31 Januari
Har jag gjort något alls idag? Tveksamt. Om det inte räknas att jag har studerat min bokhög som tynger ned skrivbordet och slagit foten i de otroligt kompakta bokkassar som tar upp större delen av min golvyta för närvarande. Man kan älska för mycket. Inte ens skidåkningen roade mig, inte för att den har gjort det på ett bra tag men ändå. Ibland behöver man förströelse och då ska de gamla beprövade metoderna fungera.
Anledningen till min passiva dag är antagligen att 1) jag skulle vilja knarka Zyx Citronhalstabletter och 2) hjärnan är fylld av idéer, drömmar och tankar som påbörjades efter att jag snubblade in på en dokumentär om turkisk musik igår natt. Nu ska jag återgå till min (o)vana att skriva en mängd listor, annars kommer jag att drunka i mina funderingar.
Det är lustigt att när jag klagar över hur kallt det varit att vara ute (och då brukar det vara närmare 10-15 minusