig accepteras utan att känna mig som tagen på nåder under en kort period? Varför ska allt bestämmas så, varför bryr jag mig så? Är det underligt att jag är rädd för mig sjäv, för andra, när det är detta jag har vant mig vid? När det här är det som blivit normen, där värdet bestäms av andra. Utan onda avsikter men ändå så nerbrytande.

Det är underligt hur lätt positivt kan bli negativt. Och tvärtom. Samtidigt är det upplyftande, och skrämmande, hur obeständigt allting är. Inget förblir detsamma, varken människor eller platser. Jag är inget större fan av dikten, min lillasyster var alltid mer förtjust i hennes verk än jag vilket i och för sig inte betyder så mycket. Det r näst intill omöjligt att försöka jämföra känslojup på det sättet men jag tror ändå att hennes skriverier aldrig riktigt passade mig. Trots det finner jag ständigt att jag går tillbaka till den där meningen. Jag har aldrig studerat helheten, sett till den verkliga innebörden eller liknande. Jag hittar min egen mening med det och jag trivs med det. Det sorgliga är dock att jag kanske hade läst henne, och även uppskattat hennes sidor, om jag inte hade sett andra göra det. Något vackert blir tråkigt och ointressant när det blir för intressant, för hypat och omtalat. Det är ingen ny upptäckt, vi har väl alltid velat ha det unika, det begränsade som bara är tillgängligt eller känt av ett fåtal. Ändå uppskattar vi stora klädeskedjor och liknande, folk bär H&M och inreder med IKEA över hela världen och då är det okej. Vi behöver samhörigheten precis som det unika, det speciella. Jag undrar hur mycket jag tyckt illa om bara för att jag är anti själva hypen runt det, hur mycket som varit befogat och hur mycket jag har missat på grund av mina förutfattade meningar. Som inte ens baserats på objektet överhuvudtaget. Och hur mycket jag har upptäckt bara för att jag varit anti någon annans ogillande. Allt har flera sidor, inget är så enkelt. Eller så svårt.

Jag tror att jag har en idé. Men den här gången kommer det att bli svårt att genomföra det utan att såra någon. Jag vill göra något jag egentligen inte behöver, och kanske inte heller borde göra. Därför behöver jag ett svepskäl. En anledning. Eller kanske är det just det jag behöver ge upp, att bara göra det ändå, oberoende av hur andra påverkas. Jag tror att jag letar efter mig själv och jag vill göra det så här. Utan något, utan det mesta. Bara jag och världen. Jag vill lära mig att se bortom det andra, att fokusera på allt som finns. Allt som människor är. Men hur ska jag våga? Jag är trött på att vara välartad och välordnad när allt är en storm inuti. Det är dags att sluta kväva lågan och istället låta den flamma upp för att se om den överlever och hittar sitt eget bränsle. Jag mår bäst när jag mår sämst. När jag är levande inifrån och ut.