Anagram -

Tal 3

STAMCELLSFORSKNING

I slutet av 1990-talet exploderade intresset för stamceller i och med att man upptäckte att de fanns i de flesta organ, och att de hade en stor potential. Man började prata om att de kanske skulle kunna användas för att bota alla möjliga sjukdomar, från diabetes till ålderssjukdomar som Parkinsons och Alzheimers.
När man sedan lyckades isolera stamceller ifrån embryon var lyckan gjord, ett helt nytt kapitel skulle skrivas i medicinhistorien.

Innan jag fortsätter måste jag också förklara skillnaden mellan olika typer av stamceller.
De embryonala stamcellerna är den mest eftertraktade typen eftersom de kan utvecklas till alla sorters celler som finns i kroppen, de har en multipotential som det kallas.
De finns dock bara inuti själva cellmassan på embryon som är som mest 4-5 dagar gamla. Ett sådant embryo innehåller omkring 30 till 40 stamceller. Det gör att det är svårt att få tag på många stamceller av den här typen och det är därför forskarna försöker använda adulta stamceller istället.
De adulta cellerna är till skillnad från de embryonala så att säga ”programmerade”, de är bestämda till att vara just lungceller, blodceller eller någon annan speciell typ av cell. Den typen av celler har alla människor och om forskarna kunde komma på ett sätt att omprogrammera dem skulle det kunna gå snabbt att få fram botemedel eller operationer/transplantationer som skulle kunna råda bot på många olika typer av sjukdomar.

Sedan den här ”stamcellsboomen” slog igenom har dock inte mycket hänt, forskarna skyller avsaknaden av framsteg på den begränsade tillgången på embryonala stamceller och på alla de lagar och förbud mot forskningen som finns i många länder. Man vill av olika själ inte tillåta att embryon används till forskning.
Det gör att många embryonala stamceller går förlorade eftersom de bara efter de där första dagarna omvandlas till adulta stamceller och då inte längre har samma forskningsvärde.

I USA var debatten angående stamcellsforskning mycket stor för ett par år sedan. De konservativa har alltid varit emot idén men sedan Ronald Reagan, den före detta, konservative presidenten, fick Alzheimers och hans fru gick ut med att hon stöttade stamcellsforskning har de tystnat betänkligt.Det står rätt klart att problemet med stamcellsforskning ur religiös och som i det här fallet oftast katolsk synvinkel hamnar i samma kategori som abort och preventivmedel.
Katolikerna anser att livet startar redan vid befruktningen och därför skulle även embryon vara människor.
Nu är det bara så att det finns ett par problem med att säga att de här embryonala stamcellerna inte borde användas och det ligger i att de enda embryon som skulle kunna användas är de som ”blir över” vid provrörsbefruktning. Den typen av konstgjord befruktning används ju främst av par som har svårt att få barn och därför befruktar man i laboratorierna ett flertal ägg för att ha större chans att något av dem kan överleva och utvecklas till ett barn.
De andra embryona behövs då inte och det är dem som forskarna vill använda till att utvinna stamceller. Men återigen stöter man då på problemet med att cellerna inte är lika multifunktionella efter bara ett par dagar och därför skulle man vara tvungen att skynda sig och helst få embryona mycket snart efter befruktningen för att faktiskt hinna göra något med cellerna.

Det verkar som om stamcellsforskning allt som oftast dyker upp i debatter när det närmar sig val, så var det i USA för ett par år sedan och så har det också blivit här, om än inte i lika stor utsträckning.
EU har nämligen beslutat att finansiera stamcellsforskning, MEN inte framodling av stamcellerna, det vill säga: de kommer inte att bekosta konstgjord befruktning av ägg bara för att man ska kunna använda embryona till att utvinna stamceller.
Det är helt klart ett steg i rätt riktning, men nu börjar det se ut som att beslutet kan rivas upp då allt fler religiösa rörelser har satt sig emot det och de ser ut att vinna mark i frågan. De svenska kristdemokraterna, som nu kommer att sitta med i regeringen, tycker till exempel att man ska göra reglerna gällande stamcellsforskning ännu strängare och i allmänhet förhålla sig restriktivt emot den typen av forskning.

Det finns säkert många som tycker att forskarna borde koncentrera sig på att försöka omprogrammera de adulta celltyperna, men för att kunna göra det behöver man veta mer om de embryonala och övergången mellan de två stadierna.
Kunskapen om de embryonala cellernas utveckling och styrning skulle troligtvis hjälpa avsevärt på så sätt att man skulle kunna minska risken för att en patient som har fått transplanterade stamceller skulle få tumörer, det vill säga att cellerna växer okontrollerat.

Stamcellsforskningens framtid ligger alltså i vilka etiska riktlinjer som styr. Om de får fler möjligheter att använda embryon skulle det kunna innebära att många ålderssjukdomar kunde botas.
Och en sjukdom så som diabetes, som är ett ökande problem i västvärlden skulle också kunna avhjälpas med hjälp av stamceller. Genom att tillföra en viss typ av gener som ser till att den embryonala cellen utvecklas till en insulinproducerande cell skulle många människor slippa ta insulinsprutor eller oroa sig över exakt allt dom äter. Det skulle innebära en förbättrad livskvalitet.
Många är rädda för att bli senildementa när de blir gamla och de flesta känner också någon, en släkting eller så som har Parkinsons, Alzheimers eller någon annan typ av demenssjukdom. Min farfar hade det och det tog hårt på min farmor. Det tar hårt på alla som kände personen medan han eller hon var yngre och ”sig själv”. Det lidandet skulle man kunna bli kvitt.

Det är sant att man ännu inte har kunnat visa att stamcellsinplantat fungerar, men så har forskarna inte heller fått så stora möjligheter att studera cellerna och göra försök med dem. För varje steg framåt de har tagit har de stött på ett allt starkare etiskt motstånd, men vad är det motståndet egentligen baserat på? På att ett 5 dagars embryo skulle ha en fri vilja, en rätt till ett liv, trots att det inte finns någonstans där det kan få utvecklas till ett barn, ingen kvinna som skulle bära det i 9 månader.
Om vi bara kunde ta oss förbi de hindren skulle vi kunna se till att de som faktiskt lever kan få en bättre livskvalitet som också skulle avfärgas på deras omgivning. Man skulle inte behöva oroa sig över att ens farmor skulle vandra ut ensam mitt i smällkalla vintern och frysa ihjäl och man skulle få en ökad trygghet av att inte behöva vara rädd för att man själv skulle bli som sin farmor.

Möjligheterna som stamcellsforskning skulle kunna öppna upp för oss väger bra mycket tyngre än de motargument som exempelvis Katolska kyrkan presenterar. Men givetvis ska man inte ge forskarna helt fria tyglar, säkerheten och försökspersonernas hälsa ska fortfarande sättas i främsta rummet.
Men okej, låt oss anta att de lyckas genomdriva ett förbud mot forskningen, vad skulle man då göra med dessa ”överblivna embryon”, skulle man låta andra infertila par adoptera dem?
Vore det då inte bättre att de användes till forskningen och att man istället såg till att underlätta adoptioner av redan födda barn? Det är väl ändå viktigare att ta hand om barn som redan är födda och behöver en familj än om embryon som saknar hjärna, fri vilja och tankar överhuvudtaget?
För egentligen om de flesta, kristna som andra, kan komma överens om att livet slutar då hjärnan dör så borde väl motsatsen, det vill säga när livet börjar, vara när hjärnan får liv? Och det har den definitivt inte fått innan cellerna har hunnit ens skapa en hjärna!

Det främsta motargumentet gentemot stamcellsforskning på embryon är alltså att de skulle bli människor direkt vid befruktningen, att de i just den stunden skulle få en själ. Det finns flera problem med den teorin, för det första: innebär det att enäggstvillingar bara har en halv själ var? Och chimerer, som är människor eller djur som kommer till då två redan befruktade ägg slås samman och blir en individ, skulle en sådan person alltså ha två själar? Det låter helt absurt.
Och för att inte tala om att det inte ens finns ett befruktningsögonblick, det är snarare fråga om en process som tar flera timmar. De gör kort sagt en höna av en fjäder och kommer undan med det!
Men trots att man med lätthet kan bryta ner dessa motargument fortsätter ändå debatten och forskningsmöjligheterna är klart begränsande.

Jag är rädd för att vi genom att inte ge stamcellsforskningen tillräckligt med möjligheter kommer att bygga upp förväntningarna på vilka resultat de kan ge när de väl får chansen. För det är inte en fråga om huruvida de kommer att få tillfällen utan när de kommer. Om det dröjer för länge finns det en risk att alla kommer att räkna med ett mirakelbotemedel och då kommer alla positiva resultat att drunkna i missnöjet av att de inte kunde bota mer.
Om vi inte ser till att forskningen kan få komma igång så snart som möjligt kommer också vår framtid att påverkas negativt, för antalet diabetiker ökar lavinartat och det är många speciellt i Sverige som snart närmar sig den ålder då de flesta demenssjukdomar och liknande slår till. Ta bara dessa 40-talister som var på tapeten för ett par år sedan, om sådär en 15-20 år är de i åttioårsåldern och då är det många som kommer att behöva platser på ålderdomshem.
Det kan alltså sluta med att vi står där, med mängder av äldre som inte kan ta hand om sig själva men inte nog med hem eller personal som kan se efter dem. Och det är ett högst verkligt skräckscenario som mycket väl kan vänta oss inom de närmaste årtiondena.

2006-09-25 @ 20:12:11 Permalink Retorik Kommentarer (1) Trackbacks ()

B 10:1 & 2, språklig allmänbildning

2006-09-19 @ 20:13:52 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 9:1, allmänbildning

1) Tolva på språk:

1. Detta är fonem:
SVAR: Språkljud (i kontrast mot andra ljud) / Språkljud med ljudskillnader

2. Där uppstår språkljuden:
SVAR: Vid talorganens olika ställningar

3. Detta är de mjuka vokalerna och detta de hårda:
SVAR: mjuka = e, i, y, ä, å (uppstår i främre delen av munnen)   hårda = a, o, u, å (uppstår i bakre delen av munnen)

4. Detta är lingvistik:
SVAR: Språkforskning om allmänna egenskaper hos mänskliga språk

5. Detta är morfem:
SVAR: Den minsta språkliga enheten med självständig betydelse

6. Då grundades den historiska språkvetenskapen:
SVAR: I början av 1800-talet

7. Detta kännetecknar de germanska språken:
SVAR: De har undergått en förskjutning av vissa konsonantljud (den så kallade germanska ljudskridningen)

8. Härifrån stammar de nu talade nordiska språken och då delades de upp:
SVAR: Från urnordiskan / samnordiskan varefter de delades upp efter 800 e.Kr.

9. Tre gemensamma särdrag för alla nu talade nordiska språk är:
SVAR: 1) bestämd slutartikel, 2) passivböjning med ändelsen s, 3) stark och svag böjning av adjektivet

10. Fem exempel på liknande ord med olika betydelse i danskan (d), norskan (n) och svenskan (s) är:
SVAR: 1) bolag (s), samlag (n), forening (d)
            2) lugn (s), rolig (n & d)
            3) mjuk (s), blöt (n), blöd (d)
            4) saga (s), eventyr (n & d)
            5) rum (s), vaerelse (n & d)

11. Så heter 50 på danska:
SVAR: halvtredsindstyve (= halvtreds)

12. Fyra skillnader mellan nynorsk och bokmål är:
SVAR: 1) stavningen, 2) ordböjningen, 3) meningsbyggnaden, 4) ordförrådet

2) Tio ortsnamn:

1. Piteå = Namnet kommer egentligen från Pite älv som förr hette Pita eller Pitu. Därefter tog man det namnet på socknen och så småningom blev det också stadsnamnet i och med att Piteå blev en stad år 1621. Man vet faktiskt inte om namnet är svenskt, eller om det kommer från samiskan eller finskan. Om det skulle vara svenskt i grunden kan det tänkas komma från verbet pita som betyder 'pipa, gnälla, vissla'.

2. Lycksele = Namnet kommer ifrån att man ursprungligen kallade just den platsen där staden nu ligger för vid sjön Lyksele där den låg vid Ume älv. Man vet inte riktigt varifrån namnet kommer men det kan tänkas att den första delen av namnet kommer från lycka, men inte så som vi menar utan i betydelsen 'ögla, slinga'. Den andra delen av namnet kommer troligen från sel som betyder 'lugnvatten i å eller älv'. Lycksele blev dock inte en stad förrän år 1946.

3. Härnösand = Gamla namn på platsen där Härnösand ligger är Hernösund och Hernesand och namnet kommer ursprungligen från en hamnplats. Den första delen av namnet kommer från sockennamnet Härnö som i sin tur ursprungligen är ett önamn vars första del är Härn- som är en biform till hjärn- i vårt ord hjärna. Härn- står för 'huvud, kulle, topp' och antyder alltså en upphöjning i marken i/vid ett sund. Så det är en mycket logisk benämning av en ö då den är en topp i vattnet. Härnösand blev en stad år 1585.

4. Sundsvall = Förr var namnet Sundzvaal (är det bara jag som finner det likt nederländskan?). Den första delen av namnet kommer från ett gammalt gårdsnamn, Sund, som just syftar till att gården låg vid Selångersån. Den andra delen av namnet kommer från ordet vall som betyder 'gräsbevuxen slätt'. Sundsvall blev en stad år 1624.

5. Motala = Man vet faktiskt inte riktigt varifrån namnet Motala kommer men man tror att det kan ha gammalt kultiskt ursprung där den första delen av namnet kommer från ordet mot som betyder 'vägmöte'. Den andra delen av namnet kan tänkas komma från någon avledning av det gotiska ordet alhs som betyder 'tempel'. Motala blev en stad år 1881.

6. Gränna = Ursprungligen var namnet "in Grännum" och "Brahe-Grenna" (staden grundades av Per Brahe) och det innehåller då en avledning av ordet granne som betyder 'grannskap, grannlag'. Det blev en stad år 1652.

7. Kiruna = Namnet kommer från ett bergnamn där man har gjort om det samiska ordet kieruna som betyder 'fjällripa'. Troligen fick (malm)berget i sin tur namnet för att man tyckte att dess form påminde om en fjällripa. Kiruna blev en stad år 1948.

8. Haparanda = Namnet kommer från ett finskt bynamn, Haaparanta som betyder 'aspstranden'. Haparanda blev en stad år 1842.

9. Kramfors = Namnet kommer dels från ordet fors som helt enkelt antyder närheten till en fors eller liknande vattendrag. Den första delen av namnet kommer sig dock av ett personnamn, Kristian Kram var en byggmästare som på 1700-talets mitt anlade en större såg där staden Kramfors så småningom uppstod. Den blev en stad år 1947.

10. Linköping = Ursprungligen var namnet snarare Lingköpung, Liongköpung och Liungköpung vilket antyder att den första delen av namnet kommer från ljung som står för 'ljunghed' medan namnets andra del stammar från köping som helt enkelt betyder 'handelsplats'. Linköping blev en stad redan under 1100-talet.

3) VAD ÄR DET DU SÄGER?

Det finns egentligen väldigt många språk som ligger dolda i svenskan, och egentligen i alla språk som idag talas runt om i världen. För även om vi säger att alla svenskar talar svenska är detta inte hela sanningen, vi talar inte bara svenska som språk utan vi talar ofta även dialekter eller olika "gruppspråk". Jag vet till exempel att jag ofta kan tala på olika sätt beroende på med vem jag är. Om jag umgås med mina vänner från estetiska programmet är det lätt hänt att jag halkar in på ett annat "språk" än det jag normalt talar när jag till exempel är i skolan. För i skolan är det för det mesta ett mer korrekt uttryckssätt som gäller, då jag ofta använder mig av olika facktermer eftersom mycket av skolarbetet går ut på att kunna nyttja just den sortens termer. När jag däremot är hemma är jag lite mer vardaglig och försöker undvika vetenskapsliknelser och termer som används där eftersom, helt ärligt, jag annars får tillbringa fem gånger så lång tid med att förklara vad jag menar jämfört med om jag bara hade valt att uttrycka mig annorlunda från början.

Men det är utan tvekan inte bara jag som reagerar på det här sättet, vi verkar alla göra det i större eller mindre utsträckning beroende på hur olika våra umgängeskretsar är. Ett exempel på det är hur jag just fick ett sms från min syster där hon skrev att hon skulle gå och möta "morsan". När hon är hemma eller med mig eller min familj säger hon så gott som alltid, troligen i närmare 95 procent av fallen, "mamma" och aldrig "morsan". När hon däremot är med sina vänner, och då främst de som hon inte har känt sedan mellanstadiet säger hon helt plötsligt "morsan". Jag kan tycka att det är lite underligt men det visar verkligen på hur vi kan anpassa vårt språk efter vår omgivning då hennes kompisar för det mesta kallar sina mammor för "morsan" och hon då hänger på den trenden och använder mer av ett slanguttryck istället för det vanliga uttrycket. Det är dock en sådan egenskap som jag tror är vanligare hos ungdomar än hos vuxna, just detta att använda sig av slang och att gärna växla mellan slang och "vanligt" tal. Jag minns en gång när jag var i Stockholm och jag satt på tunnelbanan och en bit ifrån mig hade en kille som talade (högljutt) med en kompis. Han talade så mycket slang att jag, nyfiken som jag är inte kunde låta bli att lyssna när han talade så högt, ibland knappt förstod vad han menade. Många av orden måste ha varit inspirerade av andra språk och det var först efteråt som jag började förstå vad ord som shoo, guss och bre betydde. I vilket fall som helst så var det inte det faktum att han talade slang som gjorde mig fascinerad utan det faktum att han när han klivit av tunnelbanan vid samma station som jag, och lämnat kompisen som visst skulle fortsätta, tog upp mobilen och ringde till någon som jag gissar var hans mamma eller (äldre) syster. Han talade fortfarande mycket högt så det var inte svårt att höra vad han sa, speciellt inte som jag stod bakom honom i en lång rulltrappa, och jag som var inställd på slang-tal förstod nästan inte vad han sa till en början. Han talade helt vanlig svenska, om än med lite brytning men det var ingen slang, ingenting som jag hade förväntat mig.

Så det fick mig också att verkligen tänka på hur vi anpassar vårt språk efter varandra. De flesta ungdomar talar inte slang med sina föräldrar, även om de kanske gör det med sina vänner och syskon. På sätt och vis är det nog ett sätt att försöka särskilja sig från de vuxna genom att utesluta dem från den delen av ungdomarnas liv. Språket hjälper oss att uttrycka våra åsikter och känslor och därför blir dessa uttryck olika på olika språk. Så kanske är det så att man genom att hålla isär olika delar av omgivningen med hjälp av språkskillnader försöker skydda sig själv genom att inte vara lika sårbar överallt. När jag är i skolan och talar mitt "korrekta språk" känner jag mig inte hälften så sårbar som när jag är hemma och känner mig mer öppen, det är som att man genom att ändra språket skapar små barriärer kring sig som gör det svårare för andra att bryta sig in och finna ens svagheter.

Men jag tror knappast att detta är unikt enbart för ungdomar, vi gör det alla om än på olika sätt. Ungdomar kan ofta använda sig av slang, speciellt i vissa trakter där man vill visa att man hör ihop som i olika Stockholmsförorter, men vuxna använder sig ofta av olika "yrkesspråk". Där är målgruppen, eller vad man vill kalla den, inte vuxna i allmänhet utan ofta de som har samma yrke eller åtminstone arbetar inom samma bransch som man själv. Kvinnor använder också andra språk än män, ibland för att visa grupptillhörighet men jag misstänker att det faktiskt också kan ha att göra med rent genetiska skillnader som gör oss mer känsliga för olika saker. Kroppsspråk är till exempel vanligt bland vissa grupper och även om det inte finns någon allmän grund för det så skulle jag tro att det verkar vanligare bland folk med mer praktiska yrken än teoretiska. Kanske har det helt enkelt att göra med att man då är mer van vid att använda händerna och kroppen än folk som har teoretiskt baserade yrken och som då oftast uttrycker sig mycket i skrift, med ord istället för kroppsspråk.

Allt som allt tror jag faktiskt att vissa språkklyftor kan vara bra eftersom det gör det lättare för oss att känna gemenskap och att skaffa oss de där mindre gruppindelningarna i vårt umgänge som vi gärna vill ha. Det vore snarare dumt att försöka överbrygga dessa klyftor men jag tror att man ska ha ett gemensamt språk också. Man kan ha sitt yrkesspråk eller sin slang men man borde också tala "vanlig svenska" och kunna använda det bra. Det är lite som att kunna tala engelska även om man också kan tala svenska och kanske andra språk. Det finns inget som säger att vi inte kan tala flera olika "språk" utan jag tror snarare att det är positivt att kunna ha olika språk att tillgå eftersom det ökar kreativiten och vidgar ens vyer. Det finns saker jag inte finner ord för i svenskan och i sådana fall kan jag använda ett engelskt eller kanske ett tyskt uttryck som uttrycker det jag menar. Samma sak gäller för vanlig svenska och dessa "småspråk", vissa slang-, fack- eller yrkesuttryck förklarar mycket bättre det vi vill säga än något ord i den "vanliga svenskan" och då kan det vara bra att ha dem att tillgå, för det finns inget språk som helt komplett kan uttrycka alla våra komplexa åsikter och känslor.

Komplex är människan - komplext blir språkbruket!

2006-09-19 @ 20:11:41 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 8:2, tematiskt studium

Forntiden - Myter, legender och föreställningar

Då det var först under forntiden som vår litteraturhistoria egentligen startade kan man säga att det inte finns alltför mycket sammanhängande material att tillgå eftersom skrifterna som trots allt tillkom gjorde så på vitt skilda platser och deras innehåll är väldigt präglat av den direkta omgivningen och samhället. Men något som under forntiden verkar ha förekommit på många ställen är just olika nedskrivna föreställningar, om livet efter döden, om hur människan, jorden och livet skapades och om olika gudar som skulle hjälpa till att styra deras liv på olika sätt. Speciellt detta fenomen med livet efter döden dyker ofta upp, både bland det mer lärda folket men också bland allmänt folk. Det var en allmän uppfattning att livet inte bara tog slut i och med döden utan något skedde därefter. Sådana tankar finner man i gamla babyloniska texter, i mesopotamiska verk och även i egyptiska skrifter där man bland annat kan se detta om livet efter döden representerat i deras pyramidtexter. Även i själva pyramidbyggena finns tecken på denna tro då man exempelvis alltid såg till att det skulle finnas en trång men genomkomlig passage från en faraos grav upp till utsidan på pyramiden. Gången skulle luta snett uppåt för att faraos ande skulle kunna ta sig upp till himlen. Man gav även människor emellanåt en gudalik status, så som för faraonerna, men det var inte unikt enbart för Egypten utan förekom även på andra ställen, präster förmedlade gudarnas budskap, och med dessa statusförhöjda människor följde mängder av legender och myter om olika gudar och hur de skapat världen (atrahasis-myten är ett exempel) varav vissa har levt kvar till dagens datum. Det är även från denna tid som en av våra äldsta och mest seglivade myter kan anses härstamma: den om att sjukdom kan kopplas ihop med att ha gjort något fel eller att ha varit en dålig människa. Denna tanke på ett gudomligt straff återfinns bland annat hos mesopotamierna som ansåg att en sjukdomsdrabbad person måste ha överträtt vissa religiösa föreskrifter eller ha underlåtit att uppfylla vissa religiösa krav och plikter, om än omedvetet. Man trodde att gudarna i sådana lägen hade vänt personen ryggen och därmed gjort det möjligt för de sjukdomsvållande demonerna att få tag på personen och göra denne sjuk. Ett exempel på detta finns i dikten Ludlul från Babylonien, även om tolkningen om hur sjukdom är lika med synd är mer av mesopotamisk karaktär.

Antiken - Grekland

Något som är ofrånkomligt då man talar om antiken är två saker: Grekland och krig. Grekland kom att bli demokratins vagga med sin nydanande stil där alla män, som uppfyllde vissa kriterier, fick rösta i olika frågor och det ansågs viktigt att göra sin röst hörd. Deras system med frispråkighet, åtminstone bland fria män, födde många olika tankar som lever kvar än idag. Det ideal vi i västvärlden följer, med demokrati och rättvisa och så vidare, kan direkt hänvisas till antikens Grekland där man skapade grunden till dagens politiska och samhälleliga system. I Grekland föddes även filosofin och tanken på att försöka förklara företeelser i vår omgivning med hjälp av logik, och även om de för det mesta enbart höll sig till att diskutera sådant som vi idag vetenskapligt förklarar med formler och konstanter så var det tack vare deras resonemang som vetenskapen nådde det stadium att man kunde börja studera dessa företeelser mer praktiskt. Men givetvis diskuterade man inte endast vetenskap utan även mer existentiella frågor och en klassisk fråga var givetvis huruvida det var hönan eller ägget som kom först. Men inte nog med demokrati och filosofi, i Grekland började man även skapa pjäser och poesi och rent språkmässigt kan man säga att vi har lånat mycket från Grekland, vilket givetvis har sin förklaring i att vi har lånat väldigt många av våra tankar och liknande från Grekland och då har tagit med uttrycken på köpet. Exempelvis kommer orden poesi från grekiskans poiesis som betyder 'skapelse', även orden epos (som betyder 'ord'), lyrik (med betydelsen 'sång till lyra') och drama (som betyder 'handling') kommer från grekiskan liksom uttrycken komedi och tragedi. Det var även i Grekland som epiken blev en strålande stjärna i och med Homeros två epos Odysséen och Iliaden. Dessa visar om något på hur krigen kom att markera antiken, såväl för Grekland som för andra länder. I Iliaden, som är den första delen, skildras en del av historien om belägringen av staden Ilion, eller Troja som vi idag kallar den, och därmed handlar alltså eposet om det trojanska kriget. Denna del anses vara det äldsta bevarade verket på grekiska och är därmed också det äldsta bevarade litterära verket i Europa. Odysséen i sin tur handlar om hur hjälten Odysseus efter att ha segrat i Troja ska ge sig hem till Itaka men han trotsar gudarna genom att hävda att segern skett tack vare honom och inte gudarna och på grund av detta får han en helvetesresa där han är på väg att aldrig återvända hem igen då gudarna har vänt sig emot honom.

Medeltiden - Canterbury Tales

Geoffrey Chaucer skrev The Canterbury Tales, en samling småberättelser insatta i en större berättelse, mellan åren 1387 och 1400. Den handlar om en grupp om trettio personer som reser som pilgrimmer till Canterbury i England. Pilgrimmerna, som kommer från alla möjliga olika samhälls- och statusklasser, berättar historier för varandra bara för att få tiden att gå medan de färdas mot Canterbury. Om man litar på vad han skrev i prologen hade Chaucer tänkt sig att varje pilgrim skulle berätta två historier på vägen till Canterbury, och två historier på vägen hem när de väl varit där. Han lyckades dock aldrig avsluta detta enorma projekt och inte ens de färdiga historierna hade blivit helt avslutade och bearbetade så de som är utbildade inom området är inte helt säkra på vilken ordning det ska vara på historierna. Flera av historierna hade han dock redan arbetat på innan han startade det här mästerverket, en av historierna dök tidigare upp i en något annan form i en dikt av Chaucer och så vidare. Eftersom boktryckarkonsten ännu inte var uppfunnen då Chaucer skrev sitt stora verk, The Canterbury Tales, blev det istället kopierat för hand ett antal gånger. The Canterbury Tales anses vara ett landmärke inom den engelska litterautren och vissa anser till och med att det är det bästa verk som har producerats England under medeltiden. En sak som är säker är dock som sagt att det måste ha varit ett av de mest ambitiösa verk som någonsin har avslutats, om än ej i dess fullt tilltänkta form. Det är faktiskt ett av få verk som stammar från den engelska medeltiden som kontinuerligt har publicerats (eller kopierats för hand). Det var det sista verk som Geoffrey Chaucer skrev, det kom efter hans verk Troilus and Creseyde, och skrevs under hans sista levnadsår. Därav hann han aldrig avsluta verket, som om varje pilgrim skulle ha berättat sammanlagt fyra historier, skulle ha innehållit över etthundra historier. Nu hann han endast göra klart tjugofyra historier, vilket gjorde att varje pilgrim inte ens fick varsin historia.

Renässansen - William Shakespeare

William Shakespeare som utan tvekan är en av de mest kända och hyllade pjärförfattarna genom tiderna, föddes 1564 i Stratford i England. Hans far John kom från en bondefamilj men studerade handskmakeri även om han senare försörjde sig som ullhandlare och var gift med Mary Arden som kom från en respekterad familj i grannskapet. Efter två missfall blev William deras förste son, och efter honom fick de ytterligare fem barn.

Det finns inga uppgifter om vad William gjorde innan han fyllde 18 år. Då gifte han med Anne Hathaway, en bonddotter från trakten som var åtta år äldre än han. De fick tre barn, Susanna (som föddes bara ett halvår efter deras bröllop intressant nog) samt tvillingarna Hamnet och Judith (som föddes två år senare). Sedan saknas åter uppgifter om vad som hände i Shakespeares liv fram till år 1592 när han dyker upp i London (alltså sju år senare). Hamnet dog bara 11 år gammal, något som skall ha gjort Shakespeare förkrossad.

När han kom till London hade Shakespeare hunnit bli författare och de första verken han fick publicerade var två långa dikter. År 1594 slog han följe med ett nytt skådespelarsällskap under ledning av Richard Burbage. Där kom han att vara kvar i nästan tjugo år, både som skådespelare och författare. De spelade ofta för Drottning Elisabeth I, och när hon dog år 1603 fick sällskapet kungligt beskydd av James I och började kallas "kungens män". Shakespeare blev allt mer förmögen tack vare sin andel i teatern The Globe, och år 1597 köpte han ett av de största husen i Stratford, New Place. Hans far, som hunnit bli borgmästare och förlänats ett sköldebrev, dog år 1601.

Tiden efter det var den mest produktiva i Shakespeares liv. Han skrev många av sina mest kända verk, och teatersällskapet framförde ofta sina pjäser för hovet.

År 1609 kunde sällskapet stoltsera med tillgång både till inomhusteatern the Blackfriars och the Globe, den teater som mest förknippas med Shakespeare. Han återvände till Stratford år 1611 och spenderade allt mindre tid i London. Han dog sedermera år 1616 och begravdes i Den Heliga Treeningehetens kyrka i Stratford.

Klassicismen - John Milton

John Milton föddes 9/12 år 1608 i Cheapside, London (England) och var en engelsk diktare och psalmförfattare som även arbetade som regeringstjänsteman.

Han studerade vid Christ's College i Cambridge och bestämde sig för att satsa på att bli poet. År 1632 kom han ut med dikterna L'allegro och Il penseroso.

Han var också politiskt och socialt engagerad och skrev stridsskrifter där han gick emot kyrkans syn på skilsmässa och förespråkade pressfrihet. Han var puritan.

År 1642 gifte han sig med Mary Powell och paret fick fyra barn även om tre av dem dog unga. Med åren fick Milton allt sämre syn och hans hustru och döttrar fick, dock motvilligt, fungera som hans sekreterare.

År 1652 dog hans hustru och samma år blev Milton helt blind. Fyra år senare gifte han om sig med Catherine Woodcock som dog i barnsäng redan år 1658. Fyra år efter det gifte han sig för tredje gången, med den 25-åriga Elizabeth Minshull. Hon överlevde honom med mer än femtio år.

Han skrev bland annat Det förlorade paradiset (Paradise Lost; 1667) som är ett av de stora litterära verken på engelska och som inspirerade till oratoriet Skapelsen av Joseph Haydn med text av baron Gottfried van Swieten.

Bland hans övriga verk märks maskspelet Comus (1637), det pastorala sorgekvädet Lycidas (1637), Det återvunna paradiset (Paradise Regained; 1677) samt det klassiska dramat Samson Agonistes (1677). Eftersom Milton hade förlorat synen redan år 1656 dikterade han sina senare verk för skrivbiträden. Han dog 8/11 år 1674 i Chalfont St Giles, Buckinghamshire (England).

Upplysningen - William Penn

Penn föddes den 24/10 år 1644 och levde större delen av sitt liv i England. Han var Kväkare (Quaker) och författare och blev känd för den roll han spelade i Nordamerikas tidiga historia. Penn var redan som barn intresserad av andliga frågor och vid 12 års ålder hörde han en kringresande Kväkarpräst och blev intresserad av budskapet som framfördes. När Penn var 16 år skickade hans far honom till Oxfords universitet där han ofta besökte frireligiösa möten. Vid 23 års ålder blev han Kväkare och skrev sedan boken Sandy Foundations Shaken, som ifrågasatte gängse läror. För detta blev han satt i fängelse i Towern. Han spenderade tiden där med att skriva.

År 1681 köpte Penn och elva andra Kväkare landrättigheterna till östra New Jersey. Som betalning för en skuld som kung Charles II var skyldig Penn's far, amiral Sir William Penn, övertalade Penn kungen att garantera honom ett vidsträckt område väster om Delaware-floden. Det fick namnet Pennsylvania, som betyder Penn's skogar. Penn trodde på att "rätten att regera var gudomlig" och försökte skapa Pennsylvanias lagar och regeringsbeslut till ett "heligt experiment". Han ansågs vara före sin tid och president Thomas Jefferson kallade Penn för "the greatest law-giver the world has produced". Penn och kväkarna skapade ett relativt enkelt system av lagar och straffsystemet var utformat att lära och inte bara straffa. Arbetshus istället för fängelsehålor och dödsstraff bara för mördare. Utbildning var till för alla barn, även de fattiga. Penn designade staden Philadelphia och andra städer med ett mönster av gator, byggnader och offentliga plaster som brandstationer och sjukvårdsinrättningar.

Penn förstod också att stora delar av det land han tillskansat sig från den engelske kungen tillhörde Delaware-indianerna (Leni Lenape). År 1682 skrev han under ett avtal med indianerna och betalade dem en stor summa pengar för att nybyggare ockuperade deras land. Fransmannen Voltaire skrev: "It was the only treaty made by the settlers with the Indians that was never sworn to, and the only one that was never broken". Penn behandlade ursprungsbefolkningen med respekt. Han kom till dem utan vakter eller vapen och han lärde sig deras språk så att han kunde förhandla med dem utan missförstånd.

Hans intresse för fred och fredlig politik kom i uttryck år 1693 i hans bok Present and Future Peace of Europe som bland annat beskrev att man hellre skulle medla i en dispyt än kriga. Hans ideér ligger än idag till grund för FN (United Nations) och FN-dagen firas på Penn's födelsedag den 24 oktober. Han dog år 1718.

Förromantiken - Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau föddes i Genéve år 1712 och dog sedermera utanför Paris år 1778. Han ska själv ha sagt att han hade en bra barndom även om den var lite udda så till vida att han växte upp med sin pappa och faster/moster och inte fick leka med sina jämnåriga utan istället lärde pappan honom att läsa och uppskatta livet på landet. Det var också en av de platser som han återvände till under hela sitt liv och som verkar ha varit den plats där han var som lyckligast. Annars levde han ett mycket kringflackande liv och hade flera yrken vid sidan om sin författarsroll, han har bland annat spelat en roll även för musiken som tonsättare, även om han inte lyckades alls som musiklärare. Han led till och från av "mental ohälsa" som gjorde att han fick mycket svårt att umgås med folk då han fick häftiga humörsvängningar och kunde anklaga människor för de mest absurda saker. Rousseau verkar på många sätt ha haft ett mycket jobbigt liv och han var troligen mycket egoistisk och tänkte för det mesta på sig själv men det ska sägas till hans försvar att han alltid stod fast vid sina idéer och även själv följde dem. Han anpassade sig aldrig efter omgivningen och verkar inte ha brytt sig om vad andra tyckte om honom vilket också visas i hans handlingar; han och hans "sambo", Therese Lavasseur fick exempelvis tillsammans fem barn av vilka alla lämnades bort trots att det orsakade en del höjda ögonbryn och viskningar bakom ryggen på dem. Han skrev även ett verk vid namn Émile (som tog upp en del revolutionära idéer om barnuppfostring så som att barn borde få utvecklas i enlighet med deras egna, högst individuella karaktärer) som gjorde att han tvingades lämna landet då den franska kyrkan ansåg sig hotad (boken brändes till och med på bål på vissa platser i landet).

Rousseau hade också en tendens att bli ovän med alla människor han mötte och diskuterade med, detta skedde också med David Hume som han vistades hos när han var i landsflykt. Så efter att Hume kastade ut honom återvände han till Frankrike under falskt namn. Efter en tid fick han även komma tillbaka officiellt under förutsättning att han inte publicerade fler verk, men inte heller det lydde han fullt ut. Istället höll han privata läsningar och fortsatte att arbeta på fler verk som så småningom utgavs postumt.

Rousseau var i mångt och mycket en visionär som var långt före sin tid, trots att många i hans omgivning verkar ha ansett honom vara en bakåtsträvare, och både han och hans idéer blev isolerade från resten under hans levnadstid för att de helt enkelt var för annorlunda. Hans verk och idéer blev några av föregångarna till romantiken och trots att han själv var klart emot revolution som ett medel för förändring, han ansåg att en förändring borde starta i uppfostran (indoktrinering), har han ändå kommit att anses vara en av den franska revolutionens fäder.

Rousseaus filosofi brukar sammanfattas med den enkla meningen: Tillbaka till naturen! Detta är typiskt för den romantiska eran som startade efter hans död och han menade på att människan i grund och botten är god och att det är samhället, vetenskapen och tekniken som förstör och korrumperar henne. Han ansåg också att människan i sitt naturliga tillstånd karaktäriseras av en hälsosam egenkärlek som medföljs av naturlig medkänsla men i samhället förvandlas egenkärleken istället till en sorts korrupt stolthet som bara söker andras gillande och därmed gör att individen förlorar kontakten med sin sanna natur. Och när man förlorar sin sanna natur förlorar man också sin frihet.

Romantiken - Jane Austen

Jane Austen föddes den 16 december år 1775 som dotter till en pastor i staden Steventon i Hampshire, England.
Hon var det sjunde av åtta barn i familjen (varav den äldste föddes enbart 10 år före Jane). Två av hennes bröder var marinofficerare i den Engelska flottan.
Omkring år 1805 dog Janes far och hon själv, tillsammans med sin mor och sina ogifta systrar störtades i fattigdom. Jane påverkades starkt av sin omgivning när det kom till hennes skrivande. Även om hennes verk skulle kunna tydas som att hon själv levde ett privilegierat liv inom aristokratins gränser men i själva verket hade hennes familj varken ekonomisk trygghet eller någon vidare social position. Istället tillhörd hon den övre, bildade medelklassen vars "medlemmar" alltid kom att ses på som de fattiga släktingarna. De saknade titlar liksom de stod utan förmögenhet.
De av hennes brev som finns bevarade tyder på att hon inte alls var den blida, försiktiga unga kvinna som många tror. Tvärtom var hon starkt emot hur kvinnor användes som "barnafödande maskiner" och hon sägs ha varit en flitig tidningsläsare, alltid intresserad och nyfiken på vad som pågick i världen. Med avseende på den tid hon levde i kan man säga att hon var mycket framåt och livlig till sättet, vilket bekymrade flera äldre kvinnor i hennes närhet. Hon ska även stundvis ha varit bitter, av att se sina bekanta leva sina liv i lyx med tjänstefolk och annat medan hon själv kom att bli betraktad som något av en lägre ras.
Under hela den tid som Jane levde plågades England och dess grannar av krig. Bastiljen i Frankrike stormades då Jane var 14 år gammal och Englands krig mot Frankrike pågick under hela hennes vuxna liv. Det har satt klara märken i hennes böcker, liksom betoningen på klassamhället som rådde under regency-tiden (1800-talets början). Hon valde själv att inte gifta sig om hon inte älskade mannen ifråga. I Stolthet och Fördom så väl som i Övertalningen driver hon med prästyrket och envisas med att racka ner på det. I de flesta av hennes romaner spelar även kriget mot Napoleon en stor roll och det märks tydligt hur påverkad hon är av klasskillnader och förmögenheter. Trots det är egentligen ingen av hennes aristokratiska karaktärer lyckliga de heller, utan de strävar precis som hon gjorde efter att nå lyckan. Jane dog den 18 juli år 1817, 41 år gammal.

Realismen - Fredrika Bremer

Fredrika Bremer föddes den 17 augusti 1801 i Åbo. Hon var föräldrarnas, Karl Fredrik och Birgitta Charlotta, andra barn. Hon hade redan en syster, Charlotte, och fick ytterligare tre systrar och två bröder. Endast Charlotte överlevde Fredrika, som dog på Årsta slott nyårsafton 1865.
Fredrika och hennes systrar uppfostrades som små av barnsköterska och senare av guvernanter och informatorer. Som burgna döttrar fick de en utbildning i syfte att i ett framtida äktenskap kunna föra sig väl i societetslivet. De undervisades i språk, sömnad, musik och teckning.
Liksom han själv i sin ungdom fått ge sig ut på en bildningsresa, tog patron Bremer med sin familj 1821 på en sådan genom Tyskland, Schweiz, Frankrike och Nederländerna. Man färdades i två fyrspända täckvagnar med egen betjänt. Tyvärr blev det ej någon behaglig resa på grund av faderns koleriska humör. Han hade redan som ung haft besvär med sin mentala hälsa och fått behandling på nervklinik. Fredrika förde dagbok under resan. I Paris, där familjen bodde några vintermånader på rue Richelieu, fick flickorna lektioner i musik, teckning och målning. Fredrika kom med sina teckningar och miniatyrporträtt att föreviga familjemedlemmar, vänner och bekanta. På resorna i Amerika och på Kuba hade hon alltid med sig skissboken. Det blev till slut sju stycken, de flesta ännu i privat ägo.
Att skriva började Fredrika tidigt i tonåren: det blev mest små dikter och prosastycken som framfördes vid någon familjehögtid. I den trånga familjekretsen kände hon sig utsatt, ej så vacker som äldsta systern, ofta i kontrovers med fadern och även med modern. Som de flesta kreativa människor längtade hon efter frihet och ensamhet. Hon fann den ibland, särskilt under vistelserna på Årsta slott, där hon några vintrar kunde isolera sig. Liksom alla ogifta kvinnor var hon och hennes systrar omyndiga. När fadern dog 1830, blev äldste brodern systrarnas förmyndare. Senare samma år gifte sig, som den enda av systrarna, äldsta systern Charlotte med dåvarande assessorn Peter Quiding som efter tidens lag blev hennes förmyndare. Efter det att brodern förslösat arvet efter fadern går Fredrika och hennes yngsta syster Agathe till kungs 1840 för att bli myndigförklarade.
Innan dess hade Fredrika 1828 hunnit debutera anonymt med samlingen Teckningar utur hvardagslifvet, följt av Teckningar utur hvardagslifvet II och III, 1830 och 1831. Dessa hennes första prosaförsök blev genast oerhört populära, lästa och omskrivna. Realistiska, lite romantiska, smått sentimentala berättelser om personer från det dagliga livet, som de flesta kunde identifiera sig med, var vad den dåtida läsande publiken ville ha.
Brevromanen Grannarne (1837) blev en av de mest populära av romanerna med sin blandning av realistisk skildring av den unga nygifta Fransisca och hennes man, läkaren, hennes ¨björn¨. Denna idyll kontrasteras mot en skräckromantisk skildring av ett annat par, Bruno och Hagar. Svärmodern ¨Ma chère Mere¨, den barska och despotiska generalskan Mansfelt, kan läsas som en tidig majorska i Gösta Berlings saga.
Ett tema som går igen i romanerna är förhållandet mellan far och dotter. Fadern är den dominerande personen, auktoriteten, förmyndaren som måste åtlydas. Budskapet i familjeromanerna är ogift kvinnas rätt till myndighet. Hennes vädjan får sitt positiva svar i lagen av 1858 om ogift kvinnas myndighet vid 25 års ålder. I Hertha går Bremer längre i sin feminism. Kvinnorna i Sverige måste få rätt till undervisning och utbildning vid landets universitet, till att bli lärare, läkare och präster. Hertha startar en vardagsskola och en helgdagsskola. Hon kämpar för daghem, småbarnsskolor, vill införa kvinnohistoria som undervisningsämne. Fredrika fick glädjen att uppleva startandet av Kongl Högre Lärarinneseminariet 1861 . Här utbildades under närmare hundra år unga kvinnor till lärarinnor för flickskolorna i landet. Dess första byggnad låg vid Klara kyrka och nära Fredrikas dåvarande bostad vid Hötorget. Hon skänkte möbler, böcker och Södermarks porträtt till seminariet, som hon ofta besökte.
Förutom romankonstens företrädare var Fredrika en idog brevskriverska och en frimodig reseskildrare i böckerna Hemmen i Nya Verlden (1853-54) och Lifvet i gamla verlden (1860-62).
Fredrika Bremer ligger begravd i familjegraven på Österhaninge kyrkogård.

De fyra sista epokerna ligger tillsammans med 8:1 då det blev för många tecken i det här inlägget om jag hade tagit med dem

2006-09-19 @ 20:10:50 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 8:1/8:2, CFL-självtester & 25:or + forts. tematiskt studium

Jag gjorde alla de där testerna förra året och klarade dem, men jag antar att jag får göra om dem.

Okej, nu ha jag gjort om testerna, och det gick mycket bra! Jag fick 100% på alla, och gjorde max 1-2 gånger på varje. De flesta spikade jag på andra försöket, även om jag oftast fick alla rätt om utom ett eller två även i första. Svårast var nog sent 1900-tal med tanke på antalet frågor, men det gick överraskande lätt och till min förvåning klarade jag alla frågor på tidigt 1900-tal, forntiden och upplysningen direkt.
Jag måste också medge att jag hade stor nytta av att vi hade lärt oss titel och författare till många klassiska verk, och att jag faktiskt hade lärt mig en hel del om vad som var specifikt för epokerna under förra året när vi läste Svenska A.

Renässansen och svenskt 30-tal fungerar dock inte (och varför finns det inga tester om förromantiken, realismen och naturalismen?), så de testerna får jag göra senare om de börjar fungera. (Jag minns att jag fick göra detsamma förra året...)

25:or (prov)

Prov 1: Nordisk litteratur

Jag fick 25 av 25 på alla försöken när jag gjorde det här provet

Prov 2: Allmän litteratur 1

Jag fick 25 av 25 i alla försöken även på det här provet

Prov 2: Allmän litteratur 2

Jag fick 25 av 25 på alla försöken även på detta prov

8:2 Tematiskt Studium - de fyra epoker som inte fick plats i mitt andra blogginlägg

Naturalismen - August Strindberg (draman under epoken)

När Strindberg skrev sina stora naturalistiska dramer mot slutet av 1880-talet öppnade Antoine sin Theâtre Libre 1887 och inledde en reformering av teaterlivet. Strindberg tog aktiv del i utvecklingen. Med Fadren (1887), Fröken Julie (1888) och Fordringsägare (1889), som alla har kampen mellan könen som centralt tema, får Strindberg sitt internationella genombrott.

Fadren handlar om hur en kvinna driver sin make steg för steg in i en osäkerhet, som slutar med grubbel, förvirring och slaganfall. Huvudpersonen är Ryttmästarn, en officer med intellektuella intressen. Han är överkänslig, obalanserad och har lätt att brusa upp. Laura, hans hustru, utnyttjar skickligt hans labila läggning till att utså tvivel om dottern Berthas börd, eftersom hon vill bestämma över barnets uppfostran. Då mannen får veta att hon låtit sprida ut att han skulle vara själssjuk och föranstaltat om omyndigförklaring, får han ett raseriutbrott och kastar en brinnande fotogenlampa efter henne.

Trots att Fadren kan sägas följa den aristoteliska dramaturgins regler om tidens rummets och handlingens enhet utspelar sig handlingen lika mycket i Ryttmästarns inre. Centralt för den klassiska dramaturgin är att handlingen ska drivas framåt i dialog mellan likaberättigade aktörer. I Fadren förser Ryttmästarn själv Laura med argument, hans vansinne är ett resultat av hans egna krav på visshet. Fokuseringen på Ryttmästarn och hans krav på sig själv gör att Fadren ibland brukar benämnas jagdramatik.

Strindberg översatte själv Fadren till franska och skickade den till Émile Zola för bedömning. (Zola ansågs med dramatiseringen av Thérèse Raquin ha lanserat det naturalistiska dramat.) Trots att Zola framförde invändningar mot pjäsen i sitt svarsbrev till Strindberg, användes det som företal då pjäsen utgavs på franska 1888.

Hans två följande dramer, Fröken Julie och Fordringsägare, skrevs med Théâtre Libre i åtanke. Strindberg försåg Fröken Julie med ett långt förord, i vilket han motiverade sina principer för ett naturalistiskt drama. Bl a skulle scenerna vara som avsnitt skurna direkt ur verkligheten. Aktindelningen avskaffades, målad rekvisita ersattes av riktig och en liten scen och salong anbefalldes. Samtidigt som karaktärerna skulle framställas som bestämda av ärftlighetens och miljöns lagar skulle de också vara sammansatta av en mängd olika egenskaper. Alla tendenser till konstruerad intrig skulle motverkas. Oförfalskad verklighetsframställning var lösenordet.

Även om Strindberg skrev förordet efter att pjäsen var färdig, och mycket således är efterrationalisering, är Fröken Julie det kanske främsta exemplet på naturalistisk dramatik.

Själva handlingen i pjäsen är enkel: en adelsfröken låter sig förföras av sin betjänt en midsommarafton, och drabbad av kval morgonen efter tar hon livet av sig. Handlingen utspelar sig i grevens kök. Rollistan upptar endast tre personer. Fröken Julie är förfinad men obalanserad. Hon är spotsk och självmedveten, men föraktar samtidigt sig själv. Betjänten Jean är på samma gång rå och sofistikerad. Han dricker vin, konverserar fröken på franska och föraktar gårdens folk, som han kallar "packet". Han drar sig inte för att dikta upp en historia för att vinna frökens medlidande. Samlaget med grevedottern ser han som en chans till socialt avancemang. Förutom Jean och Julie är köksan Kristin enda övriga person. Hon är Jeans trolovade. Till skillnad mot honom har hon ett starkt klassmedvetande en orubblig övertygelse om vad som är passande för tjänstefolk. Som motvikt till den impulsiva Julie och strebern Jean är Kristin en dramatiskt effektiv roll.

I Fröken Julie har Strindberg vidareutvecklat dialogtekniken från Fadren. På ytan är dialogen konversationsartad, planlös och rik på digressioner, men på ett djupare plan målmedveten och konsekvent.

Fordringsägare (1888) är ett triangeldrama mellan en kvinna, hennes nuvarande make och hennes f d man. Handlingen utspelas på ett badortshotell på västkusten. Gustav, lärare och tidigare make till Tekla, kommer till hotellet för att bryta upp hennes äktenskap med målaren Adolf och således hämnas på dem båda. Pjäsen bygger på tre scener: mellan Gustav och Adolf, som inte vet vem Gustav är; mellan Adolf och Tekla; mellan Tekla och Gustav, där Adolf lyssnar bakom en dörr. Då Gustav avtalar ett kärleksmöte med Tekla får den sjuklige Adolf ett anfall och dör. Tekla kastar sig då förtvivlad över sin man, varpå Gustav triumferande avlägsnar sig efter slutfört uppdrag.

Sekelskiftet & Första Världskriget - Robert Louis Stevenson

Robert Louis (ursprungligen Lewis) Balfour Stevenson föddes 13/11 år 1850 i Edinburgh (Skottland) och var en skotsk romanförfattare, poet och reseskildrare. Hela livet plågades Stevenson av vacklande hälsa. Han reste ivrigt över flera kontinenter, i en ständig jakt på ett klimat som skulle kunna understödja ett tillfrisknande.

Fadern var ingenjör inom fyrväsendet. Det såg ut som Robert Louis Stevenson skulle följa i pappans fotspår, när han som sjuttonåring 1867 inledde studier i ingenjörsvetenskap vid Edinburghs universitet. Emellertid övergick han efter sju år till att läsa juridik. Två år senare, år 1875, när han var 25 år gammal, påbörjade han sin tingspraktik. Kort därefter avbröt han alla försök att etablera sig inom rättsväsendet. Istället inledde han en karriär som resenär och författare.

Efter att ha paddlat kanot i Belgien och Frankrike utkom Stevenson med reseskildringen An Inland voyage 1878. Året därpå följde boken Travels with a donkey in the Cevennes - en skilding av tio dagar på vandring i sydfrankrike med den motsträviga åsnan Modestine som enda följeslagare. Under en vistesle 1876 i den franska staden Grez inledde Stevenson ett förhållande till en tio år äldre amerikansk kvinna - Fanny Osbourne. Osbourne hade en make i Kalifornien men ämnade bryta upp. Hon hade två barn - dottern Belle som var i övre tonåren - samt en yngre son, Lloyd. 1879 reste Stevenson till Kalifornien med emigrantfartyg och tåg, en resa han senare redogjorde för i boken The Amateur Emigrant, vilken utkom först 1895, alltså postumt. Väl i Kalifornien gifte sig Stevenson med Fanny Osbourne i San Francisco 1880.

Åren 1880 - 1887 tillbringade Stevenson i Europa, somrarna i Skottland och England, vintrarna bland annat på den schweiziska sanatorieorten Davos-Platz; där tillkom åtminstone delar av boken Skattkammarön (Treasure Island, 1883), som Stevenson skrev särskilt för Fanny Osbournes son Lloyd. Boken uppvisar ett mustigt persongalleri. Stevenson använde poeten och den i flera år nära vännen William Ernest Henley som förebild åt bokens barskaste figur: piratkaptenen Long John Silver. 1884-1887 bodde Stevenson och familjen i Bournemouth, England.

1886 utkom The strange case of Dr Jekyll and Mr Hyde; kortromanen blev omedelbart en succé i stora delar av den engelskspråkiga världen. 300 000 exemplar såldes inom loppet av sex månader. I samband med marknadsföringen av boken reste Stevenson med familj till New York. Vintern 1887/1887 bodde familjen i ett hus vid insjön Saranac. Huset är idag ett museum till minne av Stevenson.

Ofta utspelar sig Stevensons äventyrsromaner i skotska miljöer. Han dog av en hjärnblödning den 3/12 år 1894 i Upolu, Samoa.

Mellankrigstiden & Andra Världskriget - Karen Blixen

Karen Dinesen föddes, som det andra barnet av fem, den 17 september 1885 på gården Rungstedlund i Danmark.
Hennes far var familjens självklara centralfigur ända fram till dess han tog livet av sig då Karen var i tioårsåldern.
Hon var konstintresserad och började på Köpenhamns Konstakademi i början av 1900-talet. Innan dess hade hon aldrig gått i en riktig skola.
Som 29-åring gifte hon sig med baron Bror von Blixen-Finecke och tillsammans flyttade de till Kenya för att driva en kaffeplantage. Ett par år efter flytten till Kenya drabbades Karen av syfilis och tvingades resa tillbaka till Danmark för att genomgå behandling.
Under 1920-talet skilde sig Karen och Bror och trots sina ansträngningar att försöka fortsätta driva farmen ensam misslyckades hon och flyttade hem till sin mor i Danmark.
Karen följde i sin fars fotspår och blev en författare. Hon skrev dock under pseudonymen Isak Dinesen och i hennes böcker finner man den intelligens, den kulturella bildningen och den litterära medvetenheten som så ofta återfinns hos mästarna, de vars verk håller dem vid liv långt efter att de själva tagit sitt sista andetag.
Den 7 september 1962, tio dagar före sin 77: e födelsedag dog Karen av syfilisen som hade plågat henne genom större delen av hennes liv. På grund av den slutade hon sitt liv som en barnlös, utmärglad, kedjerökande och enligt många bitter kvinna. Men trots det efterlämnade hon ett värdefullt arv i form av sina verk.
Hon levde ett liv som få kvinnor kunde drömma om under seklets början. Hon bodde i Kenya, var gift med en äventyrare och var tillsammans med en annan under en tid. Tillsammans med Shakespeare och andra stora konstnärer, skådespelare, författare och musiker har hennes liv förevigats tack vare filmen "Out of Africa" som gjordes precis hundra år efter hennes födelse.

Efterkrigstiden - Moment 22

1961 gav Joseph Heller ut romanen Moment 22 (Catch 22) som kom att bli en klassiker med sitt satiriska angrepp på krig, byråkrati och kapitalism.

Handlingen utspelar sig under andra världskriget. Bombflygaren Yossarian har tröttnat på dödandet och vill bli hemskickad. Enligt bestämmelserna kan man slippa flygandet och bli hemförlovad om man förlorar förståndet. Frid och fröjd? Nej. Eftersom det anses helt normalt att inte vilja fälla bomber, så kan man inte vara galen om man vill slippa det och således får Yossarian fortsätta flyga. Detta är moment 22, den som försöker fly krigets galenskap kan inte vara galen - så den som vill bort blir alltså kvar. De som gärna stannar skulle i och för sig kunna få åka eftersom de måste vara galna. Här finns vinnare och förlorare, opportunister och överlevare. Ensamma och tillsammans är de nervösa, rädda, ofta hädiska och ibland patetiska. Nästan alla är de lite galna. Moment 22 är en anti-krigsroman av episka proportioner. Men det uttrycket som Heller myntade använder vi nu även i vardagen då uttrycket Moment 22 i vardagsprat har blivit till att vara ett cirkelresonemang. Det kommer från boken där uttrycket får sin mest utförliga förklaring. Scenen i fråga handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Ansökan antas emellertid bero på att man är livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Det hela blir ett cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad. Men man kan även använda uttrycket om olika former av byråkratiska hinder, till exempel "för att få jobb inom ett område måste du ha erfarenhet av sådant jobb, har du ingen sådan erfarenhet, synd", lite så som ungdomar håller på att få problem med idag. Men Moment 22 kan också beskriva en oxymoron, det vill säga en paradox som till exempel "bara för att du inte är paranoid betyder inte det att ingen jagar dig".

2006-09-19 @ 20:06:44 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 7:1, Romananalyser

Räddaren i Nöden (J.D. Salinger)

Jag kan direkt säga att jag inte riktigt kommer att följa analysformen som vi har använt tidigare (den passar inte riktigt in på den här romanen). Men jag tänkte försöka mig på att ändå gå lite djupare in i den, så jag vill gärna ha kommentarer om min version fungerar eller kräver ändringar.
Boken centreras helt och hållet omkring Holden Caulfield, berättaren som förtäljer om sitt liv och sina tankar. Han verkar fungera lite som författarens alter ego då boken är skriven i en dagboksliknande stil (även om det snarare verkar handla om en tankebok som bara existerar i huvudpersonens huvud) och därför menar jag ibland både författaren och karaktären då jag säger "han". Redan på första sidan avgör han hur boken ska komma att forma sig genom att förklara att han ska berätta om det som hänt honom den senaste terminen. Han skapar en lite speciell känsla genom att göra detta; jag kom närmast att irritera mig på hans småkäcka ton som verkligen symboliserar den stereotypa tonåringen för mig. Lite uppnosig och sarkastisk, varken vuxen eller barn längre. Ju längre jag läste upptäckte jag dock att den där känslan bara är en ytbehandling, menad att dölja något mycket mörkare.
Den här historien sätts egentligen aldrig "i rullning" utan snarare glider igång. Eftersom man redan från början vet att han talar om minnen från förfluten tid är det möjligt att han hela tiden planerade att det här inte skulle vara en berättelse med en mängd toppar och dalar. Faktum är att hela upplägget talar för att han var ute efter att allt skulle flyta fram snarare än falla och hoppa. Han kommer aldrig med några stora överraskningar utan jämnar hela tiden marken för kommande händelser så att man inte förvånas av dem, hur underliga de än egentligen skulle verka.
Det lustiga, och även tragiska, med den här berättelsen är att krånglet har pågått längre än boken, det startade redan innan läsaren kom in i berättelsen och det verkar också fortsätta efter att läsaren har avslutat sin läsning av boken. Men trots att krånglet är så högst närvarande hela tiden så tog det mig ändå ett tag att komma på vad det var. Det fanns hela tiden en mörk underton i Holdens små "monologer", men det var svårt att greppa vad det var förrän man hade kommit en bra bit i boken. Men när insikten väl kom så började helt plötsligt alla lösa trådar att knytas ihop och jag måste medge att Salinger har lyckats riktigt bra med att skildra (ung) sorg. För det är givetvis det som är det stora krånglet här: Sorgen, över Allie (Holdens lillebror som dog av leukemi), över hur ingen verkar förstå en, över att storebrodern har lämnat honom, över att växa upp och över ensamheten som hotar att sluka honom. Han vägrar erkänna att han faktiskt tar allvarligt på saker och ting, och han erkänner definitivt inte att han håller på att tappa greppet totalt på grund av den sorg han känner. Istället försöker han visa sig oberörd, visserligen kan han säga att han saknar Allie och så vidare, men bara på samma sätt som man kan sakna en gammal leksak, eller en barndomsvän. Han tar på sig skygglapparna och vägrar erkänna att han har problem. Det vill säga: han välkomnar definitivt inte krånglet utan vägrar ens att erkänna att det existerar.
I allmänhet finns det inte många viktiga karaktärer i den här berättelsen. Det är mest bara Holden, Holden och Holden igen medan alla andra ter sig mer som statister enbart insatta i berättelsen för att undvika att det blir en fullt egocentrerad monolog. Dessutom gör "statisterna" att berättelsen blir mer verklig och man får perspektiv på Holdens egocentrering. När jag tänker på det så visar de också hur Holden måste uppleva det, som att det verkligen inte finns mycket annat än ensamhet i hans omgivning, även då han är bland andrea människor. Jag antar att man kan säga att det finns vissa mer eller mindre viktiga bikaraktärer, men de är också de som faktiskt aldrig förekommer i mer än gamla minnen, som Jane och Allie. Dem verkar han närmast glorifiera och tala mängder om hur han saknar dem. Men frågan är om han inte egentligen "tyr" sig till dem just för att de inte är där och han därmed säkert kan knyta sitt hopp och sina drömmar till dem, utan att riskera att bli besviken. För det är också en röd tråd i berättelsen, hur han verkar vara livrädd för att bli besviken på människor. Han har så höga förväntningar på dem att han aldrig kan undgå att bli besviken och därför verkar han, mer eller mindre medvetet, ha bestämt sig för att först göra dem besvikna på honom genom att bete sig allmänt... fel.
Han har inga fler fiender än sig själv, ingen mentor eller medhjälpare mer än hans lillasyster som hjälper honom lite, och hans gamla engelskalärare som ger honom en sovplats när han tillbringar sina "fria dagar" i New York (även om han mycket snart visar sig vara ännu en besvikelse). Yttre skuggor finns det dock (som alltid) relativt gott om; vi har som alltid klasskillnader som visar sig när det handlar om vilka som går på den sortens internatskola som Holden går på (enbart de som har det rätt så gott ställt), hur ytan verkar viktigare än innehållet (hans rumskompis som egentligen är en buffel men som anses bra eftersom han ser bra ut och beter sig väl i officiella sammanhang).
Som jag tidigare har nämnt så har den här berättelsen inga riktiga toppar eller dalar utan allt flyter bara på. Därför är det lite svårt att hitta några direkta vändpunkter och det enda jag kan komma på att säga är att det går konstant nerför fram till slutet (även om han slutligen verkar vara på väg att få rätsida på sitt liv då han får hjälp). Visst finns det vissa händelser som är mer "dramatiska" än andra, men de känns inte heller som några direkta vändpunkter. Men visst, då Holden attackerar sin rumskamrat och bestämmer sig för att sticka från skolan tidigare för att få lite ensam-tid i New York innan han måste återvända hem är väl en vändpunkt och en annan är då han ändå beger sig hem, om än bara för att få träffa sin lillasyster. Problemet är att hela berättelsen är en enda lång väg fram till en vändpunkt. Men visst, då Holden berättar för sin lillasyster att han inte tänker åka någonstans utan lovar att komma hem är även det en vändpunkt, även om ingen av dessa känns som några vidare tydliga vändpunkter utan mer som små "gupp" på vägen.
Hela berättelsen är dessutom ett enda stort hinder i sig själv, och i och med att Holden är sin egen värsta fiende blir han också det största hindret. Men visst möter han en hel del hinder från omgivningen också i och med att de inte heller lyckas se hans förtvivlan (som han istället gömmer bakom en pajas-attityd) utan ställer krav som förutsätter att han mår någorlunda bra. Han möter ingen vidare stor förståelse hos varken sin familj, sina "vänner" (mer skolkamrater än verkliga vänner, han verkar ha svårt att släppa någon inpå livet) eller hos sina lärare som alla ser ner på honom då han misslyckas i skolan. De kallar honom lat och uppenbarligen har han själv också försökt förstärka det intrycket eftersom det ger honom en ursäkt att inte lyckas, och att slippa anstränga sig och bry sig.
Den här berättelsen utspelar sig helt klart i USA under 40-/50-talet någon gång och därmed är också den "värld" som förmedlas en högst realistisk värld med alla de ingredienser som måste ha tillhört denna tidsperiod i den delen av världen. Den är ju skriven som samtidslitteratur och är därför högst korrekt eftersom författaren kort sagt har lagt in de element som fanns i den värld han själv levde i.
Klimaxet i den här berättelsen är troligtvis omkring den tid då han är i New York och börjar ha ont om pengar, samt är på väg att krascha totalt då allt bara blir för mycket för honom. Det är svårt att fastställa en specifik punkt för när klimax nås men jag skulle nog säga att det är antingen omkring den tid då han tappar skivan han köpt till sin syster, eller då han ska sova hos sin gamle engelsklärare som "tafsar" på honom (det är inte riktigt klart vad som hände mer än att Holden var klart emot det).
I och med att den här berättelsen startar från slutet för att sedan hoppa till början och därifrån arbeta sig fram till slutet så är det rätt tydligt att Holden på något sätt ändå har vunnit, kanske inte kriget men åtminstone slaget. Hans föräldrar verkar till slut ha förstått att det inte bara var lathet som gjorde att han misslyckades utan att han faktiskt hade en del mer psykiska problem. Så han fick hjälp på ett "sjukhus", vilket troligtvis var precis vad han behövde. Eftersom författaren har gjort Holden till sitt alter ego kan man på sätt och vis säga att boken är segern, för hade Holden inte blivit frisk skulle han inte ha kunnat berätta sin historia, vilket är precis det han gör i boken. Den segern talar ju också för att Holden kommer att ha ett fortsatt liv efter att han berättat klart sin historia. Hans liv kommer att fortsätta även om han antagligen kommer att få fortsätta kämpa med med sin förtvivlan och sorg.
Jag tvekar inför att kalla Holden för en formbytare. Som läsare upplever jag det visserligen som att han förändras, eller att snarare min förståelse av honom fördjupas och han förändras i mina ögon från att ha varit en lat, oseriös överklassunge till att snarare bli en förtvivlad, sorgsen ung person på gränsen mellan barn och man. Egentligen var han det senare hela tiden, men det tog ett tag för mig som läsare att få reda på det och därmed upplever jag honom som en formbytare. Problemet är bara det att även om han på slutet (det som skrivs i början) verkar ha blivit bättre så har han ändå inte förändrats utan det är mer som att han bara har slappnat av lite och börjat lära sig bearbeta och kontrollera sin sorg/förtvivlan. Han är ändå likadan som tidigare, han bara handskas med det på ett lite annorlunda sätt. Men som läsare står jag fast vid min tanke - han är en formbytare eftersom han verkade annorlunda tidigare, innan han började släppa fram sina verkliga känslor och tankar.
Angående huruvida Holden återvänder hem eller inte så vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Han verkar inte ha mycket till hem överhuvudtaget eftersom han inte känner sig förstådd någonstans. Ett hem är för de flesta mer av en plats där de trivs än där de bor och för att vara ärlig så tvivlar jag på att det verkligen finns någon plats där Holden trivs på riktigt. Men om man talar om hans hem som den plats där hans föräldrar bor så anser jag att det är klart antytt att han kommer att återvända dit efter sin "sjukhusvistelse", och kanske kommer de att förstå honom bättre när han väl kommer dit. Men jag skulle ändp inte vilja kalla det en ärofull hemkomst, för att vara ärlig så skulle jag inte kunna kalla det annat än en relativt osäker hemkomst eftersom alla inblandade har en hel del att reda ut för att de någonsin ska kunna trivas helt ut med varandra.
Bokens slut är mer eller mindre öppet enligt mig, man vet inte om han kommer att falla ner i förtvivlan igen eller om han kommer att bli en lyckligare person och inte heller har man en aning om vad som kommer att hända honom i hans fortsatta liv (på så sätt anser jag att alla slut är mer eller mindre öppna, så länge inte alla dör).
En underlig sak med den här boken är att jag faktiskt tyckte att den blev bättre när jag började analysera den. Den var definitivt inte lätt att analysera eftersom den inte alls passar in på analysmallen, men vissa frågor som gäller till exempel krånglet och liknande fick mig verkligen att se ett större djup i berättelsen än vad jag först anade. För när jag först läste den tyckte jag inte alls att den var så där vidare bra, men nu har den växt i mina ögon och jag kan ärligt säga att det är en av de mest fantastiskt upplagda böcker jag har stött på, åtminstone när det gäller mer allvarliga ämnen. För den lyckas verkligen få mig att känna det som att jag på något sätt både är Holden och en person i hans omgivning. Jag får veta hans tankar och känslor men ändå är det så mycket som ligger dolt mellan raderna. Sådant som man ibland inte upptäcker utan helt ser förbi även i vanliga livet. Dessutom är den riktigt bra på att ta upp det här med sorg och känslan av att ingen förstår en. Salinger lyckas med konststycket att inte tvinga dessa ämnen på en utan snarare lägger han upp det som en målning. Sorgen, förtvivlan och osäkerheten är likt målarduken som finns under allting och som är själva grunden. Sedan lägger man på lager på lager med färg, men en åskådare vet ändå alltid att den där duken finns där under, även om man inte kan se den med blotta ögat. Precis så har han gjort med dessa känslor, de finns alltid med som en grund som man kan ana men ändå inte se.

Trettondagsafton (William Shakespeare) från filmen (med bl.a. Helena Bonham Carter och Ben Kingsley)

Början: I filmens början får man se hur ett tvillingpar (en kvinna och en man) underhåller passagerarna på ett skepp som seglar ute på öppet hav. De spelar piano och sjunger och har båda klätt ut sig likadant så att man inte vet vem som är vem. Men så börjar det storma och skeppet sjunker varpå tvillingarna skiljs åt, båda i tron att den andra har drunknat. Viola spolas upp på en strand i ett land (Illyrien) som ligger i krig med hennes hemland (Messalina) och tvingas gömma sig tillsammans med sina medskeppsbrutna. Så ser hon ett sorgetåg där en kvinna (lady Olivia) går och sörjer sin bror och då bestämmer hon sig för att ta tjänst hos hertig Orsino. För att göra detta tvingas hon dock klä ut sig till man, och så är historien satt i rullning. Denna inledning visar verkligen hur snabbt glädje kan förbytas i sorg.

Hjälte: Givetvis är hjälten/huvudpersonen Viola (även kallad Cesario då hon är utklädd till man) då det kort sagt är omkring henne som hela handlingen kretsar.

Medhjälpare/Mentor: Kaptenen som hjälper Viola just efter skeppsbrottet kommer att fungera som såväl en mentor som en medhjälpare då han bland annat lär henne att "bete sig som en man" så att hon ska kunna lura hertigen. Han lär henne att gå på rätt sätt, att tala och att klä sig på rätt sätt. Orsino i sin tur fungerar mer som en vän (och chef) än en mentor men han är ändå väl värd att nämna.

Fiende: Jag skulle närmast vilja påstå att det är hennes utklädnad, eller kanske snarare hennes oförmåga att visa vem hon är som kommer att bli hennes största fiende. På sätt och vis blir även Olivia hennes fiende i och med att hon är den som kommer emellan Orsino och Viola, men kanske är det mer av en kris än en fiende.

Clown: Clowner finns det utan tvekan gott om i Trettondagsafton. Vi har narren Feste som alltid har sina små trick och finurliga utläggningar. Sedan har vi sir Toby och Bleknos som kort sagt bara fånar sig, mer eller mindre medvetet, i och med att de har druckit eller liknande. Och slutligen är det Malvolio som definitivt inte är medveten om sin clownighet men som blir mer av en clown i och med hans underliga beteende när han tror att han ska bli hertig. Han är så uppfylld av sin egen betydelse och så besatt av att nå ännu högre i samhällsstatus att han beter sig synnerligen clownaktigt, och antagligen är det just det att han själv är omedveten om det som gör det så lustigt.

Formbytare: Viola är den mest klara formbytaren i denna historia. I och med att hon börjar som kvinna och sedan klär ut sig och försöker bete sig helt och fullt som en man (för att slutligen bli kvinna igen) är hon en självklar formbytare.

Yttre skuggor: Klassamhället (adel=hög status osv.) samt det krig som pågår mellan Illyrien och Messalina bidrar till de yttre skuggorna. Kanske är dock kriget mer av en fiende än en yttre skugga dock i och med att det är bland annat det som gör att Viola tvingas gömma sig och hamnar hos Orsino från första början. Sättet man behandlar Antonio på är också beklämmande, han kämpade för sitt land och är då praktiskt taget dödsdömd i Illyrien, trots att de själva uppmanar till patriotism och antagligen skulle vara starkt emot att deras egna avrättades i Messalina.

Värld: Världen i Trettondagsafton är likt en parallellvärld till 1500-talets England och Frankrike (med tanke på det hundraåriga kriget och diverse andra konflikter länderna emellan är detta mycket troligt), där England är Illyrien och Frankrike är Messalina (eller tvärtom). Det mesta är dock relativt överdrivet, speciellt när det handlar om känslor och handlingar och man kan kanske säga att det är en mer intensiv form av verklighet. Kanske utgick Shakespeare från verkligheten omkring honom och såg den som en tavla målad med pastellfärger, sedan tog han den och fyllde i färgerna så att de blev starkare och klarare.

Efter att ha undersökt saken så visade det sig mycket riktigt att Messalina var ett gammalt namn på Marseille medan Illyrien dels var en romersk romersk provins under antiken och också varett samlingsnamn för områden bebodda av det illyriska folket. Jag tror dock att Shakespeare var präglad av sitt eget England och därmed gav historien engelska drag och inte bara grundade den på de nationaliteter han egentligen hade valt ut (intressant är att hans beslut att använda exempelvis det antika Illyrien är så typiskt 1500-talets antikdyrkan). Alltså anser jag att det inte vore fel att se detta som en mer dramatiskt intensiv version av England contra Frankrike.

Krångel: Jag skulle nog säga att krånglet i denna historia/pjäs i grunden är Violas egna känslor som hon trycker ner, förnekar eller följer blint beroende på situationen. Hon lever impulsivt vilket senare leder till mängder av missförstånd och problem (hon får såväl Olivia som Orsino att falla för henne, hon blir ovän med Orsino som är en mycket mäktig man, hon kunde ha blivit dödad i en duell osv.). Men i och med att hon aldrig ger sig själv tid att tänka efter så hämmar hon också sådana känslor som sorg, den hinner aldrig läka ut eftersom hon inte ger den tid nog att göra så.

Kris: Krisen dyker här upp i form av Olivias växande känslor för Orsino, liksom Olivias för Viola/Cesario. Då detta pågår under större delen (mitten) av berättelsen går det inte riktigt att markera något specifikt ställe utan det är en process som eskalerar ju mer utpräglade/starka/desperata känslorna blir.

Klimax: Klimax är sannerligen inte svårt att finna i denna berättelse, det är snarare svårt att komma fram till ett enda klimax istället för flera. Men jag skulle nog ändå säga att klimax är alldeles i slutet då Viola och Sebastian möts igen och alla får veta att Cesario egentligen är Viola. Det är först då som hela historien börjar reda upp sig.

Seger: Givetvis vinner Viola en seger i och med att hon får mannen hon älskar, hon återfinner sin bror som hon trodde var död och hon får på köpet en ny "syster" i Olivia. Praktiskt taget alla vinner i denna berättelse förutom Malvolio, sir Andrew och Antonio då ingen av dem fick den de älskade (de två första suktade efter Olivia och den sistnämnde efter Sebastian).

Hemvändande: Viola och Sebastian återvänder inte hem till Messalina men å andra sidan verkade de inte ha mycket till hem kvar där då deras far och alla andra som var viktiga för dem var döda (jag undrar vart de egentligen var på väg med det där skeppet i början?). Istället finner de ett nytt hem i Illyrien, så jag antar att jag hemfaller till min vanliga jargong och kort sagt konstaterar att de istället har hittat ett nytt hem eftersom "home is where the heart is".

2006-09-19 @ 20:04:31 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 7:1, Romananalyser

Stolthet och fördom (Jane Austen)

Början: Som alltid i Jane Austens romaner så börjar allt med en långsam inledning där alla karaktärer introduceras ordentligt och egentligen kan man knappast påstå att det verkligen händer så mycket i början, men historien rullar i alla fall inte igång förrän Jane och Lizzy möter mr Bingley och mr Darcy, eftersom vi innan det inte har mycket till historia/krångel att tala om. Men stämningen är alltså mycket lugn och avslappnad till en början, det är en vardagskänsla som infinner sig och den är en genomgående del i denna roman, även då mer radikala händelser sker eftersom allt känns så möjligt, det skulle verkligen kunna ske även om det i just detta fall är påhittat (åtminstone det mesta av det).

Huvudperson/Hjälte: Huvudpersonen i denna historia är utan tvekan Elizabeth, då det är kring henne som hela berättelsen cirklar, hon är också en sorts hjälte även om det finns fler pretendenter till den rollen.

Medhjälpare/Mentor: Då både Jane (storasyster) och Charlotte är Elizabeths närmaste vänner så får väl dessa klassas som medhjälpare och mentorer då de är lite mer lugna (och kanske även mer mogna) än Lizzy. De är bättre på att tänka på andra och på att tänka innan de agerar (de dömer inte någon helt efter första intrycket), något som Lizzy långsamt börjar lära sig, delvis för att hon har så goda förebilder i sin närhet. De hjälper henne dessutom att reda ut problem och liknande (Charlotte gifter sig med prästen vilket räddar Lizzy, även om det inte var därför Charlotte gjorde det). Mr Darcy är också han en medhjälpare som reder ut Lizzys familjs problem (Lydias giftermål) även om han och Lizzy inte kommer allt för väl överens till en början.

Fiende: Lizzys impulsivitet, hennes envishet och ovilja att böja sig inför andra och hennes syn på sig själv som en god människobedömare trots att hon kan vara väldigt ensidig i sin syn på andra (empati-nivån är inte direkt på topp då hon har svårt att förstå att alla inte är lika bestämda och säkra som hon) bidrar allt till att skapa hennes fiende.

Clown: Clownen blir nog här Lizzys kära mor och yngre systrar (till och med Mary kan vara rolig även om hon sannerligen inte menar det) som är helt hysteriska och väldigt... dramatiska. De lever verkligen ut allt som att de var skådespelare i en pjäs, men det är de inte ensamma om. Lady Catherine de Burgh och prästen är även de så uppfyllda av sin egen betydelse (narcissismen riktigt genomsyrar denna historia) att de mest liknar en sorts narrar som inte verkar ha mycket seriöst att tillföra en dialog (även om de själva anser sig ha det).

Formbytare: Jag anser att det finns flera formbytare i denna historia men jag skulle nog påstå att kapten Wentworth är den störste formbytaren eftersom både Lizzy och mr Darcy mer utvecklas än helt byter form. Wentworth verkar till en början vara en reko man, inte så arrogant eller uppfylld av sig själv som många av de andra, utan bara trevlig. Men han visar sig så småningom vara allt annat än trevlig och omtänksam, istället utnyttjar han andra för att få pengar och makt och han bryr sig inget vidare om någon annans känslor. Han utnyttjar samvetslöst unga flickor för att komma åt deras familjs pengar och han bryr sig sällan om att han bryter ett förtroende eller sviker ett löfte.

Yttre skuggor: Än en gång dyker klassamhället upp som en sorts yttre skugga (finns det någon bok där det inte finns med?) även om det här är ännu tydligare än på många andra ställen eftersom Lizzy själv utsätts så tydligt för det. Då hon och hennes familj tillhör det där mittenklasskiktet som ständigt vobblar mellan att falla och att höja sig så blir klassamhället ett mycket tydligt och påtagligt problem för Lizzy. Hon och hennes systrar måste giftas bort med relativt välbeställda män för att familjen ska "överleva" samtidigt som hennes familjehem ändå kommer att gå till hennes avlägsna kusin prästen eftersom Lizzy inte har någon bror som kan ärva hennes far.

Alltså är även kvinnans position i samhället en yttre skugga då kvinnorna inte hade mycket annat att göra att än att gifta sig med en god man för att kunna trygga sin framtid. De var helt beroende av män (fäder, bröder, makar) för att kunna överleva då de inte tjänade egna pengar eller liknande.

Värld: Denna historia utspelar sig under 1800-talet (romantiken) i England och det är ingen tvekan om att det handlar om en högst realistisk skildring som varken är över- eller underdramatiserad.

Krångel: Krånglet i denna roman är liksom fienden Lizzy själv, eller rättare sagt den stolthet (och även de fördomar) som finns hos både henne och mr Darcy. Kort sagt så är titeln också krånglet i och med att det inte bara är dessa två huvudpersoner som detta krångel återfinns hos utan i hela deras omgivning, samhället är uppbyggt på dessa grunder och många av de problem som finns bygger just på olika fördomar som skapar klyftor mellan människor.

Kris: Krisen är det att Lizzy och mr Darcy hela tiden fortsätter att stöta på varandra och ingen riktigt vet vad det kommer att leda till med tanke på den spänning som finns mellan dem. Sedan är väl även Lydias rymning och det som det gör med Lizzys och mr Darcys förhållande en del av krisen, det blir mer intensivt då.

Klimax: Klimax är lite svårt att fastställa eftersom det beror lite på vad man är ute efter. Om man söker efter det läge då historien tar en definitiv vändning (den ultimata vändpunkten) så är det då mr Darcy får reda på att Lydia rymt med kapten Wentworth samt då han friar till Lizzy och hon accepterar (det vill säga inte första gången, det är snarare en vanlig vändpunkt). Om man däremot är ute efter de mer intensiva passagerna så blir det också då mr Darcy får reda på rymningen och då han (läget då Lizzy och mr Darcy möts på Pemberley kan räknas mer som en vändpunkt).

Seger: Givetvis vinner Lizzy (och mr Darcy) en seger då de övervinner sin stolthet och sina fördomar och inser att det första intrycket inte alltid är det sanna. De övervinner hindren och får varandra på slutet, det vill säga att det blev ett riktigt lyckligt slut, en seger för dem.

Hemvändande: Jag hemfaller än en gång åt tanken att "home is where the heart is" (finns det någon berättelse då detta inte stämmer in?) och eftersom Lizzy aldrig egentligen lämnar sitt familjehem förrän hon flyttar så finns det väl egentligen inget hemvändande att tala om, hon lämnar snarare sitt gamla hem på slutet för att flytta till sitt nya. Men detta är klart positivt i och med att det är ett tecken på utveckling, Lizzy har gått från puppa till fjäril (där de olika hemmen får symbolisera detta).

the Pearl (John Steinbeck)

Början: Den här boken börjar på ett lite udda sätt med att berätta att det är en historia som återges och så filosoferar författaren/berättaren lite över historier i allmänhet och den här i synnerhet (som att läsaren/åhöraren ska tolka den på sitt eget sätt och passa in sitt liv i den). Sedan sägs det att det är Kinos berättelse och den inleds med att han vaknar tidigt på morgonen och tänker på just morgonar och hur hans fru alltid är vaken när han vaknar. Det är en mycket lugn, mjuk start som verkligen gör det lätt att låta historien eskalera så småningom. Men i början är stämningen bara avslappnad och nästan sömnig.

Huvudperson/Hjälte: Kino är den klare huvudpersonen och hjälten i denna roman då det är han som för historien framåt och det är kring honom som handlingen kretsar.

Medhjälpare/Mentor: Juana, Juan Tómas och hans fru. Utöver dessa förekommer de flesta endast i förbigående och de flesta av dem är mer av fiender än medhjälpare då de är halvt om halvt ute efter pärlan allihop.

Fiende: Om man bergränsar sig till att tala om Kinos liv och välfärd och att fienden alltså är den som kan tänka sig att ta hans liv så är fienden synonymt med de flesta giriga människorna i hans omgivning. De som är giriga, avundsjuka (så som doktorn) eller helt enkelt kämpar för att överleva vill alla åt hans pärla för att själv få det bättre. Men jag är böjd åt att tänka mig att fiendeproblemet är djupare än så, kanske är det på sätt och vis pärlan som är problemet eftersom det är reaktionerna på den som skapar fienderna. Så även om pärlan i sig är neutral så är människors förhållande till den ett problem som skapar fiendeskap mellan olika personer. Den är källan till fiendeskapet även om den inte själv är en fiende.

Clown: Clowner finns det inte gott om i denna historia, tvärtom är det en skildring av vemod och av följderna av mänsklig besatthet. Kanske kan man tänka sig att uteliggarna, prästen och köpmännen ter sig lite lustiga då de alla börjar fundera över hur de kan få nytta av Kinos nyfunna rikedom. Men inte ens det känns så särdeles clownaktigt så jag måste nog säga att det inte finns några clowner i den här berättelsen. Möjligen kan det finnas några lite mer humoristiska passager, men inget mer.

Formbytare: Jag tycker nog att nästan alla byter form i den här historien. Eller också är det helt enkelt så att pärlan drar fram deras innersta tankar och får dem att gå på instinkt istället för förnuft. För hela byn förändras gentemot Kino även om det nog är han själv som förändras mest av alla. Det är trots allt han som blir så besatt av pärlan att han helt frångår sin gamla, vänliga och godmodiga natur och istället blir hård och oresonlig.

Yttre skuggor: Jag vet inte hur många gånger jag måste återkomma till samma gamla problem: klasskillnader, och hur vi ser på folk i vår omgivning. När Kino är "fattig" ser man i staden på honom som just det, en fattiglapp som inte har samma rättigheter som de rika vita. När han sedan finner pärlan blir de intresserade av honom, men inte på ett ärligt sätt utan bara för att försöka dra nytta av hans "rikedom". Samtidigt vet inte hans eget folk hur de ska behandla honom eftersom de anser att han helt plötsligt har förändrats, de är helt plötsligt lite rädda och främmande för honom. Genom att han lyckas finna pärlan som kan förbättra hans livskvalitet förlorar han samtidigt stödet från omgivningen. Hans egen bror blir osäker inför honom och på något sätt förlorar han mycket redan så fort han finner pärlan.

Värld: Världen här är högst realistisk, en påhittad historia som utspelar sig i den riktiga världen i form av 20-talets Mexico. Det ursprungliga indianfolket (som Kino tillhör) lever i "samhällets utkanter" medan de vita tar för sig av samhällets rikedomar.

Krångel: Kino är så besatt av tanken på att pärlan ska kunna ge honom och hans familj allt de någonsin kan vilja ha och han blir helt blind för att den snarare skapar mer problem än den löser. Och i slutänden förlorar han på sätt och vis allt och vinner inget.

Kris: Ända från det att Kino finner pärlan pågår krisen som bara förvärras ju längre in i berättelsen man når. Men egentligen finns det en sorts kris redan innan i och med att Coyotito blir stungen av skorpionen och de inte har råd att låta doktorn titta på honom. Det är en annan sorts kris som på sätt och vis löses av att de finner pärlan. Även om den i sin tur skapar en ny, ännu allvarligare kris.

Vändpunkter: Då Kino finner pärlan, då köparna vägrar ge honom ett bra pris, då Coyotito blir stucken av skorpionen, då doktorn förgiftar Coyotito, då Kino dödar en man och Juana försöker förstöra pärlan och då de tvingas fly. Alla dessa är klara vändpunkter i berättelsen, men jag tvekar egentligen att använda termen vändpunkt då jag anser att flera av dessa lägen inte direkt orsakar en vändning utan endast påskyndar händelseförloppet (Kinos besatthet eskalerar eller liknande).

Klimax: Klimax skulle jag påstå är då spårarna hinner upp Kino och Juana och hela den "striden" som slutar med Coyotitos död.

Seger: Kino och Juana vinner verkligen inte någon seger, de förlorar tvärtom det de håller mest kärt. Då Coyotito dör och de ger upp pärlan kan man tänka sig att de först förlorar skygglapparna och ser förödelsen runt omkring dem och sedan slutligen ger upp hoppet. De vet att det är deras fel att Coyotito är död och då finns det sannerligen ingen seger att tala om.

Hemvändande: De (Kino och Juana) vänder hem till byn, så rent fysiskt kan man väl tala om ett hemvändande. Men de är långt ifrån samma personer som de var när de lämnade den, de återvänder som två människor som verkligen har förlorat allt. Det är visserligen en smula överdrivet men kanske kan man säga att deras kroppar återvände, men inte deras själar (eller astralkroppar eller vad man nu föredrar).

Symboler: Det finns främst en symbol i denna berättelse och det är pärlan. Själv anser jag inte att den symboliserar begäret eller ondskan, tvärtom anser jag den vara neutral så till vida. Jag skulle säga att den står för möjligheterna, som i sin tur kan användas antingen till gott eller ont. Den är endast ett medel som kan styras i olika riktningar men den står också på något sätt för det extrema, för förändring, då den påverkar alla på något sätt (bra eller dåligt).

2006-09-19 @ 20:04:00 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 6:1, nationellt prov

Kloning - en väg till en bättre värld?

Kloning är ett ämne som man länge har debatterat om och nu när tekniken har börjat komma ifatt drömmarna börjar man alltmer fråga sig vad som är etiskt och inte när allt verkar möjligt.

Kloning går ut på att man tar ett klonat embryo som är tillverkat av en äggcell från en "donator" och med hjälp av mcket avancerad teknik tar bort den arvsmassa som naturligt finns i ägget och istället för in arvsmassa från en annan, vuxen individ. Embryot förs sedan in i en surrogatmammas livmoder vari det får växa tills det föds som en vanlig "unge". Detta gjordes relativt nyligen med en katt där man efter 86 misslyckade försök äntligen lyckades genomföra en kloning (Spross, Åke, Nu har katter klonats, Upsala Nya Tidning (16.1 2002)). Kloning går alltså ut på att man tar en cell från en vuxen individ och för den arvsmassan i ett embryo istället för dess naturliga arvsmassa och när sedan fostret växer och föds kommer det att vara en klon, en exakt genetisk kopia av den vuxna individ som man tog arvsmassan ifrån. Det blir som en sorts konstgjord enäggstvilling även om åldersskillnaden blir stor, eftersom enäggstvillingar också har exakt samma genetiska uppbyggnad då de härstammar från samma ägg med samma arvsmassa som sedan har kopierat sig och istället för att cellkopiorna växer ihop till en individ har de tidigt delat på sig och skapat två skilda individer.

Tankarna på kloning har funnits länge, Aldous Huxley skrev om det i sitt verk Du sköna nya värld redan år 1932 vilket var vida före det att tekniken för kloning fanns. Han talade då om hur man designade och klonade fram människor för att göra dem perfekt anpassade till de arbetsuppgifter de skulle få (Huxley, Aldous, Du sköna nya värld, 1932). Idag har vi ännu inte lyckats klona människor men väl möss, katter, nötkreatur, grisar och får (Spross, Åke, Nu har katter klonats, Upsala Nya Tidning (16.1 2002)). När vi nu börjar vara så nära även människor, och då vi redan har klonat djur, börjar man ifrågasätta hur stor rätt vi egentligen har att mixtra med naturen. Är det verkligen etiskt att skapa onaturliga kloner, att i laboratorier skapa nya varelser som annars aldrig skulle ha funnits? Många religiösa tycker att det är att försöka leka gud och att man inte ska få syssla med den sortens vetenskap. Men andra menar att det skulle kunna hjälpa oss att både förstå vår omvärld och att det också skulle kunna leda till bättre mediciner och liknande. Något som redan är på gång är att man inom en relativt snar framtid kanske kan klona sina favorithusdjur när de dör och i USA finns det redan så kallade "cellbanker" där man lagrar celler från privatpersoners favorithusdjur så att man i framtiden kanske kan använda cellerna vid kloning och därmed få tillbaka favorithusdjuret (Spross, Åke, Nu har katter klonats, Upsala Nya Tidning (16.1 2002)).

Jag har också hört om andra potentiella användningsområden, bland annat har man börjat fundera på att klona muskelceller från nötkreatur och sedan odla dessa så att man på så sätt skulle kunna "odla sina egna kotletter" och slippa metangasutsläpp från djuren själva, vilket skulle gynna miljön. Men det finns så klart en del problem med det med, hur skulle man till exempel få till den där fettinlagringen som de flesta vill ha i sin biff, och hur ska köttet bli mört då det bara växer utan att röra sig så som musklerna gör hos vanliga djur? Ändå är det en god tanke, att man skulle slippa hålla djur bara för att göra biff av dem, och samtidigt gynna mijön. Men det är klart, hur många är i dagens läge sugna på en klonad biff? Det låter som något taget från en futuristisk skräckfilm men ändå kan det tänkas att det en dag blir verklighet. Likaså skulle kloning kunna användas inom djuraveln för att klona djur som anses framstående och därigenom få en ny champion eller liknande.

Ett annat användningsområde för kloning vore, hur hemskt det än låter, organbanker. Eftersom det idag finns så mycket problem med att finna organdonatorer kan det tänkas att man en dag låter klona människor, eller åtminstone delar av människor, bara för att vid behov kunna använda organen. Om man har sett filmen the Island eller läst boken Never let me go av Kazuo Ishiguro förstår man kanske vad jag pratar om. Där har man upptäckt att organen inte fungerar om de inte finns inuti en människa, inuti en klon och därför klonar man människor och låter dessa kloner växa upp nästan likt vanliga människor, helt omedvetna om att de bara är kopior av "riktiga" människor. Men till skillnad från riktiga människor hålls de isolerade i sin egen lilla värld tills de behövs, och de måste leva hälsosamma liv som för att göra allt för att se till att deras organ är i bästa möjliga skick. Så småningom behövs deras organ och de skickas till operation. Sedan får de donera så många organ att de slutligen dör, men eftersom andra överlever tack vare det vägrar samhället att erkänna dem som människor.

Det är en skrämmande tanke, att odla enbart organ skulle kanske kunna vara en möjlighet men liksom problemen med att "odla kotletter" är det givetvis enklare ju närmare det naturliga tillståndet man håller saker och ting. Det är möjligt att vi inte skulle tillåta kloning av hela människor i donatorsyfte, men om vi hade möjligheten, skulle vi verkligen kunna låta bli? Hur moraliskt och etiskt fel vi än anser att det är i teorin är valet ändå mycket svårt när vi själva har en nära anhörig som är döende och behöver en organdonation. Med en främmande donator vore risken stor att mottagaren stöter bort organet, men om organet kom från en klon vore risken mycket mindre.

Vi skulle kunna göra mycket för mänskligheten om vi anammade kloning inom medicinen. Men frågan är till vilket pris? Är vi verkligen beredda att offra en annan människa för att man själv ska få leva? I slutänden väcker frågan om kloning bara fler frågor varav den största är: Vad är en människa? Innan vi kan besvara den frågan borde vi inte försöka klona människor i medicinskt syfte, för om en klon är lika mycket värd som en naturlig människa, vore det då inte vidrigt att offra den för att en sjuk person ska få leva? Och eftersom vi fortfarande har problem med frågan om naturlig celldöd, då det verkar som att kloner dör yngre än dess "naturliga förlaga" och det kanske beror på att den cell den skapades från inte var ny utan redan hade levt en del av sitt liv, kan vi ännu inte uttala oss om vilka möjligheter som kloning kommer att skapa.

Men en sak är säker och det är att detta är ett extremt aktuellt ämne, och alla borde ta reda på var de själva står ifrågan om kloning. Att läsa in sig på ämnet, att diskutera det och att finna sina egna åsikter och tankar om det. För vet man inte vart man själv sätter gränsen för vad man kan gå med på och ej kan detta sluta med en katastrof, istället för en bättre värld för oss alla. Kloning kan vara räddningen, men det kan också vara det som dödar oss. framtiden ligger i våra händer och det är dags att vi greppar den och formar den till den värld vi vill att den ska bli, för det är bara vi som har den möjligheten och ingen kan göra det åt oss. Framtiden är vår.

2006-09-19 @ 20:02:23 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 5:1 el. 2, jämförelser

Jämförelse 1: Dikter

Renässansen: Francesco Petrarca (1304-1374)

Mitt hjärta brinner, ack! men ingen tror det.
Jo, alla tror det, utom en allena -
just hon som framför andra borde tro det:
hon tvivlar på min kärlek, fast hon ser den.

Du undersköna, du som tror så föra,
ser du då ej hur mina blickar tala?
Ack vore det ej annorlunda skrivet
i stjärnorna, så funne jag väl misskund

Min kärleksglöd som rörer dig så föga -
ditt pris och lov, som jag så träget sjunger
tro mig! de skall tända tusen hjärtan:
Jag ser i andanom du ljuva kära,
min tunga domnad, dina ögon släckta -
men länge, länge strålande i glans.

Romantiken: Ur Idyll och Epigram (JH Runeberg)

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röna händer. - Modern sade:
"Varav rodna din händer, flicka?"
Flickan sade:"Jag har plockat rosor
och på törnen stungigt mina häder".

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. - Modern sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade:"Jag har ätit hallon
och med saften målat mina läppar."

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. - Modern sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"

Flickan sade:"Red en grav o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista, som jag säger:

En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat mellan älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro".

Jämförelser

Sammanhang: På varsitt sätt tycker jag mig ändå se att båda dessa dikter handlar om missförstådd kärlek. I den första vet "huvudpersonen" om att objektet för hans kärlek inte tror på att hans känslor är sanna. I den andra dikten tror "huvudpersonen" däremot att hon och hennes partner är på samma våglängd och har samma syn på deras kärlek. Men allt som allt så handlar båda dessa dikter egentligen om två personer, två "kärlekspar" där den ena parten bara är omtalad men aldrig faktiskt närvarande medan den andra är lite av diktens berättare. På sätt och vis har också båda berättarna blivit försmådda/bedragna av objektet för sin kärlek i och med att objekten inte känner samma sak för dem, och inte heller vill förstå berättarnas känslor. Olycklig kärlek skulle nog dessa dikter kunna ha som ett gemensamt tema. Den renässansdiktens berättare verkar lite snobbigare i sitt sätt, lite mer van vid att få det han vill (kort sagt bortskämd) och därmed upplever jag det som att han kanske tillhör en högre samhällsklass. Flickan däremot känns inte alls överklassaktig utan tvärtom får jag upp en bild i huvudet av en ung flicka som bor i en liten stuga ute i skogen med sin mor (lite som Törnrosa innan hon får veta att hon är prinsessa, fast utan de goda féerna), kanske är det eftersom hennes mor verkar godta hennes förklaringar om att hon rivit sig på törnen (vilket inte alltför ofta sker i en stad utan att man reagerar kraftigare) och att hon plockat hallon (som definitivt kräver en skog, för jag tvivlar på att de hade trädgårdsodlade sådana under romantiken).

Giltighet för mig och andra: Jag måste medge att jag inte riktigt kan känna att någon av dessa dikters mening känns giltig för mig. Kanske har det helt enkelt att göra med att jag inte är, och heller aldrig har varit, kär. Sedan inbillar jag mig också att jag inte skulle vara lika... smäktande när det gäller kärlek, jag är alldeles för förtjust i att klara mig själv, även om jag är med andra. Jag tycker helt enkelt inte om att vara beroende av människor utan föredrar att vara med människor (och få hjälp av dem) för att jag vill ha dem omkring mig, inte för att jag behöver dem.
För andra tror jag dock att den här dikten kan kännas verklighetsgiltig eftersom många har problem med otrohet/dålig förståelse i sina relationer. Överhuvudtaget verkar olycklig kärlek vara ett vanligt problem som de flesta någon gång råkar ut för. Så därför fungerar de här dikterna helt klart för de flesta.

Rytm och satsmelodi: Ingen av dikterna har något rim eller liknande men de har båda en antydan till att betona varannan stavelse. Det stämmer dock inte helt in på alla delar, speciellt inte i renässansdikten men det skulle i och för sig kunna ha att göra med att den är översatt (från italienska tror jag), till skillnad från den nyare dikten.

Symboler: Ingen av de här dikterna har så särdeles många symboler utan känns mer rakt på. I renässansdikten talas det dock en del om ljus (strålande, glöd och så vidare) i den sista versen vilket står för livet (att kärleken är vid liv medan lågan brinner, och har dött om lågan/glöden slocknat). Flickans användning av törn och hallon känns mer som en sorts ursäkter där vad som helst som skulle orsaka den röda färgen räckte, så jag kan inte riktigt se dem som symboler för något, mer än att det är lite underligt att törnen river och förstör medan hallonen "kysser läpparna" på den som äter dem. Det verkar dock inte ha varit så viktigt ur en rent symbolisk mening om man inte ska tänka sig det som att törnen har anslutning till Törnrosa och när man har kommit dem så nära att man river sig är det också början till att försöka bryta sig ut ur sitt "fängelse/gamla liv", vilket flickan på sätt och vis gör. Rött har ju också ansetts vara syndens färg och därmed finns det kanske en viss symbolisk mening i det med; att flickan är märkt av synden då hon återvänder efter mötet med älskaren (och dessutom ljuger för modern om det). Sedan kan väl hallonens "kyss" möjligtvis ses som ett syndens märke för att hon ljuger (munnen blir märkt), men jag har en känsla av att jag mestadels bara hittar symboler här som författaren aldrig menade att lägga in i dikten. Annars är det rätt ont om ordentliga symboler i dessa dikter.

Ord och fraser: I och med att renässansdikten är översatt verkar man även ha valt att använda sig av modern svenska och därför tappar man det gamla språk som den troligtvis ursprungligen skrevs på. Ack, rörer, föga, allena och funne är några lite äldre ord i renässansdikten; och i romantikdikten finns även där några äldre ord i form av varav och stungit. På många sätt känns faktiskt dikterna lika när det handlar om språket eftersom de båda har ett någorlunda modernt språk (även om renässansdikten känns äldre i och med att det fåtal gamla ord den innehåller verkar äldre än de i romantikdikten). Men i allmänhet är det som dessa dikter har mest gemensamt när det gäller detta deras underliga meningsuppbyggnader, det känns mer som tysk grammatik än svensk.

Jämförelse 2: Dikter

Antiken: Meleager (200 f Kr)

Maktlös ligger jag här,
så trampa mig,
träd mig på nacken.
Tung jag är, jag vet det,
din fot, grymmaste gudom som finns!
Grip dina brinnande pilar och skjut,
jag känner dem.
Aldrig tänder du mera min själ.
Aska, blott aska den är.

Krigstiden (första VK, mellankrigstiden, andra VK och efterkrigstiden): Unfortunate Coincidence (Dorothy Parker, 1893-1967)

By the time you swear you're his,
shivering and sighing,
and he vows his passion is
infinite, undying -
lady, make a note of this,
one of you is lying

(När du svär att du är kär,
skälvande och betagen,
och han lovar att han är
din till domedagen -
kan du skriva upp det här,
någon blir bedragen)

Jämförelser

Sammanhang: Båda dikterna handlar om att bli bedragen (eller att bedra), även om den senare är mer ironisk och den tidigare mer sorgsen/plågad. Men åter igen handlar det om sviken kärlek, om att bedra eller bli bedragen. Om att kärleken inte visade sig bli som man trodde och hur man närmast lurar sig själv att tro att det är mycket ärligare än vad det är. På sätt och vis känns den äldre diktien som en fortsättning på den första, om än mer förtvivlad än ironisk. I den andra dikten är de (speciellt hon) fortfarande i självfönekelse-stadiet medan han i den första dikten har blivit sviken/övergiven.

Giltighet för mig och andra: Självförnekelse är en klart populär företeelse när det gäller de flesta. För mig liksom för resten av mina medmänniskor. Vare sig man är optimist eller pessimist så finns det tider då man ljuger för sig själv och antingen tänker att något är värre eller bättre än det verkar. Alltså är speciellt den andra dikten mycket allmängiltig. Den första är lite för överdriven för min smak, men med tanke på att vissa verkar bli helt slagna i spillror efter en skilsmässa eller ett havererat förhållande så stämmer dikten nog in för dem. Kanske är det bara jag som inte har tillräcklig med erfarenhet på det området för att känna igen den djupa förtvivlan som partners kan orsaka oss.

Rytm och satsmelodi: Den här punkten håller på att göra MIG förtvivlad! Även om inget förhållande har lyckats med det så börjar dikterna göra det. För den har inte mycket till rytm annat än en viss betoning på varannan stavelse (det gäller dock inte i hoppen mellan raderna). Den äldre ska vi knappt ens tala om, översättaren måste ha satsat mycket på texten och lite på rytm och satsmelodi. Det finns en aning om betoning på var tredje stavelse emellanåt, men andra gånger verkar det mer som att varannan stavelse borde betonas. Den äldre känns tung medan den nyare känns lättare och dryper av sarkasm.

Symboler: De brinnande pilarna i den äldre dikten är för mig en lite underlig symbol, å ena sidan är pilar för mig en symbol för kärlek i och med Amor/Eros. Eld i sin tur är för mig en symbol för förstörelse och utplåning (i detta sammanhang), så kanske skulle de brinnande pilarna kunna betyda att hon utplånar deras/hans kärlek. Att hon aldrig mer skulle kunna "tända hans själ" är väl dock ett uttryck i sig där elden har en positiv innebörd. Då handlar det mer om att hon inte kan tända ljuset (själen) och därmed inte kan lysa upp i mörkret i hans inre. I den nyare dikten finns det inte många symboler, i översättningen kan man kanske säga att Domedagen är en symbol för den sista dagen, till evigheten på sätt och vis (vilken överraskning, varför ska jag förklara begrepp och symboler som förklarar sig själva?)

Ord och fraser: Ordföljden i meningarna är lite udda i den äldre dikten, men det kan givetvis ha att göra med att den ska vara tung och att den dessutom är lite äldre. Min misstanke om att det är närmast en direktöversättning får mig också att tro att det kan vara en av anledningarna till formen på den. Den nyare dikten är tvärtom mycket modern och lätt i sin form, den är på något sätt lättsamt ironisk och har väldigt många beskrivningar. Även den första dikten har en del beskrivningar, men de är inte satta för sig själv på samma sätt som i den andra dikten utan är mer till för att förstärka tyngden i dikten (likt brevpressar som tynger ner papprena på skrivbordet).

Jämförelse 3: Noveller

Romantiken: En kretin och hans harpa (Forneret)

Efterkrigstiden (1970-talet): Gammal åtrå rostar aldrig (Updike)

Jämförelser

Sammanhang: Båda dessa noveller tycker jag handlar om längtan, att vilja ha något som finns så nära men ändå så långt borta. De handlar på sätt om vis också om åtrå, om än inte alltid efter en person. De tar båda upp den längtan vi alla har efter det vi kunde ha haft, om omständigheterna varit annorlunda. Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet (tror man) är ett uttryck som tydligt stämmer in på dessa noveller. I kretinens fall är det nog också så att gräset verkligen är grönare medan mannen i Updikes novell snarare verkar sukta efter det han inte kan få och om han väl får det gör det honom ständigt besviken. Trots att han har det bra redan som det är verkar han närmast självdestruktiv då han är på god väg att förstöra det han redan har bara för att han inte finner det bra nog.

Giltighet för mig och andra: Just den tanken att gräset är grönare på andra sidan är något som jag tror ingår i de flesta människors tankegångar (inklusive mina) från tid till tid. Man tänker sig att andra har det bättre och att man vill ha samma saker de har trots att man mycket väl kan ha det bra redan som man har det. Jag tror att det har att göra med människans grundläggande utvecklingsinstinkter (jag har ingen aning om något sådant ord existerar men det passar in i det här sammanhanget), vi vill ständigt ha nya saker. Det handlar långt ifrån alltid om status utan om att vidga ens världsbild. Precis som Columbus och hans likar upptäckte nya delar av världen vill vi ständigt vara informerade och "up to date" med allt som är nytt. Kanske är det därför vår kultur utvecklas med den hastighet den idag gör, men den instinkten gör också att vi har lätt att bli missnöjda när vi kanske inte kan köpa alla nya elektronikprylar och liknande och vi jämför oss ofta med andra (och har en klar tendens att nedvärdera oss själva). Alltså känns temat i dessa noveller mycket allmängiltigt då det handlar om tanken på att det alltid finns något bättre och vi längtar alltid efter detta perfekta liv (och då menar jag inte det plastigt "perfekta" liv som ibland beskrivs som något generellt perfekt utan jag menar det som passar individen allra bäst). Vi söker ständigt det bästa och ofta vänds det till missnöje över det vi redan har, lite som att inte se skogen för alla träd så uppskattar vi kanske inte det vi har utan suktar efter det vi inte kan få.

Rytm och satsmelodi: Det är lite svårt (för att inte säga närmast omöjligt) att finns något sådant som rytm och satsmelodi i noveller, och till råga på allt översatta sådana.

Symboler: I Updikes novell kan man tänka sig att klockan/tiden som det talas mycket om i det första stycket kan vara en symbol för antingen hur tiden har passerat eller hur den närmast stannar till då huvudpersonen återvänt hem. Så lång tid har gått med ändå inte, det blir likt en kollision mellan olika tidsuppfattningar. Harpan i den andra novellen kan i sin tur uppfattas som något himmelskt, då änglar ofta spelar harpa på målningar, något från en helt annan värld. En värld som kretinen ej tillåts vara en del av vilket också symboliseras av husväggen och liknande som skiljer de två världarna åt. På sätt och vis blir rummet vari harpan finns en manifestation av Belinda Carlisle's gamla hit "Heaven is a place on earth", det är bara det att kretinen stängs ute från denna värld som han så gärna vill få komma in i. I denna novell är även parallellerna till kristendomen många med användandet av sådant som "korsväg", "ängeln Gabriel" och även detta att kretinens finger skadas på en järnpigg kan ses som en semiparallell gentemot stigmatisering.

Ord och fraser: Då båda dessa noveller är översättningar är det svårt att säga mycket om orden och fraserna men speciellt i Updikes novell märker man en tydlig tendens att närmast överdriva med antalet adjektiv. Han beskriver allt mycket ingående på ett sätt som blandar gamla termer med nya, komplicerade ord (kverulant, pincené osv.) med sådant som nästan bara kan beskrivas som slarv-språk och så vidare. Även i Fornerets novell finns en dragning åt att använda en stor mängd adjektiv även om språket här är äldre då ord som "mången" används och i allmänhet är hela berättarstilen mer ålderdomlig.

2006-09-19 @ 20:00:46 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 4:2, tankebok

Tankar om allt,

Kapitel 1

Häromdagen drog någon (inga namn nämnda) upp ett ämne som jag för det mesta tycker mycket illa om att diskutera med de flesta människor, nämligen frågan om med meningen med livet. Egentligen har jag inget emot själva ämnet eller att prata om det, men jag tycker inte om att göra det med människor som verkar tro att alla borde fatta att deras svar är det rätta.

Generellt sett gillar jag inte alls tanken på att det överhuvudtaget skulle finnas ett "rätt" svar när det kommer till mer filosofiska och personliga trosfrågor, vilka dock inte behöver ha att göra med religiös tro så som de flesta ser på den.

Fast är inte de flesta filosofiska, och alla andra frågor som ligger på en mer åsiktsbasis religiösa egentligen? Nåja, det var visst en lite avstickare från ämnet.

Saken är den att jag inte tycker om att andra vill eller till och med försöker få mig att ha en viss åsikt. Jag vill kunna grunda alla mina beslut på fakta och min ståndpunkt i olika frågor är bara min ensak, ingen har rätt att säga att jag har fel bara för att jag inte håller med deras tankar om något.

Därför gillar jag inte heller idén med att man ska komma fram till ett, eller flera svar på frågor så som meningen med livet, hur man finner lycka och alla andra frågor som inte har att göra med verkliga ting (fysiska saker som man kan se med blotta ögat) för det kommer alltid ner till ens personliga åsikter. Det som är rätt för mig är långt ifrån alltid rätt för någon annan.

Och även om jag nu skulle hitta "mitt rätta svar", så hur skulle jag kunna vara säker på att det verkligen är det svar jag sökte? Jag föredrar att alltid ifrågasätta lösningar och hela tiden försöka förbättra mina teorier och definiera mina frågor och mål. Det är helt klart tufft och jobbigt emellanåt eftersom det innebär att jag alltid funderar över och analyserar mitt eget beteende och de svar jag når i de tunga livsfrågorna.

Det är kanske lite som att fortsätta peta i ett sår och inte ge det tid att läka, men samtidigt driver densamma nyfikenheten mig till att testa andra gränser och inte ta ett svar jag får för sant bara för att någon annan har gett mig det (undantaget matematik, fysik och andra liknande skolämnen).

Det personlighetsdraget är både ett av mina bästa samt ett av de sämsta. Å ena sidan gör det att jag alltid vill lära mig mer och utveckla mig på alla sätt och vis men samtidigt gör det andra oroliga då jag alltid kommer med nya frågor, ifrågasätter sådant som de ser som givet och kort sagt aldrig ger dem en lugn, fridsam tystnad.

Usch, jag är inte vidare förtjust i att läsa vad jag har skrivit när jag varit irriterad och upprörd, men det är ändå min ärliga åsikt så det får väl gå i alla fall.

Kapitel 2

Häromdagen råkade jag se ett program om Einstein, eller snarare om hans relativitetsformel E=mc²och det fick mig att börja tänka efter. Han (Einstein) pratade om att han inte ville ha reda på detaljerna om hur världen hade skapats, det vill säga att han inte ville veta hur ett speciellt djur eller så hade kommit till, han ville veta hur Gud själv hade tänkt och så småningom kom han fram till att energi kan omvandlas till materia och tvärtom, och att energimängden som skulle frigöras när materian även i ett mindra föremål omvandlades skulle bli så stor att den kunde spränga hela städer i luften. Och därav kom atombomben ett par decennier senare. Men det som jag kom att tänka på var i huvudsak två faktum: att Einstein kom fram till att tiden är ett relativt begrepp (den går olika snabbt beroende på omständigheterna) och om man kommer upp i ljusets hastighet så existerar inte tiden längre, han kom alltså fram till att det var ljuset och dess hastighet som var det enda beständiga, något som är mycket svårt att ta in.
Den andra tanken som flög in i huvudet på mig var vad dessa kunskaper kom att användas till, och hur forskningsframsteg än idag används på för sätt.

Men först tar jag det där om tiden; hur kan vi egentligen vara så besatta av ett begrepp som är relativt och som alltså kan uppfattas olika? Jag menar, vi stressar omkring och talar om hur man kan utnyttja sin tid maximalt, men vad tjänar det egentligen till? Våra förfäder klarade sig väl rätt bra även om de inte hade klockor eller så, de anpassade sig efter naturen istället och följde solens upp- och nergång. Ändå fick de allt gjort och de var bra mycket bättre än oss på att prioritera på ett bra sätt, nu vill vi aldrig välja bort något utan försöker istället göra allt samtidigt men oftast resulterar det snarare i två halvdana resultat än i ett riktigt bra. Det är bara att se på skolan, där kan man välja att utöka sin studieplan men jag tycker att det oftast verkar göra att man lyckas sämre i andra ämnen (det beror dock på vilket ämne man har utökat med, jag pratar om de mer teoretiska ämnena) eftersom man inte har nog med tid att hinna med allt. Men okej, här kan jag faktiskt hålla med Einstein, det handlar väl mer om att man inte har energi nog att klara av allt. Men det var en liten avstickare, för saken är den att jag börjar bli riktigt irriterad på hur alla verkar försöka bestämma vad jag ska lägga min energi/tid på. Man får läxor, uppgifter och annat samtidigt som alla säger att man behöver göra ditt eller datt för att utvecklas vidare inom ett speciellt ämne/område. Att man kanske behöver läsa fler böcker på engelska eller något annat, samtidigt som man ska skriva och plugga en massa andra ämnen. Det är egentligen inte alls hållbart, och varför ska man som ung tvingas lära sig, vänja sig vid att stressa? Man har ju kommit fram till att stress inte gör annat än förstör vår hälsa och dessutom minskar produktionen av nya hjärnceller. Så om jag förstår det rätt så ska vi alltså utveckla våra kunskaper (hjärnceller) genom att försämra hjärncellernas förmåga att ta in ny kunskap... mycket klokt inte sant?
Jag kan inte låta bli att känna ilska över det, jag har aldrig tyckt om att bli tvingad att göra saker, speciellt inte sådant som i slutänden alltid går ut över min fritid och framför allt: det går alltid ut över mitt lugn och mitt självförtroende. Om man alltid tvingas arbeta till sista sekunden (eller millijoulen) är det väldigt svårt att intala sig att man är duktig på något.
För att vara ärlig så gillar jag skolan (eller i alla fall det som jag ser som tanken med den), men jag gillar inte stämningen som slår emot en så fort man kommer dit. Alla är mer eller mindre stressade och det påverkar en själv negativt så att man jobbar ännu hårdare även i fråga om saker som man redan kan, och oftast leder det bara till sämre resultat eftersom man tar ut sig i onödan och stressar när man egentligen borde slappna av.
Ändå gillar jag att lära mig saker och jag tycker att det är viktigare att man lär sig något än hur lång tid det tog att göra det. Jag har nämligen upptäckt att jag oftast får mer gjort när jag är ensam hemma en vardag eftersom jag har en förkylning eller något liknande som gör att man blir trött snabbt eller så. För eftersom jag är av en lite otåligare natur så slutar det ändå oftast med att jag jobbar lite matte eller liknande, och det går ofantligt mycket snabbare och lättare än vad det någonsin gör i skolan.
Samma sak gäller de flesta andra ämnena, om man bara får arbeta på ett avslappnat, otvunget sätt så går det bättre, åtminstone för mig. Att däremot veta om att man är tvungen att hinna med X antal uppgifter inom en tidsperiod på Y antal minuter, det är extremt stressande och det kan leda till en mental blockering, och om man alltid måste hinna framåt hinner man inte så ofta sätta sig ner och faktiskt försöka reda ut vad det är man arbetar med, och hur det fungerar.

Så varför måste vi alltid STRESSA?
(hm... jag tror att jag får ta den där andra tanken nästa gång jag skriver istället)

Kapitel 3

Normal. Det är många som ser det ordet som negativt, men ibland undrar jag om det inte bara handlar om ett ytligt ogillande, för egentligen verkar normalitet vara det som de flesta strävar och längtar efter. Det är egentligen sorgligt hur så många verkar kämpa mot sig själv och, utan att de själva inser det, dras mot exakt det som de öppet säger sig avsky/ogilla. Jag tror exempelvis att det här med intelligens är rejält länkat till normaliteten.

Jag tror att alla egentligen föds med samma förutsättningar (om man bortser från ekonomin, den sociala statusen och allt sånt) och att det finns ett par olika anledningar till att vissa lyckas bättre än andra inom vissa områden. En faktor är nog den närmast omgivningen som avgör vad man själv får för syn på olika ämnen och frågor. Har man föräldrar som inte stressar upp sig eller överhuvud gör alltför stor sak av de där ämnena/frågorna och också ger en en positiv, avslappnad syn på det samtidigt som de väcker intresse och kan erbjuda hjälp vid behov så har man en riktigt, riktigt bra grund. Men jag tror också att ens framgångar kan bero på hur man ställer sig till det där med att "vara normal". För även om många gärna vill sticka ut lite, så vill de inte göra det i alla sammanhang och av någon anledning verkar de flesta inte vilja sticka ut som "smartast i klassen" eller liknande. Det är på något sätt ansett att vara... jag vet inte, fel är inte rätt ord men något sådant. Det är okej att vara duktig, men inte att vara för duktig. Jag har dock aldrig riktigt förstått var den där skiljelinjen går. Det spelar visst också roll huruvida man lyckas bra för att man har pluggat hårt, det ger en viss stämpel kan man kanske uttrycka det som, eller om man lyckas bra utan att ha pluggat mer än andra (som inte lyckats lika bra).

Jag har alltid, om någon frågat, sagt rätt ut att jag inte pluggar särskilt mycket inför prov. Men istället för att vara nöjda med att ha fått ett rakt svar råkar jag alltid ut för antingen 1) en biljard frågor gällande om jag tror att jag föddes med högre IQ än andra (vilket jag som sagt inte alls tror), eller så 2) får jag en typisk "värst vad speciell man kan vara då"-blick innan personen går därifrån. Jag förstår det inte, vore det bättre om jag ljög och sa att jag pluggade konstant? Jag som har lagt ner en massa energi på att försöka undvika till och med små nödlögner och istället hålla mig fast vid sanningen som princip... Egentligen "pluggar" jag kanske en hel del utan att tänka på det i och med att jag frivilligt läser (VISSA) faktaböcker, klassiker och liknande eftersom jag gillar att göra det. Men det som stör mig mest av allt är att jag under de senaste åren faktiskt har läst mindre och mindre sådant. Inte för att jag inte har känt för det utan för att jag inte har velat "plugga" (även om jag inte skulle ha haft någon användning för det i skolan). Det är bra korkat att sluta med något man gillar bara för att man är rädd för vad andra skulle kunna tänkas tycka om det.

Jag är lite allmänt irriterad på folk just nu känner jag. Inte för att det har hänt något speciellt men jag känner bara för att... bryta mig loss från alla mönster/bojor/fördomar/minnen, jag vill göra revolution och förändras, och med det också byta omgivning och allt. Men det sistnämnda är inte riktigt möjligt att göra ännu på ett år. Jag har praktiskt taget ägnat hela sommarlovet åt att försöka "hitta mig själv" (finns det verkligen inget bättre uttryck för det? Det där är så uttjatat av alla som vill sälja en "självhjälp till självinsikt"-bok) på något, halvt omedvetet, sätt. Kanske ingen riktigt planerar att ifrågasätta hela sitt sätt att vara helt medvetet, eller också är det bara jag som helt plötsligt insåg att jag inte tycker om mig själv, och redan hade börjat tänka ut förändringar utan att egentligen ha tänkt på dem som det. Eller vänta lite, att säga att jag inte tycker/tyckte om mig själv är fel, jag tycker/tyckte inte om sättet jag lät andra se mig på. Mitt beteende, attityd och så vidare. Alla sådana småsaker som har smugit sig på mig på senare år medan jag har varit upptagen med annat.

Kanske lider jag av någon sorts 18-års-snart-vuxen-kris eller så. Jag vill helt plötsligt vara en rebellisk tonåring igen. Jag upptäcker till och med att jag i tankarna dagdrömmer mig till någon sorts halvt förfluten tidsperiod som mest liknar en mix av 60-, 70- och 80-talet med 2000-tals influenser. Det är en rätt skrämmande, men ändå fantastisk vision.

Men för att försöka återknyta det här till hur normaliteten hade att göra med intelligensen så kan jag ju nämna att själva poängen med att skriva det här om mig själv är att jag tror att jag drabbades av precis just det som jag tror att så många faller offer för: att man (mer eller mindre omedvetet) prioriterar normalitet högre än att våga visa vad man egentligen vill och kan. Jag gillar att lära mig saker, så för mig fungerar sådana tankar hämmande och jag stänger av delar av min "förmåga" (hm... det där lät lite väl övernaturligt) och kan inte prestera på topp. Så tror jag också att många andra gör, även om de kanske inte tänker på det. Inte verkar det vara helt lätt att bryta det mönstret heller, även om man är medveten om det. Det enda som fungerar för mig är att just bli irriterad eller till och med lite arg (mestadels på mig själv, men även på samhället som så lätt kan lura en in i mönstret); först då får jag energi att försöka skaka av mig all den osäkerhet som fått mig att överhuvudtaget fastna i alltet.

För är det inte så att trots att alla säger att man ska vara den man är om man ska vara lycklig? Problemet är bara det att man (läs: jag) ofta tänker att man vill bli omtyckt av andra, och att det ska göra en lycklig. Och då är det lätt att börja slippa ner de där kanterna som är ens små egenheter, bara så att man ska vara lättare att tycka om (likeable är ett bra ord för det). Fast när folk väl börjar tycka om en då så spelar det helt plötsligt inte så stor roll längre, man blir inte lyckligare av det. Så vill man egentligen bli omtyckt för någon man inte är? Jag vill det inte, och för mig har det inte fungerat att försöka vara mer vanlig/mainstream, ergo jag får testa något annat som känns mer som jag. Inte för att skillnaden (ytligt sett) egentligen behöver bli så stor, det handlar nog mer om hur det känns inuti. Jag vill vara glad igen; vara postiv (men inte en sådan där överjobbig extrem optimist), och vara en idealistisk realist (jag vet att det egentligen inte går ihop men jag älskar uttrycket, som jag för övrigt kom på själv).

Men en sak är säker: jag är hellre en oslipad, unik gråsten än en tillfixad, slipad diamant!

Kapitel 4

Jag har till min stora förtjusning upptäckt att jag faktiskt har en gemensam tråd i min livssyn! Jag tror på placeboeffekten i vid bemärkelse. Placeboeffekten går ju normalt sett ut på att man rent vetenskapligt kan se att även personer som får sockerpiller istället för riktig medicin kan bli bättre (precis som de som får riktiga piller) om de bara får tro att de får vanlig medicin. Jag såg något program om det där och man hade till och med fått samma resultat med operationer! De delade upp ett antal patienter som led av kraftiga smärtor i knäna (tror jag att det var) i tre olika grupper. En grupp opererades för problemet, en annan fick veta att de inte kunde opereras medan den tredje gruppen fick höra att de skulle opereras och de rullades in i operationssalen men opererades inte (möjligtvis skar man upp bara ett litet jack som man sydde igen för att det inte skulle synas att de inte genomgått en operation). De sövdes och läkarna gjorde ljud som skulle likna de som man (undermedvetet) skulle kunna höra under en operation. Efteråt gjorde patienter från alla grupper regelbundna läkarbesök där man bland annat frågade dem om hur de tyckte att knäna kändes och så vidare. Det visade sig att de som hade trott att de opererades men inte gjorde det hade återhämtat sig bäst och kände minst av skadan (de slapp ju alla biverkningar).

Man hade också gjort ett försök med personer som led av Parkinsons sjukdom (hjärnan producerar för lite dopamin) där man hade gett vissa placebopiller men sagt att de var riktig medicin. Faktum är att man där kunde se att de började producera mer dopamin, helt utan medicin (man gjorde en MR-skanning eller något liknande, kanske en datatomografi eller så). Jag tycker att det är ett fantastiskt tecken på att vi verkligen kan klara av mycket mer än vad vi tror, och att vår hjärna och vårt kritiska förhållningssätt faktiskt kan hämma oss emellanåt. Pessimism är bokstavligen talat sjukdomsframkallande, eller rättare sagt så hämmar det vår förmåga att bota oss själva utan någon yttre hjälp från medicin och liknande.

Nu har jag flummat på en hel del om olika, mer eller mindre vetenskapliga studier men jag tycker att de visar på att det verkligen finns mer inuti oss än vad vi kan tro. För om det är möjligt att vi faktiskt kan bota så många saker helt själva så är det väl också möjligt att vi egentligen har större förmågor även inom andra områden. Kanske skulle vi kunna klara av betydligt svårare fysiska utmaningar, samt mer komplexa intellektuella problem om vi bara kunde lära oss att frigöra den där potentiella kraften som vi har inom oss. Kanske är det också anledningen till att vi har vissa som är så extremt bra på idrott, språk, matematik och alla andra olika ämnen.

Så min slutsats är att vi utan tvekan kan mycket mer än vad vi tror och att det gäller att tro på sin egen förmåga!

Kapitel 5

Jag verkar vara full av teorier när det gäller livet för närvarande... speciellt när det gäller människans begränsningar. Jag undrar exempelvis fortfarande vad det är som gör att vi har så lätt att tvivla på vår egna förmåga. Är det någon inbyggd mänsklig funktion i stil med en naturlig Jantelag? Eller är det på grund av omgivningen som vi lär oss att inte hävda oss för att främja umgänget med andra, så att vi till slut börjar tvivla på oss själva just eftersom vi så länge har tvingats kuva vår instinkt att hävda oss och visa vår fulla kapacitet?

Jag vet inte, men jag är fortfarande inne på att vi alla föds åtminstone någorlunda lika. Kanske är det inte helt tabula rasa, men nära nog då jag anser att gener nästan bara borde styra mer fysiska delar av våra liv. Jag tror att vår genkombination enbart avgör hur vi kommer att se ut och vilka fysiska problem/fördelar vi har/har lättare att få (t.ex. sjukdomar, längd osv.). Sådana saker som intelligens och liknande som borde bero på hur olika synapser dras tror jag har mer att göra med omgivningen (och då främst närmiljön). Jag tror exempelvis att det mesta när det gäller "intelligens" har att göra med sättet man börjar lära sig saker, och vad för inställning man har till det. Första intrycket är kort sagt väldigt viktigt, men framför allt handlar det om att alla de tidiga intrycken är positiva för att skapa en god grundinställning till lärande.

Ta mig som exempel; jag lärde mig inte läsa förrän jag började skolan, men när jag väl gjorde det tyckte jag att det var roligt och jag lärde mig snabbt (kanske delvis påskyndat av min inbyggda tävlingsinstinkt som ogillade att andra kunde något som jag inte kunde...). Samma sak gällde för matematik och mycket annat och jag märker idag att jag har mycket lätt för att lära mig saker, vare sig det handlar om språk eller kemi eller något annat ämne. Kanske har det att göra med att jag inte hade föräldrar som tvingade på mig kunskap redan när jag var väldigt liten (många försöker lära sina barn att läsa lite smått, eller snarare känna igen ord och associera det med en sak, redan när de är två år eller så) utan bara uppmuntrade mig när jag frågade om något eller ville lära mig saker. Så när jag började läsa och räkna så kunde jag få hjälp om jag behövde det men annars lät de mig vara ifred så att jag fick jobba på i min egen takt. Jag hade aldrig en känsla av att mina föräldrar "kollade mig" eller ställde en mängd krav på mig eller så. Jag visste att de förväntade sig att jag skulle göra mitt bästa, men det var inget de behövde tvinga på mig eller så.

En trygg uppväxt och tillgång till hjälp vid behov (i form av kunniga föräldrar eller andra människor i ens närmiljö), och en egen inre drivkraft, det är vad jag tror skapar en "intelligent" person, inte rätt genetiska mix!

Kapitel 6

Jag har den här terminen börjat läsa psykologi och det är närmast skrämmande hur vissa saker som finns inbakade i psykologiska teorier kan stämma så bra in på verkligheten. Exempelvis detta med regression (att återgå till ett redan passerat utvecklingsstadium), det är precis så jag gör (oftast bara för någon timme dock) när jag känner mig alltför stressad av alla krav och förväntningar på mig. Jag använder den sortens barnslighet som en ventil när jag behöver få ur mig all stress och sådant och det fungerar bra. Men nu har jag driftat en smula ifrån ämnet; vad jag egentligen tänkte på var det att vi faktiskt kan fastställa sådana här saker och att människan har så lätt att följa olika mönster. Det finns mönster i allt vi gör och då speciellt i vårt beteende, alla vanor och egenheter som vi har är ju ett resultat av att vi har ett mönster med några faktorer som ständigt återkommer i vårt beteende.

Å ena sidan är det skrämmande, och inte alltför bra rent överlevnadsmässigt, att vi kan vara så förutsägbara. Men å andra sidan är det kanske just dessa individuella mönster som gör oss speciella, som gör oss till egna individer. Om vi inte hade något återkommande i våra liv skulle vi helt sakna fasta punkter, och andra skulle antagligen inte heller kunna få grepp om oss eftersom det inte skulle finnas något centralt att greppa om. Inget som är speciellt med just mig, inget som jag gör oftare än andra eller på ett udda sätt. Det vore verkligen urbota tråkigt om man tappade den individuella prägeln då jag tror att det delvis är den som lägger grunden för vårt samhälle. Om vi inte hade våra egna, fasta punkter skulle vi inte kunna ha ett stabilt samhälle utan det skulle vara mer flytande i och med att ingen skulle göra samma sak regelbundet (arbete, aktivitetet och så vidare), vi skulle inte ha någon säkerhet och inte kunna veta om saker och ting skulle bli utförda. Men givetvis skapar dessa individuella mönster också problem i samhället eftersom vi ibland kan ha svårt att förstå andras vanor och mönster, och vi kan ha svårt att anpassa oss efter andras mönster. Dessutom kan dessa mönster bli lite väl viktiga för somliga och inte bara fungera som en grundmall utan som ett detaljerat manus som bör följas av allt och alla även i ens omgivning, trots att dessa kanske inte alls är medvetna om detta "underförstådda manus". Och om det är många som har olika manus så blir det väldigt svårt att få allt att passa ihop.

Så jag antar att det gäller att ha vissa vanor och fasta punkter i vardagen, men att inte låta dem ta över eftersom jorden trots allt inte går under om jag måste bryta någon av mina vanor en dag eller två.

Kapitel 7

Jag skummade just igenom några av mina tidigare "kapitel" och sitter just nu och förbannar mig själv. Jag har än en gång fastnat i det energiutsugande stresshjulet (inspirerat av ekorr-/hamsterhjul som bara går runt runt utan att fylla någon direkt funktion). Det är otroligt, jag har egentligen ingen anledning att stressa som många andra anser sig ha. Jag är inte beroende av mina betyg, inte just nu i alla fall, eftersom jag inte har någon plan på vad jag vill läsa vidare till senare. Jag vet inte ens om jag vill läsa vidare alls, så varför tillåter jag mig att bli så stressad av allt!?! Jag tror att det är någon sorts duktig-flicka syndrom som jag har försökt bli av med så många gånger, men jag trodde att jag hade lyckats tvinga tillbaka det så att det upptog minimalt av mig. Ändå upptäcker jag att jag hela tiden sätter andras bästa först, frågar någon om hjälp spelar det ingen roll att jag redan har alldeles för mycket att göra redan som det är, jag tar på mig det ändå. De behöver inte ens be om det, bara de talar om det som ett problem kan jag frivilligt erbjuda mig att hjälpa till. Så mycket för mitt försök till dkutig-flicka exorcism...

Men nu börjar det verkligen märkas hur alla börjar oroa sig eller åtminstone tänka mer på betyg och liknande. Det är en hel del prat om vad man vill göra sen, vad man vill bli och så vidare. Nu är det bara så att jag inte har som mål att bli läkare eller något annat. Mitt mål är att bli en komplett, utvecklad och medveten människa som vet vem hon är. Ett specifikt jobb är i slutänden bara ett jobb och jag vill inte definiera mig med mitt yrke. För det första skapar det verkligen slitningar och en sorts klassamhälle baserat på yrkesstatus och -tillhörighet. För det andra sätter man verkligen allt på ett enda kort, förlorar man jobbet eller kanske inte ens klarar utbildningen eller så kan man lätt få det jobbigt. Jag vill inte vara ett med mitt jobb, det är bara ett medel för att kunna leva och visst får det gärna vara intressant och roligt, men det är inte allt, det är inte livet självt!

En annan sak som börjar bli alltmer tydlig just nu är att jag slutligen börjar inse att långt ifrån alla verkar tänka på samma sätt som jag gör. Jag tror att jag helt enkelt associerar mycket friare än många andra. Vi hade en tävling på KU igår som var likt pictionary med julrelaterade ord som vi för extrapoäng skulle försöka koppla ihop med kristendomen/den kristna julen och en del av mina associationer var minst sagt... långsökta men bra. Jag tror att det är ett arv från min mamma även om hon inte riktigt använder det på samma sätt, hon har väldigt lätt att exempelvis koppla ihop nya ärenden med gamla (och även minnas namnen) genom att minnas något speciellt med dem. Det visar väl att det finns fördelar med den sortens förmåga men jag kan inte låta bli att känna mig lite utanför när folk verkligen inte förstår hur jag kopplar ihop saker och ting och det inte ens verkar hjälpa att jag förklarar hela associationskedjan som ligger bakom. Antagligen är det dock en av anledningarna till att jag har så lätt att komma ihåg vissa saker (speciellt sådant som ligger under kategorin "värdelöst vetande").

Men nu är det snart jul och jag vill hinna med att både stressa av samt att börja se klart igen, anledningen till att jag har valt att läsa de ämnen jag gör är inte att jag vill få högsta betyg utan att jag helt enkelt är intresserad av dem och vill lära mig så mycket som möjligt eftersom jag verkligen kan beskrivas som kunskapstörstande.

2006-09-19 @ 19:58:29 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 4:1, Sökloggar

Jag gjorde sökloggar förra året som innefattade renässansen, naturalismen, realismen och mellankrigstiden/sekelskiftet men jag gör väl några till.

Epoken: Forntiden
Sökfras: Zimri-Lim
Sökmotor: SearchLimo (http://searchlimo.com)
Antal träffar: ca 9080
Adressen till den sida du valde: http://www.specialtyinterests.net/mesopotamia.html
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Detta är en engelsk hemsida som tar upp Mesopotamiens historia eller närmare bestämt visa bevis på att man borde överväga att omdatera vissa kungars levnadstid.
Det finns mycket intressant att läsa på sidan men samtidigt känns det som att läsa en uppsats menad att läsas av en lärare. Speciellt layouten skulle kunna förbättras avsevärt; författaren har använt sig mycket av olika textfärger för att visa på vissa skillnader/ord i texterna men det är så många färger att det till slut blir svårt att hänga med ändå. Det är dock postitivt att det i början finns snabblänkar så att man kan hitta den kung man vill läsa om samt att det i slutet finns hänvisningar till böcker och konst som rör ämnet.

Epoken: Antiken
Sökfras: Platon
Sökmotor: clusty (http://clusty.com)

Antal träffar: ca 507 457 (varav 14 av de 228 bästa gällde filosofen)

Adressen till den sida du valde: http://sunsite.informatik.rwth-aachen.de/phil/filosofer/platon.html
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Den här sidan är på engelska och inkluderar en liten biografi om Platon samt länkar till åtskilliga av hans verk; speciellt många av dialogerna. Länkarna fungerade dock inte när jag var inne och sidan verkar inte ha blivit uppdaterad på flera år.
Sidan är enkel att förstå och är varken överdrivet bra eller dålig; den är fylld med bra och intressanta fakta och upplägget och layouten verkar vara skapade så att sidan ska vara så lätt att förstå som möjligt vilket också innebär att det inte är något speciellt med den mer än att den innehåller bra fakta.
Man kan också klicka sig vidare till menyn och då får man fram bilder på 25 filosofer som man kan läsa om (3 av dem är dock "under konstruktion").
Så om man letar efter bra fakta om filosofer så är detta en utmärkt sida även om den inte skriver mer om filosofernas verk utan bara skickar en vidare så att man själv får läsa dem.

Epoken: Medeltiden

Sökfras: Canterbury Tales

Sökmotor: leta (www.leta.se)
Antal träffar: ca 92 600

Adressen till den sida du valde: http://www.librarius.com

Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
På den här engelska sidan finns det fakta om Geoffrey Chaucer (författaren till Canterbury Tales) samt om verket självt. Det finns länkar till en kronologisk "lista" över Chaucers liv jämfört med andra händelser i Europa. På sidan finns det också länkar till verket; uppdelat i olika sektioner/verser där man kan läsa det både på medeltida engelska och på nutida. Översättningen och ursprungstexten står sida vid sida och i ursprungstexten är vissa ord länkade så att man genom att klicka på dem får en förklaring av ordets betydelse. Man kan även välja olika verser och kapitel bara genom att välja olika länkar. Det är visserligen väldigt många länkar men man upptäcker sanbbt vilka som gäller vad då alla är mycket tydligt namngivna.
Allt som allt så finns det mycket bra fakta på sidan och det enda egentliga problemet är all reklam som kan vara rätt störande när man försöker läsa och förstå medeltida engelska.

Epoken: Renässansen
Sökfras: Leonardo da Vinci

Sökmotor: feedster (www.feedster.com)

Antal träffar: ca 2164

Adressen till den sida du valde: http://open-encyclopedia.com/Leonardo_da_Vinci

Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Detta är en engelsk sida på vilken man kan hitta fakta om Leonardo da Vincis liv, som människa, målare, vetenskapsman och som uppfinnare. Det finns till och med en lista över böcker, filmer och annat som har handlat om honom (Da Vinci koden av Dan Brown exempelvis). Annars är detta som vilket annat internetbaserat uppslagsverk som helst; det liknar i mångt och mycket Wikipedia och det finns en snabbmeny i början som gör att man lätt hittar listan över da Vincis målningar eller vad man än letar efter. Det är en bra sida med flera (ibland närmast överdimensionerade) bilder, varav de flesta dock inte fungerade när jag var inne på den. Om man vill kan man även klicka på vissa av orden/namnen i texten för att få reda på deras betydelse eller läsa om någon annans liv. Det är en kort sagt en bra sida som tar upp allmänna fakta om Leonardo da Vincis liv och leverne.

Epoken: Klassicismen
Sökfras: John Milton

Sökmotor: snap (www.snap.com)

Antal träffar: ca 5 941 932
Adressen till den sida du valde: http://www.luminarium.org/sevenlit/milton/
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
På den här sidan finns all den fakta om John Milton och hans verk som man någonsin kan tänkas vilja ha tag på. Det finns hundratals citat från hans böcker, omfattande fakta om hans liv och även länkar till sidor där hans dikter och andra verk finns att läsa. På sidan kan man även hitta uppsatser skrivna om John Milton och hans verk samt upptäcka böcker, hemsidor och annat som har skrivits om honom.
Om man vill gå vidare kan man även komma till en lika bra sida om 1600-tals litteratur i England eller om religiösa författare under den engelska renässansen.
Layouten och tillgängligheten på sidan är alldeles utmärkt; den är lågmäld vilket gör det lätt att koncentrera sig på all information som finns att läsa på sidan.

Epoken: Upplysningen
Sökfras: Klopstock
Sökmotor: seekscan (www.seekscan.com)

Antal träffar: vet ej (jag fick 5 synliga träffar men det fanns inga siffror angivna)

Adressen till den sida du valde: http://en.wikipedia.org/wiki/Friedrich_Gottlieb_Klopstock
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Den här sidan är på engelska och innehåller både en biografi om Klopstock själv och en bibliografi över hans verk. Det finns en bild på honom samt information om hur han influerades av andra författares verk och så vidare. Det är lätt att hitta på sidan tack vare en liten snabbmeny i början och om man medan man läser om Klopstock inser att det är något annat man måste hitta fakta om är det bara att använda sidans egna sökmotor då det finns fakat om det mesta på wikipedias sida.
Layouten på sidan är varken jättebra eller jättedålig, den är överhuvudtaget inget som man tänker så mycket på. Texten är relativt stor vilket underlättar läsningen och det finns inte en massa blinkande reklam så sidan är godkänd.

Epoken: Förromantiken
Sökfras: Rousseau

Sökmotor: ask (www.ask.com)

Antal träffar: ca 1 287 000
Adressen till den sida du valde: http://www.utm.edu/research/iep/r/rousseau.htm
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Den här sidan är så faktaspäckad att hjärnan inte har kapacitet nog att ta in allt när man först går in på den. Texten är lång och mycket väl upplagd med en snabbmeny i början som gör att man kan hitta mer specifika uppgifter nästan omedelbart.
Hela texten är skriven av antingen en lärare, elev eller annat på Niagara University och det känns att det man läser är skrivet av någon med mycket stor kunskap inom ämnet. Det finns även med källor samt en lista över Rousseaus verk och verk som har skrivits om honom. Layouten på sidan är bra och inte ett dugg uppseendeväckande utan utmärkt diskret med en lätt blåfärgad bakgrund och en bild på Rousseau i början av texten. Att man har valt att inte låta texten ta upp hela skärmen är också en positiv detalj som underlättar läsningen för ögat.

Epoken: Romantiken
Sökfras: James Fenimore Cooper
Sökmotor: Icerocket (www.icerocket.com)
Antal träffar: ca 625 000
Adressen till den sida du valde: http://external.oneonta.edu/cooper/
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:

Den här sidan tillhör en amerikansk förening som arbetar för att göra Coopers verk och information om honom själv tillgängliga för så många som möjligt. På sidan kan man därför hitta alltifrån författarens "stamtavla" till hans verk och studier av hans verk. Man kan även finna verk av hans äldsta dotter, Susan Fenimore Cooper, och information om konferenser, föreläsningar och annat som ordnas av föreningen eller på annat sätt handlar om James och/eller Susan Fenimore Cooper.
Sidan är bra på så sätt att den innehåller mycket fakta av alla de slag men det är också en nackdel i det här fallet eftersom det är enormt många länkar och annat och det finns inte ens en ordentlig, enkel biografi över författarens liv utan istället får man välja mellan olika länkar som tillåter en att läsa om hans genealogi, en äkta biografi eller en text skriven av författaren själv. Min åsikt är att man kunde ha lagt till fler kategorier på huvudmenyn istället för att tvinga läsaren att klicka på länk efter länk för att komma fram till det han eller hon var ute efter. Layouten på sidan är godkänd men inte mer än så, den faller under kategorin säker men trist.
Men om man orkar med länkarna så är detta en utmärkt sida att hämta fakta om James Fenimore Cooper på.

Epoken: Realismen
Sökfras: George Sand
Sökmotor: A9 (www.a9.com)
Antal träffar: ca 2 344 029
Adressen till den sida du valde: http://www.georgesand.culture.fr/fr/index.htm
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:

Den här sidan har en rent ut sagt fantastisk layout! Den är mycket vacker men ändå lugn utan en mängd blinkande länkar och annat. Sidan är dock på franska och en klar nackdel är att det inte går att välja att byta språk till engelska, men sidan är ändå mycket bra och man kan utan problem hitta fakta om hennes familjeträd (komplett med bilder dessutom) och om man så vill kan man även titta på olika bildspel, med franska texter till, som rör hennes liv. Det finns även en speciell kategori för hennes olika älskare och mycket annat som en läsare kan finna intressant. Men jag måste återigen få berömma layouten på denna sida; det finns mängder av vackra bilder och hela temat går i mjuka, varma färger som enligt mig fungerar perfekt när man skriver om denna epok.

Epoken: Naturalismen
Sökfras: August Strindberg
Sökmotor: Leta (www.leta.se)
Antal träffar: ca 85 600
Adressen till den sida du valde: http://www.strindbergsmuseet.se/
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:

Detta är en svensk sida där man kan hitta det mesta man kan tänkas vilja veta om Strindberg och hans verk. Det finns sökfunktioner, frågesport, biografi, bokhandel och allt möjligt annat som man kan tänkas vilja ha tag på. Det finns mycket fakta och även hänvisningar till olika verk om Strindberg för dem som vill veta ännu mer. Layouten på sidan är inget speciellt mästerverk men den är godkänd även om det kan vara irriterande att exempelvis biografin bara är skriven i spaltform och därför blir mycket lång och smal då den bara upptar en femtedel av den plats den skulle kunna ta på bredden. Det finns dock många bilder från olika perioder i hans liv och de är högst intressanta och uppväger till en viss del slöseriet med utrymme. Allt som allt är det en bra sida med mycket användbara fakta om Strindberg och hans verk.

Epoken: Sekelskiftet/Första Världskriget
Sökfras: George Bernard Shaw
Sökmotor: Alltheweb (www.alltheweb.com)
Antal träffar: ca 2 730 000
Adressen till den sida du valde: http://www.britannica.com/nobel/micro/541_46.html
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:

På den här sidan finns det en utförlig biografi om Shaw, givetvis på engelska, och man kan få se en video på vilken Shaw talar om teknologins underverk. Detta är en högst omfattande biografi och en sak som jag tycker särskilt mycket om är att vissa av hans dramer är länkade så att man kan få en enkel förklaring om vad de handlar om innan man återvänder för att fortsätta läsa biografin.
Layouten på sidan är inget att hurra över men det vägs upp av all värdefull information som finns på den; sidans upplägg fyller helt klart en funktion i form av att det är lätt att förstå texten och att man får ta del av mycket intressant läsning. Att det dessutom finns med information om artikelns/biografins författare och granskare på slutet bidrar till intrycket att det är en seriös biografi.

Epoken: Mellankrigstiden/Andra Världskriget
Sökfras: Virginia Woolf
Sökmotor: Gigablast (www.gigablast.com)
Antal träffar: ca 2 424 904
Adressen till den sida du valde: http://www.virginiawoolfsociety.co.uk/
Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:

Detta är en engelsk sida gjord av Virginia Woolf föreningen i Storbritannien och på sidan kan man hitta en biografi om hennes liv, en lista över hennes verk och en lista över verk om henne.
Layouten på sidan är lågmäld och diskret på alla sätt och vis, texterna är bra och biografin är kantad med vackra bilder på byggnader (som jag antar att hon hade något med att göra).
Sidan kunde dock ha tagit upp mer om författarinnan istället för all information om föreningens egna verksamhet; den kunde åtminstone lägga upp länkarna till biografin och så på menyn istället för att man tvingas gå via startsidan. Men det mesta som rör föreningen rör givetvis även Virginia Woolf så jag anser ändå att sidan är en bra källa till information om denna författarinna och om inte annat så finns det många länkar till andra sidor som handlar om Virginia Woolf.

Epoken: Efterkrigstiden
Sökfras: Catch-22
Sökmotor: Jux2 (www.jux2.com)
Antal träffar: ca 232 000 000 + 107 000 000 + 12 663 958
Adressen till den sida du valde: http://www.bellmore-merrick.k12.ny.us/catch22.html

Detta kan man lära sig/uppleva på sidan:
Det här är en engelsk sida som tar upp olika frågor i boken moment 22 (catch-22) av Joseph Heller och som det är tänkt ska användas av studenter/lärare efter det att de har läst boken. Det är en annorlunda sida och den fyller ingen direkt funktion för den som inte har läst boken men vill göra det eftersom allt som står är en sorts analys(hjälp) och grundar sig på bokens innehåll. Om man har läst boken kan den dock vara mycket intressant eftersom den väcker nya frågor och förklarar delar av boken (så som titeln).
Layouten på sidan är absolut inte uppseendeväckande, snarare tvärtom då det enda som finns på sidan är text mot en grönaktig bakgrund.
Men om man har läst boken och vill förstå djupen i den är detta en bra sida och även personer som inte har läst boken kan få ett hum om vad boken handlar om.

2006-09-19 @ 19:56:11 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 3:1,2 el. 3; utredning

Varför läser vi?

Inledning

Enda sedan jag var liten har jag älskat böcker och historier. Mina föräldrar berättade alltid godnattsagor för mig och jag har i hela mitt liv varit omgiven av böcker. Så på sätt och vi kan man nog säga att kärleken för en bra berättelse kom med modersmjölken. När jag så småningom blev gammal nog att jag började kunna läsa själv förändrades mitt förhållande till läsning ytterligare. Det utvecklades så att jag fick ett nytt djup i förståelsen i och med att jag kunde finna mitt eget sätt att läsa på. När jag gick på mellanstadiet läste jag mer än en bok om dagen och jag fastnade inte bara för barnböcker utan läste också Sofies Värld och andra mer avancerade böcker redan när jag var i tioårsåldern. Sedan fortsatte utvecklingen när jag började analysera böckerna mer, jag fann delar i dem som jag inte uppmärksammat medan jag läste boken. Men varför läser jag så mycket? Varför föredrar jag att läsa själv istället för att lyssna på en berättelse som jag gjorde när jag var mindre? Och varför läser andra? Det är de frågor jag vill försöka finna svar på.

Avhandling

Nästan alla människor kan på ett eller annat sätt läsa, även om det inte alltid handlar om skriftspråk så åtminstone kroppsspråk eller talspråk som läses och tolkas av hjärnan. Men just nu är jag bara intresserad av läsandet av skriftspråket och där finns det verkligen olika teorier om varför vi läser. Gunnemo presenterar en lång lista på olika anledningar och fördelar med att läsa där man bland annat kan se sådana exempel som avkoppling, människo- och självkännedom, fantasiberikande, bildningsgivande och idébildande. Voltaire talar i sin text på ett mycket ironiskt och bakvänt sätt om hur läsningen hjälper till att skapa individen, den fritänkande människan som inte styrs likt en robot av sin egen okunnighet. Men sedan finns också Niko Kazantzakis bidrag, där man för fram en idé om läsandets fördelar som något mer ogripbart. En sorts verklighetsflykt som är jordbunden utan att för den sakens skull gränsa till sjuklig. Han talar om sin Dante som en ständig följeslagare, en vän som han kan ty sig till och som hjälper honom att för en stund kasta sig ut i drömmens värld och fly verklighetens dystra... verklighet. Och även detta säger Gunnemo är en av anledningarna till, eller följderna av, att vi läser: det blir idealbildande och det är i litteraturen som speciellt unga finner sina hjältar och ideal. Genom deras handlingar lär vi känna och söker efterlikna det de utför, på gott och på ont. Men det finns också en författare som här vände lite på frågan om varför vi läser och istället frågade om vi verkligen läser och vad detta faktiskt innebär. Adler säger att vissa bara skummar igenom en text, medan andra läser den närmast alltför noggrant och därigenom sönderdissekerar den till ett oigenkännligt skal, ett skändat lik av något som en gång hade ett innehåll.

Diskussion

Precis som Adler säger så handlar det inte bara om varför vi läser utan också om hur och vad vi läser, och hur det påverkar oss och vårt sätt att ta in det vi just läst. Om man analyserar en text sönder och samman har man en tendens att sluta med mindre än man började med, ty det är ytterst få texter som klarar så noggrann analysering utan att skaka sönder i molekyler som sedan inte hittar tillbaka till sin ursprungsform. Själv kan jag uppleva det när jag analyserar klassikerna, vissa klarar inte granskningen utan istället för att syna sömmarna slutar det med att man river upp dem en efter en och på så sätt förstör något som hade kunnat vara en god läsupplevelse. För liksom Gunnemo talade om så är inte målet detsamma med alla sorters läsning; avkopplande läsning kan just vara en hyfsat enkel bok utan invecklad intrig, en kioskvältare eller någon lagom spännande deckare. Det behöver inte vara seklets mästerverk eller ens en särskilt välskriven bok så länge man bara finner den intressant nog för stunden. I sådana lägen kan man just vara ute efter en sorts avkopplande, lagom rotad verklighetsflykt efter att ha jobbat hårt under dagen eller så. Voltaire å sin sida verkade fast rotad i sin idé om hur intellektet och fritänkaren skulle födas genom läsning, och då kan man tänka sig att det knappast var avslappningslitteraturen han talade om. Enligt honom ska man alltså fokusera på och på sitt sätt formas av den text man läser, något som ställer stora krav på så väl skribent som läsare. Niemi tar i sin bok Populärmusik från Vittula upp en annan aspekt gällande läsning; nämligen vilken fara denna läsning innebär. På sitt ironiska sätt framställer han läsandet som en drog som sakta men säkert snärjer missbrukaren i sitt nät tills han hjälplöst sprattlande leds mot sin undergång. Läsningen skulle på så sätt också börja med ett lättare, till synes oskyldigt, bruk av enklare litteratur då man ligger hemma och är sjuk eller har tråkigt. Men detta eskalerar sedan till en ohejdad slukning av bok efter bok som så småningom får läsaren att gå under av egen tankeverksamhet och sluta sina dagar på en mentalanstalt.

Nu skulle jag väl inte vilja påstå att läsning är vägen till undergången, men visst har Niemi en poäng även om han har förstorat upp problemet och gett det helt fel proportioner. Det finns olika sorters läsning, så mycket är klart och jag håller med Niemi om att alltför mycket läsning kan ge en del problem då man lätt fastnar i negativa tankegångar eller trasslar in sig i alltför allvarliga frågor, så som existentialismen. Och när man då sitter i sin ensamhet kan detta säkert orsaka problem, det finns en anledning till att ordet grubbla kan ha en negativ klang, så som depressioner om det tillåts fortgå. På så sätt är det bättre att diskutera frågorna med andra efter att ha läst en text eller liknande, man slipper fastna i sina egna tankegångar och kan få in lite nya idéer. Jag har kommit på ett utmärkt ord för vad som annars händer om man bara sitter ensam och grubblar över något, man drabbas nämligen av tankeinavel, det vill säga att det egentligen bara är samma gamla tankar som går runt, runt i en negativ cykel och endast ändrar form en smula. Men viss läsning, i måttlig mängd och blandat med annan aktivitet, tror jag enbart kan vara positiv då den vidgar vyerna och tillåter oss att se att det finns mer i livet än den omedelbara verklighet vi blir medvetna om då vi tittar ut genom vårt fönster.

Jag tror att läsning är något som vi tycker så mycket om just för att vi är uppvuxna med det och när vi var små var det oftast en positiv upplevelse då man fick höra en spännande berättelse samtidigt som man fick lite ensamtid med föräldrarna. Men senare i livet har också andra saker spelat roll, vi vill inte vara sämre informerade än andra i vår omgivning och vi har kommit att vänja oss vid läsning som en sorts respekterad verklighetsflykt. Egentligen kan man säga att det har blivit en fristad då det verkligen är en avkopplingsmetod som man inte klankar ner på hälften så mycket som tv- och film-tittande, istället är det ett tecken på att man är bildad och intellektuell om man läser. Även om det inte är klassiker och tunga verk är det en respektingivande egenskap som folk uppskattar och avundas hos andra, förmågan att kunna läsa och att både ha tid och att göra det bra och ta till sig läsningen. Men i dagens samhälle kan jag tycka att läsandet börjar kännas mer som ett krav i och med alla analyser och liknande som vi i skolan ska göra, man måste hela tiden vara på alerten så någon nöjesläsning finns det inte tid för och det tror jag är en sådan sak som skapar negativa trender. Om läsningen bara blir ett ytterligare stressmoment istället för den avkoppling den är menad att vara skapas en obalans och viljan att läsa även när man inte är tvungen minskar.

Avslutning

Sammanfattningsvis kan man säga att jag inte tror att det finns något universellt svar på varför vi läser. Det är en fråga som var och en måste finna sitt eget svar på och genom att göra det och bli mer medveten om sin egen läsprocess tror jag att man kan få ut ännu mer av sitt läsande, vare sig det handlar om inlärning eller om avkoppling. Själv tror jag att jag föredrar att läsa framför att lyssna eftersom jag då själv kan bestämma berättarrösten och lästakten, men detta är säkerligen inte fallet för alla då vissa verkar föredra att lyssna framför att själva läsa. Men en sak som är säker är att vi nog alla behöver en sorts balans i vår läsning, för som Anne säger till kapten Benwick i Jane Austens roman Övertalningen så bör han kanske inkludera även annan lektyr i sin dagliga läsning då han endast läser poesi, och med tanke på hans lugubra tillstånd knappast någon upplyftande sådan. Vi behöver alla läsa olika sorters texter för att hålla både hjärnan och humöret på topp, en del avslappningsläsning, en del faktaläsning, en del fantasiberikande läsning och så vidare. För genom att läsa olika sorters texter vidgar vi även vår egen förståelse för de olika texterna och får en mer komplett bild av världen samtidigt som vi inte lika lätt riskerar att tråkas ut av att allt följer samma form hela tiden. I olika sorters texter finns olika sorters språk och uttryckssätt använda och sådant är bra hjärngympa för oss alla samtidigt som vi lär oss något nytt om vår omvärld, hur oviktigt det än kan verka vid första anblicken.

Så jag håller fast vid mitt gamla Einstein citat och säger: "Om du vill att dina barn ska bli begåvade så ska du berätta sagor för dem. Om du vill att de ska bli mycket begåvade så berätta ännu fler sagor för dem".

2006-09-19 @ 19:55:35 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 2:1, Referat

Förromantiken

Förromantiken är den period som kom under slutet av 1700-talet som en fortsättning på upplysningen. Många menar att det är en svår epok att beskriva eftersom den är mycket olika i olika länder men något som ändå dyker upp på de flesta ställena är att den präglas av känslor. Förromantiken var på många sätt ett uppror mot upplysningstiden då man tyckte att allt skulle handla om fakta och regler utan även om känslor och naturen. För det var vid denna tid som man började tycka att litteraturen inte bara skulle upplysa oss om fakta och tala till intellektet utan istället skulle den vara känslofull, sentimental och tala till hela människan. Folk återupptäckte även naturen, både den utomhus och den inuti människan med alla våra känslor och egenskaper. Det var under denna tid som romanen kom och började bli erkänd som en äkta sorts litteratur. Många författare började skriva om vänskap och kärlek istället för bara om vetenskap. Överhuvudtaget kan man säga att förromantiken var ett uppror i sig för det var då man började skriva på det sätt som liknar det sätt vi skriver på idag och det var även under den perioden som den franska revolutionen (år 1789) ägde rum, något som kom att förändra hela Europa fram till denna dag.

Under förromantiken verkade många författare och filosofer och bland dem kan man speciellt nämna Rousseau som var en fransk filosof som bland annat skrev verket Den nya Heloïse vari han skrev om kärleken, både till familjen och till naturen. Han kom att bli en av den franska revolutionens "fäder" trots att han själv ansåg att revolutioner var onödiga.

En annan viktig författare var den italienske historikern och filosofen Giambittista Vico som blev en av de män som påverkade romantikernas syn på historien. Han tyckte att all historien hängde ihop och återkom, som en cirkel, samtidigt som han tyckte att varje epok var speciell. Han ansåg att språket på många sätt var väldigt viktigt och att det i sig var kraftfullt och kunde "forma sinnet".

Johann Gottfried von Herder var en tysk diktare som liksom Vico ansåg att språket var en kraft i sig självt och att människor bands samman av ett gemensamt språk på så sätt att de delade mer än bara språket, de hade även samma traditioner och delvis också samma tankesätt och fantasier eftersom de kommer från deras gemensamma historia och de berättelser som har bevarats genom generationer. Han trodde starkt på att litteraturen var vägen att förstå ett folk och det är en tro som delas av många även nuförtiden. Han trodde även att själen och intryck samarbetade för att skapa en människas känslor och detta var till stor del vad förromantiken handlade om: människor och deras känslor samt naturen både inuti människan och utomhus.

Realismen

Realismen var en epok då man ville frigöra sig från romantikens sätt att alltid försköna verkligheten. Författarna ville istället skildra verkligheten så som den faktiskt var, på ett objektivt sätt (bara fakta, inte känslor). Under denna epok kom många framstående författare så som den tyske filosofen Hegel som bland annat ansåg att kultur var resultatet av att forma naturen efter egna idéer. Han fick också stöd av en annan filosof, en fransman vid namn Auguste Comte som trodde ännu mer på att man bara skulle bry sig om säkra fakta och strunta i allt som inte kunde mätas vetenskapligt. Han trodde att samhällsvetenskap var precis lika bunden av lagar som naturen är och att man kan upptäcka dom genom att hitta sambanden mellan säkra fakta istället för att fundera över andra, mer osäkra punkter. Han trodde att den här metoden skulle föra samhället framåt och många författare under realismen höll med honom. Både Hegel och Comte tyckte att samhället behövde en stark statsmakt där nästan allt styrdes av bara ett eller ett par partier. Antagligen fick de denna tanke efter alla problem under romantiken då revolutioner och liknande blev en del av vardagen. De tyckte att folket behövde enas och att gruppen betydde mer än individen.

Under realismen skrevs många skildringar av samhället och folklivet och en som blev berömd för sina folklivsskildringar (speciellt Djävulskärret) var George Sand, en kvinnlig fransk författare vars verk var ett mellanting mellan realism och romantik. Hon ställde sig på de svagas sida och arbetade för kvinnors jämställdhet och som person blev hon mycket omtalad då hon hade kärleksaffärer med flera manliga konstnärer. En annan känd romanförfattare är Balzac som försökte avslöja dolda skikt i samhället och i människans själsliv. Han är en av de främsta verklighetsskildrarna genom tiderna men han lade även in en del mystik i sina verk, så som i Séraphita (1835). Hans främsta verk är dock Den mänskliga komedin som består av omkring åttio verk där han försöker kartlägga hela samhället och ge en sann bild av hur människans tillvaro är, att hon styrs av pengar och att det är det viktigaste i livet.

Vad man kan märka är att litteraturen under realismen framförallt var mycket kritisk till samhället. Så var även fallet i England där Charles Dickens och William Thackeray skrev om en mörk samtid fylld med tvivel, oro och orättvisor. Dickens verk Oliver Twist och Thackerays Vanity Fair är kritiska till samhället och människor beteende. Ett annat berömt verk är Thackerays Historien om Henry Esmond har blivit kallad den mest perfekta historiska romanen på engelska. England var det land i Europa som hade kommit längst när det gällde industrialism och kapitalism och där var den sociala nöden mycket stor. Det var också där som Karl Marx skrev Das Kapital där han utgår från Hegels filosofi men istället lägger vikten på ekonomisk och social struktur i samhället. Stora nordiska författare var filosofen Kierkegaard, dramatikern Ibsen, sagoförfattaren H C Andersen, Carl Jonas Love Almqvist och Frederika Bremer.

Naturalismen

Naturalismen liknar realismen men är striktare och många författare var trots det mycket breda i sitt skrivande. De hade sina rötter i både idealismen och romantiken och försökte skildra den sanna verkligheten samtidigt som de studerade själen. Uttrycket naturalism blev stort främst då den franske författaren Émile Zola hävdade att han var naturalist i förordet till sin roman Thérèse Raquin och menade att han såg på livet som att den enda verkligheten var den fysiska. Men 1857 anses annars vara ett viktigt år för naturalismen i Frankrike eftersom det var då Baudelaire utgav sin diktsamling les Fleurs du mal och Flaubert sin roman Madame Bovary. I Madame Bovary återfinns rester av romantiken blandat med naturalismen. Samtidigt kom många verk av författare som Guy de Maupassant, som cyniskt talade om livets meningslöshet. Charles Darwins verk om arternas uppkomst blev mycket viktigt under naturalismen eftersom den talade om fakta och inte om en allsmäktig Gud. I Tyskland skrev filosofen Nietzsche verket Så talade Zarathustra i vilket han talar om övermänniskan som ett framtidsmål i en perfekt värld. Det är bland annat den tanken som nazisterna missbrukade då de menade att deras ras var övermänniskor och att andra raser så som judar skulle utrotas. Detta var dock knappast Nietzsches tanke.

Under naturalismen utvecklades också nordiska författare så som Ibsen, och efter honom Strindberg med verk som Dödsdansen och Fröken Julie. I Ryssland kom författare som Dostojevskij vilken skrev Brott och straff där han avslöjade de dolda, mörka sidorna av människors själar och beskrev den mänskliga naturen på ett nytt sätt. Tolstoj var en annan ryss som anses ha varit mycket framgångsrik på att i sina verk "se sanningen i vitögat". Han skrev Krig och fred som enligt honom själv var "en total avspegling av livet".

I Amerika blev inbördeskriget ett viktigt historiskt gränsmärke och efter det kom industrialismen igång på allvar och fler och fler människor flyttade från landet till städerna. Många städer blev snabbt stora och skrek efter kultur så den moderna pressen, förlag och bokhandlar började utvecklas i en rasande takt. Klassamhället präglade litteraturen och livet. Man började bli allt mer materialistiska (de ville äga så mycket som möjligt) och bara bry sig om sig själv istället för samhället. Alla fick ta hand om sig själv var en genomgående tanke. Författare som Mark Twain skildrade landet på ett mycket ironiskt, elegant och humoristiskt sätt. I Amerika behövde man en "ny realism" som tog itu med de verkliga. I och med inbördeskriget skapades det en gigantisk marknad för "billig" litteratur, som var både billig att köpa och inte alltför välskriven. Men i Amerika fanns det under den tiden inte mycket plats över för nya tankar inom litteraturen så den samtida utländska litteraturen var i stort sett okänd för amerikanerna. Det blev populärt med en sorts folklivsskildring av den folkliga humorn och dess bakgrund i det ofta hårda, och för många okända folklivet. Tidningarna publicerade hundratals sådana noveller men de flesta författarna är nu sedan länge glömda.

Efterkrigstiden, Tyskland

Efter Andra Världskriget var hela Tyskland slaget i spillror. Man var tvungen att skapa ett helt nytt land och lära sig allt på nytt eftersom mycket hade blivit förstört av nazismen. Detta gällde inte bara hus och liknande utan också språket som många författare tyckte hade blivit "smutsigt" och fult efter att nazisterna hade utnyttjat det för sin propaganda. Så efter krigets slut då nazisterna förlorat makten, förändrades litteraturen kraftigt och man brukar ibland kalla år 1945, då kriget slutade för "år noll" när det gäller den tyska litteraturen eftersom den förändrades så mycket att det nästan var som en pånyttfödelse.

Efter kriget var Tyskland plågat av skuldkänslor över alla de människor som dött i det krig som de startat. Många författare fick problem med språket, de våndades till exempel över om de någonsin skulle kunna använda ordet bokskog (Buchenwald) igen eftersom det var namnet på ett av koncentrationslägren. Så medan den tyska litteraturen försökte komma på fötter igen började man ge ut böcker av utländska författare och av tyskspråkiga författare som flytt under kriget. Brittiska, franska och amerikanska böcker gavs ut och speciellt Hemingway blev väldigt populär. Rilke och Kafka är exempel på författare som återvände efter kriget och då började ge ut sina verk. Många tyska författare som kom efter kriget var starkt inspirerade av expressionismen och en av dem var Wolfgang Borchert som blev viktig för den tyska litteraturen då han skrev om "den unge hemvändande soldaten" och i sina verk satte ord på den förtvivlan som många kände efter kriget. Hans mest kända verk är pjäsen Utanför dörren där han skildrar problemen med hemlöshet och maktlöshet som plågade de unga. Borchert var också en av orsakerna till att korta noveller blev populära efter kriget.

Efter Andra Världskrigets slut delades Tyskland i två sidor: Västtyskland och Östtyskland och efter 1947 delades även den tyska litteraturen då författare från de olika sidorna slutade tala med varandra. Innan dess hade de försökt komma på hur litteraturen skulle se ut efter kriget men så småningom kom politiken mellan dem och fick dem att splittras i väst- och östsympatisörer. Strax efter andra världskrigets slut kom Kalla Kriget som gjorde att reglerna skärptes i Östtyskland och även litteraturen fick en mängd regler att rätta sig efter. Dessa regler bestämdes i Ryssland som efter andra världskriget hade tagit över. Alla dessa regler gjorde att största delen av den litteratur som gavs ut i Östtyskland var väldigt strikt och det var inte många fler än Peter Huchel som skrev mer konstnärliga verk. Han skrev naturdikter som ansågs djupa eftersom han använde sig av känslor som han upplevt medan han stred vid östfronten under kriget. På västsidan hyllade man istället konsten och försökte dölja de problem som uppstått under kriget med just konst, utseende och återställning av byggnader och annat som förstörts under kriget. En av de författare som kom därifrån var Günter Grass som är berömd bland annat för sitt verk Blecktrumman (han fick så småningom nobelpriset i litteratur 1999).

2006-09-19 @ 19:48:11 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 1:2, Novellanalyser

Hills like White Elephants av Ernest Hemingway

Krångel: Jigs tvivel och högst paradoxala personlighet; I ena minuten är hon vuxen, bitter och cynisk och i den andra är hon naiv som ett barn. Hon vet inte vad hon själv vill och hon vågar inte lite på sin partner samtidigt som hon absolut inte vill förlora honom. Hela hennes karaktär är ett idealexempel på motstridiga känslor. Det finns dock ett ytligare krångel i form av graviditeten och parets olika känslor angående att bli föräldrar, men jag ser det mer som en katalysator snarare än det riktiga krånglet; det drog bara fram parets andra, djupare problem så som skillnaderna mellan dem speciellt gällande inställningen till livet och framtiden.

Kris: Krisen pågår under hela novellen i och med att abortfrågan hela tiden är närvarande och paret är oense.

Klimax: Att hitta ett exatkt klimax i den här novellen är svårt eftersom det handlar om ett samtal men jag tror att man kan kalla den bit av samtalet då Jig förändras och verkar inse att det inte finns någon väg tillbaka; då hon talar om att världen inte längre är deras och säger att när de väl tar bort det får man det aldrig tillbaka. Det är då stämningen känns mest spänd och allt blir så intensivt att man för ett tag glömmer bort att det är en fiktiv berättelse och inte en sann.

Funktioner: Huvudperson är Jig och på något sätt också barnet hon väntar. Egentligen är barnet nästan mer av en huvudperson än vad Jig är eftersom hela berättelsen kretsar kring vad de ska göra med barnet. Men eftersom mycket också handlar om Jigs inställningen blir även hon huvudperson och i visst mått blir även mannen det. Mentor är på ett abstrakt sätt de vänner som paret har haft som har gjort abort. Mannen vill göra det samma som dem eftersom han såg det som en förbättring av livskvaliteten medan Jig såg deras situation som ett varnande exempel. Formskiftare är ändå Jig eftersom hon verkar växa mer och mer när hon tänker på barnet hon bär. Hon förändras ständigt och är på så sätt en något udda formskiftare eftersom hon inte behåller en form utan byter hela tiden. Ibland är hon barnslig och ibland är hon cynisk och bitter; allt beror på under vilken del av samtalet man läser. Fiende är mannens åsikter om att bli far (han är i alla fall fiende till barnet om man ser det som huvudperson) då han vill göra sig av med barnet inenn det är fött så att han ska kunna fortsätta leva ett bekymmersfritt och obundet liv. Yttre Skuggor är nuförtiden Jigs alkoholvanor som skulle kunna skada barnet och även det sätt som en del människor, så som mannen, verkar se på livet och på sina medmänniskor. Att vissa inte verkar anse att andras känslor är något att bry sig om utan att man bara ska få sin egen vilja fram.

Vändpunkter: Är då de börjar tala om aborten och Jig börjar visa en viss ovilja mot den. Då de talar om de vänner de har haft som har genomgått en visas en vändning i historien eftersom Jig då börjar protestera mer och visa mer kraft.

Seger: Ligger möjligtvis i klimaxen och slutet om det överhuvudtaget finns någon seger. Slutet är så pass öppet att man inte vet om hon har bestämt sig för att behålla barnet vilket vore en seger för huvudpersonen (barnet) eller om hon ska göra en abort vilket vore en seger för fienden.

Värdering: Att man ska försöka se till andra och att allt inte är vad det ser ut att vara utan att mycket ligger gömt mellan raderna; precis som hela historien gjorde i det här fallet. Ytligt sett är det bara ett samtal men om man letar djupare upptäcker man en uppsjö av problem, motstridiga känslor och krångel.

Tomten på Töreby av Selma Lagerlöf

Krångel: Tomtens rädsla för förändring och hans målmedvetenhet att till varje pris få gården att förbli så som den alltid har varit. Alternativt gårdsherrens spelberoende som också är ett krångel, men de två krånglen samverkar för att skapa handlingen.

Kris: Hela spelkvällen, då det är då som gården på allvar äventyras och tomten börjar lägga sig i.

Klimax: När gårdsherren rider ner i vattnet och tar livet av både sig själv och sin häst.

Funktioner: Huvudperson är gårdsherren som, tillsammans med tomten står i handlingarnas centrum. Mentor är tomten väl på sätt och vis, då det är han som leder gårdsherren till seger innan han förvandlas till fienden. Han är väl egentligen som en medhjälpare med en starkare roll. Medhjälpare är tjänstekvinnan och stallmästaren, men det komplexa är att de genom att hjälpa tomten hjälper gårdsherren att vinna en seger i spelet, men den hjälpen är senare densamma som gör att han förlorar sitt liv. Men de fungerar definitivt som en typ av medhjälpare, bara det att deras hjälp för vissa bara hjälper kortsiktigt. Fiende är tomten som trots allt är den som vinner över gårdsherren i slutänden. Yttre Skuggor är gårdsherrens spelberoende vilket i och för sig även är ett krångel. Berättare är tjänstekvinnan ur vilkens synvinkel man får följa handlingen. Formskiftare är tomten som först hjälper gårdsherren men sedan tar livet av honom, bildligt talat. Han är ingen inre formskiftare eftersom han verkar ha haft samma mål från start men för gårdsherren skiftar tomtens roll något väsentligt.

Vändpunkter: Då tomten får reda på att gårdsägaren håller på att spela bort gården, då han sluter ett avtal med honom och gårdsherren börjar vinna tillbaka sin egendom, och då gårdsherren spelar bort sitt liv.

Seger: Då gårdsherren vinner tillbaka sin mark och sitt gods, men eftersom han sedan förlorar allt igen så antar jag att man får säga att det är tomten, det vill säga fienden, som tar hem segern medan gårdsherren förlorar.

Värdering: Vårdslöshet och övermod kommer att straffa sig till slut. Gårdsherren lekte praktiskt taget gud då han spelade bort folks liv och hem och för det straffades han.

Den osynliga julklappen av Ludvig Nordström

Krångel: Tomas rädsla för sin far, eftersom han inte förstår eller egentligen ens känner honom. Att de har en alltför strikt far-son relation som inte lämnar mycket rum för kärlek eller någon form av bevis på tillgivenhet. Ett annat krångel är att Tomas håller på att växa upp och börja se världen som den verkligen är, med fattigdom, död och annat. Att han inte inser att även hans far är en vanlig, dödlig människa som kan drabbas av konkurs, fattigdom och att han kommer att dö en dag.

Kris: Konkursen som står för dörren och allas oro över hur fadern verkligen mår. Hela berättelsen är en mindre kris men vissa stunder är värre än andra, men de tar jag upp som vändpunkter.

Klimax: Då spegeln krossas av Tomas pil och han slutligen förstår att konkursen är ett faktum som inte går att undvika. Klimaxen har dock en dubbel betydelse då det även är en seger för Tomas eftersom han äntligen ser sin far som en mänsklig varelse som kan dö och slutligen accepterar det.

Funktioner: Huvudperson är Tomas och det är ur hans synvinkel som man får följa handlingen. Formskiftare är fadern, åtminstone i Tomas, familjens och tjänstefolkets ögon. Det är han som går ifrån att vara den starke ledaren till att visa svaghet. Fiende är den mentala mur som finns mellan fadern och resten av familjen, den som gör att de omöjligt kan förstå varandra utan bara leva sida vid sida som bekanta man bara känner till utseendet. Yttre Skuggor är fattigdomen som bankar på dörren tillsammans med hela samhällets syn på fattigdom och på vikten av klasstillhörighet. Hur fattigdom betraktas som en sjukdom och får ens forna vänner och bekanta att bete sig som att de inte längre känner en.

Vändpunkter: Då Tomas går med sin far till handelsbodarna, ett tydligt bevis på att de var "fattiga" vilket får Tomas att skämmas något ofantligt men han tvingas åtminstone möta det. Pojken som stjäl köttet vilket ger Tomas insikten om att fattigdom inte är ett bevis på ondska utan bara på otur eller liknande. Och slutligen branden som också är en vändpunkt då det slutligen blir avgjort; fadern går i konkurs och blir mänsklig i andras ögon.

Seger: Då spegeln går sönder samt då den unge pojken stjäl köttet eftersom Tomas då förstår att alla egentligen är relativt lika i grunden. Pojken stjäl på grund av att han är hungrig och Tomas inser att det inte är för att han är ond eller något annat, han inser att fattigdom inte är en sjukdom som tyder på ondska utan att det bara är ett annat levnadsförhållande.

Värdering: Det finns många så kallade sensmoraler i den här berättelsen. Handlingar säger mer än ord, det är mänskligt att fela samt det finns inget ont som inte har något gott med sig. Alla passar de in på berättelsen; fadern ses som mänsklig först när han felar vilket inte märks genom vad han säger utan genom det han gör, sättet han uppträder på. Och så för alltså denna olycka som konkursen innebär även med sig något bra, nämligen att muren mellan fadern och resten av familjen börjar rämna.

2006-09-19 @ 19:46:46 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

B 1:1, Diktanalyser

Dikt 1 av Joachim du Bellay (renässansen)

Säll den som strövat vida kring i världen

- en sagans Jason, en Odysseus lik -

och sedan lever, klok och kunskapsrik

sitt lugna liv i hemmets krets vid härden

När slår den stund då hem jag återvänder

och röken från min lilla hemby ser

och ser min faders ringa gård, förmer

i mina ögon än län och länder?

Ty mer det hus, som byggts av mina fäder,

än stolta romarslott mitt hjärta gläder

den fina skiffern mer än marmorsten

Och mer Loire än våg som Tibern rullar

och mer än havets rymd och Romas kullar

min hembygds milda luft och ljuva sken

Sammanhang:

Egentligen kan man väl säga att den här dikten speglar ordspråket borta bra men hemma bäst fastän den har en liten extra vinkling. Den talar om att hemma är bäst just för att man har varit borta först och sett även den sidan.

Det vill säga att man bör ha sett och prövat på båda sidorna innan man kan uttala sig i frågan om vad som är bäst.

Den talar om hemkärlek, om att hysa starka känslor för de omgivningar som våra förfäder har funnits i, en stolthet för sin egen historia. Han är stolt över sitt familjehem och tycker att det på sitt sätt är vackrare än alla de ståtliga byggnader som romarna uppförde. Han är en sann patriot till sättet och försöker väl antyda att rötterna är viktigare än grenarna. Om en gren dör växer en ny ut, men om rötterna dör försvinner hela plantan. Om man glömmer sina rötter har man inget kvar, men om man sköter om rötterna kan man växa, se nya platser med fantastisk historia och sedan ha ett hem att återvända till. Man har en egen plats som är en del av ens arv. Sin historia bär man alltid med sig så länge man inte väljer att förneka den och försöka glömma bort att den existerar. Utan förflutet finns det ingen framtid.

Giltighet:

Jag tycker att den har en stor allmängiltighet. Tänk bara på hur många unga som reser utomlands ett par veckor eller månader efter att ha gått ut gymnasiet. Sedan återvänder de flesta hem igen, eller skapar sig ett nytt hem någon annanstans i världen. Vilket av scenariona det än gäller så gäller samma princip, de vill upptäcka resten av världen innan de kommer hem och kan uppskatta sitt eget hem. Sedan finns det andra, till exempel adopterade eller släktforskare, som hela tiden söker efter sina rötter och sina förfäder.

Man talar också om att de som har drabbats av amnesi (minnesförlust) har mycket svårt att handskas med vardagen då de inte vet vilka de är eftersom de inte kommer ihåg sitt eget förflutna och helt saknar rötter så vitt de själva vet.

Rytm & satsmelodi:

Visst finns det ord som ska betonas men det finns ingen riktig regelbundenhet i det, inget mönster som dyker upp. Det beror troligtvis till stor del på översättningen, om man satsar mer på diktens sammanhang och betydelse än på hur den flyter så blir det lätt så här.
Det finns dock rim, i de första två verserna ligger rimmen på rad 1 & 4 samt 2 & 3. De två avslutande verserna verkar dock sitta ihop när det kommer till rimmen (dessutom är de bara tre rader var istället för fyra), och i sådana fall ligger rimmen på raderna 1 & 2, 3 & 6 samt 4 & 5.

Symboler:
Jason och Odysseus är typiskt symboliska namn som står för mod, äventyr.

Jämförelserna mellan hans fars ringa gård och stolta romarslott bidrar närmast till att spegla en tanke om att storslagenhet är bra i all ära, men det är det som bär vår egen historia och har rörts av människor vi känner och tycker om som betyder något i slutänden.

Ord & fraser:
De ordval som författaren har valt är mycket muskaliska, det känns som att dikten är menad att framföras av en trubadur och att orden har valts ut just för att ge dikten är melodi samtidigt som den är berättande. Det finns flera litterära hänvisningar i form av Jason och Odysseus och den är mycket beskrivande, målande när det gäller omgivningarna.

Dikt 2 av Arthur Rimbaud: Den sovande i dalen (naturalismen)

Det är en grop av grönska där en flod sjunger
och lekfullt hänger trasor av silver på grässtråna;
där solen uppifrån det stolta berget lyser: det är en liten dal som skummar av ljussträfar.

En ung soldat, med öppen mun, barhuvad
och nacken badande i den svala blå krassen,
sover; han är utsträckt i gräset, under
skyn, blek i sin gröna säng dit ljuset [regnar] faller.

Med fötterna i svärdsliljorna sover han. Leende
som ett sjukt barn skulle le, slumrar han:
Natur, vagga honom varmt: han fryser.

Dofterna får inte hans näsborrar att skälva;
han sover i solen med handen på sitt stilla bröst.
Han har två röda hål i höger sida.

Sammanhang:

Rimbaud försöker på ett klart uppseendeväckande sätt visa att allt inte är vad det ser ut som. Han beskriver naturens skönhet men visar sedan att det däri vilar en död man, knappt mer än en pojke med tanke på hur han har valt att uttrycka det.

Han talar om att ytan inte säger allt utan att man måste se djupare för att se de verkliga förhållandena.

Han låter antydningarna till att det finns en del missförhållanden komma relativt snabbt och intensifierar hela tiden dem till att bli tydligare och tydligare, från att mannen ska ha lett så som ett sjukt barn skulle kunna göra till att han har två röda hål i sidan.

Egentligen försöker Rimbaud nog också få fram är sorgen som krig alltid för med sig. Hans val av förutsättningar; en ung soldat som blev ensam i döden. Det talar för sig själv. Att det var många unga män som förlorade livet (och även många av dem som stannade hemma förlorade någon de älskade) när krigen kom. Att han sedan var ensam på platsen där han hade dött var en intressant vinkling. Det skulle kunna mena på att de alla var ensamma och bara hade sig själva att lita på då flera av deras vänner och vapenbröder dog. Man hade inte råd att ty sig till någon eftersom det var en så stor risk att de skulle dö och man skulle aldrig få tid att sörja, man var alltid tvungen att vara alert så att man inte själv blev dödad.

Giltighet:

Denna dikt är högst giltig, precis som de flesta andra dikter jag har stött på. Speciellt delen som handlar om att allt inte syns på ytan utan att man måste gräva djupare för att faktiskt kunna se verkligheten så som den är på riktigt. Nuförtiden är det ett högst aktuellt ämne då vi satsar så mycket på fasaden, vi ska vara vältränade, prestera väl på arbetet/i skolan, ha ett perfekt hem och samtidigt hinna med allt annat.

Om man väl försöker komma någon inpå livet stöter man ofta på murar och andra skyddsmekanismer, vi är inte vana vid att visa våra inre känslor utan bara det lilla urval som vi tror kan passa andra. Ofta är en person inte likadan inuti som utanpå; många som utanpå kan se rätt trista och färglösa ut kan i själva verket visa sig ha ett lysande intellekt, en underbar humor eller vad som helst. Men det syns bara om man lär känna dem, om man gräver lite djupare.

Rytm & satsmelodi:

Ja… egentligen skulle jag inte kunna påstå att jag överhuvudtaget hittar någon form av satsmelodi alls i den här dikten, men när jag läser den upptäcker jag att den har någon form av rytm, även om den inte är helt regelbunden (vilket troligtvis beror på både Rimbauds sätt att skriva och översättningen). Det känns som om Rimbaud definitivt brydde sig mer om innehållet än om rytm och liknande, även om dikten som sagt kan ha haft någon form av rytm på franska.

Symboler:
Den sköna naturen vari det vilar en död ung soldat, är det fler än jag som kan se en direkt, biblisk parallell? Paradiset, det är vad jag tänker på, att den unge mannen äntligen skulle ha fått frid och sluppit undan krigets fasor och efterverkningar.

En del andra symboliska betydelser dök också upp under sammanhanget, som den med ensamheten.

Sättet hur naturen skulle ta hand om honom, vagga honom får mig också att tänka på döden. Att kroppen tas om hand av naturen när man har dött, att den bryts ner och blir en del av marken, av naturen. Kanske är det också det han vill antyda genom att placera soldaten på så sätt att han är helt omgärdad av naturen, att han redan har blivit ett med naturen och hör till dess kretslopp, att han har återvänt till den. "Av jord är du kommen av jord skall du åter bliva"…

Ord & fraser:
Det märks tydligt att orden i den här dikten är valda så att de är enkla att förstå samtidigt som de är mycket beskrivande, adjektiven duggar mycket tätt.
Rimbaud verkar ha velat att inte bara lärda skulle förstå innebörden utan att vem som helst skulle kunna göra det; allt är skrivet på ett så lättförståeligt sätt utan krångliga ord och meningsbyggnader att man riktigt kan se den scen han beskriver framför sig.

Dikt 3 av Oscar Levertin: På den judiska kyrkogården i Prag (Sekelskiftet)

Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettos jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras och egen gråt,

där ej med sommarens löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

Sammanhang:
Dikten talar ju om judarna och hur man behandlade dem, om att det inte hjälper att försöka rätta till allt man gjorde emot dem när de levde nu när de väl är döda. Eller snarare om att det inte tjänar något till att försöka gottgöra dem nu, det kommer ändå inte att radera bort det som hände från historien. Egentligen gäller det nog inte bara judarna och förintelsen utan i allmänhet, det stämmer in på alla ”folkgrupper” och även på enskilda personer. Det handlar ju om att man inte kan förvänta sig att bli förlåten bara för att man ber om det, när man har behandlat någon på ett fruktansvärt, orättfärdigt sätt. Dikten talar om diasporan, eller snarare om hur de jagades bort från alla möjliga länder, mycket på grund av att de inte hade något eget land att återvända till, ingen trygg plats.Judarnas lidanden tas i allmänhet upp en hel del, deras sorg över att inte ha ett hem(land), över oron, förföljelserna och den stora sorgen av att inte bli emottagen någonstans utan hela tiden ses som en suspekt person bara för att man inte tror på att Jesus verkligen var Messias.

Giltighet:
Tanken om att förlåtelsen inte kommer bara för att man ber om den är extremt allmängiltig (även om inte alla verkar tro det). Det är ett mycket aktuellt problem med tanke på vilka proportioner det här med att ”stiga på karriärstegen” och annat har tagit. Man talar ofta cyniskt om att man måste trampa på ett par tår för att kunna nå toppen, men sedan förväntar man sig ändå att de med ömmande tår ska förlåta en eftersom de ”var tvungna att göra det”. Den här dikten lägger relativt stor vikt vid religionen och det är just det som vi missar i det verkliga livet. Var mot andra så som du vill att de ska vara mot dig var ju en av Jesus storartade uttalanden men sanningen är att de flesta inte följer det trots att det verkar mycket enkelt. Ingen vill bli trampad på, förbigången eller nedtryckt, ändå har de flesta gjort just de sakerna mot en annan människa någon gång i livet. Vissa bygger upp sitt liv kring det (så som Hitler och andra som föll för nazismens ideologi) medan andra gör det mycket sällan, bara när de är trötta eller liknande. Konsensusen är ändå att alla har gjort det men ingen vill bli utsatt för det själv. Man ska alltså inte kunna bli förlåten så lätt när man har behandlat en annan människa (eller ett djur för den delen) på ett felaktigt sätt.

Rytm & satsmelodi:
I den här dikten finns det ett tydligt mönster, slutorden i rad 1 & 3, samt 2 & 4 i varje vers rimmar till exempel och (på nästan alla ställen) betonar man varannan stavelse.

Symboler:
Stenarna som Levertin pratar om symboliserar den stenkastning som riktades mot judarna (smutskastning kan man också kalla det). Det vill säga den orättvisa behandlingen av judar, förföljelserna och själva förintelsen som egentligen inte grundades på något mer än ett annorlunda utseende (dessutom var det många judar som inte stämde in på ”rasmallen” som dödades ändå, bara för sin tros skull).

Ord & fraser:
Ordvalet känns mer högtidligt och ogenomträngligt i den här dikten än vad det gjorde i Rimbauds dikt. Det är svårare att föreställa sig det dikten talar om och det kan delvis bero på att Levertin verkar ha valt orden utefter hur väl de rimmade med varandra, vilket troligtvis försvårar arbetet med att få en fullt sammanhängande text. Jag gillar inte de böjningar och fraser han har valt att använda sig av eftersom de ger mig en känsla av att han försöker sätta sig över läsaren/lyssnaren. Ilskan som genomsyrar dikten hjälper inte heller till då den inte har använts konstruktivt utan snarare destruktivt när det kommer till den här dikten.

2006-09-19 @ 19:44:37 Permalink Svenska B Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tal 2

Medmänsklighet
- en massa tomt prat eller en genuin känsla?

Jag ska argumentera för en ändrad attityd ifråga om vårt sätt att behandla andra, och då speciellt myndigheter och andra höga instansers sätt att behandla barn och flyktingar.

Varför sätter vi upp alla dessa punkter, håller en massa möten om hur man kan förbättra livskvaliteten för människor i tredje världen och så vidare när vi sedan inte följer upp våra storartade tal med handlingar? Vi så att säga lovar runt men håller tunt.

Det finns hur många bevis på det som helst, hur alla talade om orkanen Katrina och utlovade närmast stordåd när det kom till hjälpaktionerna. Men bara dagar efteråt kom det rapporter om hur vissa, speciellt svarta, förbisågs när det kom till kritan. Och vips så startades det en debatt om amerikansk rasism som tog upp utrymme i media, istället för att man fortsatte att fokusera på katastrofoffren och vad som behövde göras för dem.

Och ta det här med barnens rättigheter, barnkonventionen och det. Gäller det bara för barn i västvärlden? Jag trodde ju annars att det skulle fungera mer generellt, att alla barn faktiskt hade samma rättigheter, men jag kan ju ha missuppfattat det hela.

För tänk bara på alla dessa fall man läser om, barn som kidnappas av den ena föräldern och för iväg till ett annat land, tonårstjejer mördade för hederns skull, flyktingbarn som skickas tillbaka till ett land i obalans och ännu mer. Speciellt flyktingbarn verkar vara en utsatt grupp, det är som om de skulle ha hamnat utanför alla lagar och regler i och med att de har ett annat ursprung. I Sverige ordnar vi så att barn och ungdomar som har varit med om något traumatiskt, så som tsunamikatastrofen eller en närståendes självmord, får träffa psykologer och ägnas en enorm uppmärksamhet.

Ett flyktingbarn däremot, kan få gå osedda genom alla system och flyttas mellan olika instanser som en annan vara. Många har varit med om fruktansvärda händelser, en del har sett föräldrar eller syskon bli dödade, andra har fått fly undan våld eller leva i ständig rädsla för huruvida deras familj kommer att överleva morgondagen.

Våldtäkter, mord, svält, sjukdomar, ”försvunna” familjemedlemmar. De flesta har varit med om något som kan klassas som traumatiskt. Ändå är det inte slut när de väl lyckas fly och kommer till, till exempel Sverige. Då tvingas många tvärtom gå igenom helvetet än en gång. De blir placerade på något gruppboende där de knappast känner någon, får veta att det inte är säkert att de får stanna i landet och får ingen information om vad som har hänt med eventuella familjemedlemmar som blev kvar i hemlandet. Och som om inte det vore nog så kan de dessutom inte språket och är på en plats med ett främmande klimat och kultur.

Man kan tycka att det borde vara nog för att förtjäna en stunds vila och ro, men istället kastas de in i en cirkel av myndigheter, omplaceringar och åtskilligt prat om hur man ska integreras i det svenska samhället samtidigt som de fortfarande inte har fått någon information om huruvida de ens kommer att få stanna kvar i Sverige.

Jag vet inte hur det är med er, men jag skulle nog vilja kalla det ett grovt svek. Att vända sig till ett land som lever i fred för att få skydd och hjälp och för att överhuvudtaget kunna ha ett sådant liv som vår regering säger att alla människor har rätt till. Alla har rätt till att få känna sig trygga, ingen ska behöva vakna upp på morgonen och undra om ens familj och vänner kommer att överleva ännu en dag. Ändå tvingar vi dem att gå igenom otaliga psykiskt påfrestande processer och låter dem aldrig få känna den där tryggheten av att ha en egen plats vilken ingen kan ta ifrån dem. I praktiken har de inget land att kalla sitt eget längre, de har flytt från ett och tas inte officiellt emot av ett annat, de vistas i en världslig limbo.

Och hur är det med de barn och ungdomar som smugglas från Afrika till Europa för att söka jobb och kunna skicka hem pengar till sina föräldrar och syskon. Senast i fredags såg jag ett reportage om barn ifrån Senegal som kom till Kanarieöarna för att deras föräldrar behövde pengar och det inte fanns några att tjäna i hemlandet. Man talade om hur barnen utnyttjades flera gånger om; först av sina familjer som försörjare, sedan av människosmugglarna som varor de fick betalt för att frakta, och sedan av de företag och fabriker som eventuellt anställde dem som arbetare med minimilön.

Även om många av dem hade sluppit se alltför mycket krig och död så är de ändå utsatta. Barn ska inte behöva arbeta, eller bära bördan av att behöva försörja hela sin familj. Inte heller ska de kunna skeppas iväg och under avskyvärda förhållanden tvingas resa bort från sina föräldrar bara för att, just det, arbeta.

Allt detta säger i alla fall mig att det är något grovt fel i våran attityd. Istället för att se till att till exempel Senegal, har möjligheter att se till att föräldrarna kan försörja familjen, låta barnen gå i skolan och så vidare så bråkar vi om huruvida man verkligen borde skriva av landets skulder. Vi bråkar om vem som orsakade problemen och försöker finna syndabockar istället för att först lösa själva problemet.

Vad är det egentligen som har hänt med medmänskligheten, existerar den bara i teorin eller vad är det som pågår?

2006-09-19 @ 19:29:52 Permalink Retorik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tal 1

SKILLNADEN MELLAN RÄTT OCH FEL
– en fråga om den enskilda människan eller universellt delade åsikter?

Det förgångna dömer vi efter rättvisan, det närvarande efter våra egna fördelar.
- François René de Chateaubriand

Jag ska argumentera för att det inte finns något sådant som en universell sanning och för att vi för det mesta handlar på det sätt som vi själva tjänar mest på, om än omedvetet.

Vad som är rätt och fel är inte alltid så lätt att veta och tänk bara efter; hur hade världen sett ut om nazisterna hade vunnit Andra Världskriget och övertygat världen om att deras ideologi var den rätta?
Då hade Förintelsen troligtvis inte ansetts vara så fruktansvärd och omoralisk, snarare tvärtom. Det som skedde i Auschwitz, Bergen-Belsen och de andra koncentrationslägren skulle inte ha varit det yttersta beviset på en reaktion mot en fruktansvärd misär utan ett tecken på den ariska rasens överlägsenhet, man skulle vallfärda dit likt religiösa gör till Jerusalem och Mecka.

Och ta 11:e september. Idag var det exakt fem år sedan flygplanen kapades och flög in i tvillingtornen. Enligt al-Quaida anhängare var det inte ”fel” att utföra den attacken, det är bara enligt andra, icke-anhängare som det de gjorde var omoraliskt och hemskt.
Vad hade hänt om de istället hade frälst världen? Eller om de hade fått med sig alla utom amerikanerna på sin sida? Då skulle attackerna mot USA troligtvis ha resulterat i ännu fler dödsoffer och om al-Quaida hade segrat skulle ingen ha talat om attackerna mot amerikanerna som något fruktansvärt fel.
Allt handlar alltså om våra egna intressen i frågan. De flesta sympatiserar mer med USA än med en självmordsbombar-producerande arabisk extremistgrupp och därför tar vi amerikanernas parti och fördömer attacken, skickar soldater till Afghanistan och erbjuder stora summor för information som kan leda till al-Quaida ledarnas gripanden.

När det däremot är så att en händelse ligger längre tillbaka i tiden, mycket längre tillbaka, kanske vi kan börja erkänna att våra föregångare valde fel. Ett exempel på det är korstågen.
Det är först på senare tid som debatten angående korstågen har tagit fart och man har kommit fram till att det kanske var ett onödigt blodbad trots allt.
Men de skedde under medeltiden och startades mer eller mindre av påven, ändå dröjde det enda fram tills (den 29:e juni) 2004 innan en påve, Johannes Paulus II officiellt bad om ursäkt för dem.

Det tar alltså lång tid innan vi kan se på en händelse med klara ögon. Det vet de flesta som någon gång har, så att säga, talat i vredesmod och sagt saker som de senare har ångrat. Oftast har det då gällt mindre saker men ändå kan man inte tänka klart medan man är mitt i problemet.
Samma sak gäller större saker, så som krig. Jag tror inte att alla tyskar nödvändigtvis sympatiserade med nazisterna, och inte ens alla nazister gillade allt vad som skedde under Förintelsen, det märks klart i alla vittnesutsagor och på alla listor över soldater och arier som blev dödade för att de hade en åsikt som inte överensstämde med nazismen så som Hitler såg den.
Men samtidigt: de visste troligtvis inte allt vad som pågick och även om de gjorde det så hade många barn, föräldrar eller andra att försörja och ta hand om. Man ville inte riskera sitt eget liv, eller sin familjs så man teg och vissa inbillade sig säkert att det trots allt var bäst det som skedde.
Det blev ju färre som skulle dela på maten och så slapp man se ”en massa” rika judar som vandrade omkring och fick en själv att känna sig mindre värd, som en trashank och en fattiglapp.

Efteråt, när det kom ut bilder på utmärglade judar som inte var mer än skinn och ben, var det nog många som våndades över att de inte hade agerat och gjort något. Men då var det redan för sent och de gick vidare med sina liv, eftersom de fortfarande hade en familj att ta hand om.

Överlevnadsinstinkten är en mycket komplex drift och den kan till och med få oss att bortse från vad som väl kan kallas vårt förnuft och vårt samvete, när det kommer till vad som är rätt eller fel.
För ingen kan egentligen säga att en sak, en handling eller liknande är rätt och de kan inte heller säga att den är fel. Förutom i matte och andra skolämnen där svaren redan har blivit bestämda på förhand. Sanningen ligger i betraktarens ögon skulle man nog kunna säga och med sanningen menas då det som är ”rätt”.
Allt som oftast verkar det som att överlevnadsinstinkten övergår till en annan känsla, nämligen egennyttan, och man börjar fundera på vilket val man skulle tjäna mest på.
När folk i allmänhet pratar om att man ska kunna ”väga fördelarna mot nackdelarna” och se vilket som är tyngst så är det en positiv egenskap att ha. Men när man pratar om egoism, som egentligen är samma sak, bara sagt mer exakt, så får det en negativ laddning.
Ändå handlar de flesta i linje med vad de tjänar mest på. Tror du kanske att säg, Göran Persson skulle vilja att socialdemokraterna höjde fastighetsskatten, med tanke på vilket enormt hus han har och vilka ökade kostnader det skulle innebära för honom?
Samma sak gäller för de flesta andra människor också. Hur många skulle vilja tala aktivt för en förändring som de själva skulle förlora på?
Egentligen är det väl avvägningen mellan konsekvenserna och fördelarna som man menar när man talar om att ha ett ”sunt förnuft” eller ”vanligt bondförnuft” som det också kallas. För det är ju det vi menar, att om man går med på något som man förlorar till exempel pengar på så har man inte använt sig av sitt förnuft utan låtit känslorna styra.
Det gäller även om man har gjort en god gärning, så som att skicka pengar som egentligen skulle gå till hyran till tsunamikatastrofens offer. Folk menar då på att man inte tänkt tillräckligt noga på konsekvenserna och inte använt sitt förnuft.

Hur man än vrider och vänder på det så är det ett faktum att historien skrivs av segrarna, och det är bara deras syn på händelserna som vi kan basera våra egna teorier om huruvida något var rätt eller fel. Det finns ingen universell sanning, inget som är rätt enligt allt och alla och inga lagar eller regler som har funnits i evig tid. Allt ändras beroende på tid, plats och situation och det finns inget fel i att se till vad som gynnar en själv så länge det inte innebär att någon annan får lida i onödan, för i slutänden är det allt vi kan göra, att se till att vi själva klarar oss och om det är möjligt hjälpa någon annan.

2006-09-13 @ 18:09:28 Permalink Retorik Kommentarer (0) Trackbacks ()

Fyrkantsögon

Egentligen har jag verkligen ingen aning om vad jag sysslar med och det känns förvånande nog befriande. Jag har just tillbringat X antal sparade akademiska kvartar framför datorn, stirrandes på den här (och alltför många andra) hemsidan medan jag har försökt klura ut hur sjutton jag kan få min layout att se ut som jag vill. Det lär dröja MYCKET länge innan jag blir någon expert på området, man man måste väl starta någon gång.

2006-09-06 @ 19:10:35 Permalink Sammelsurium Kommentarer (0) Trackbacks ()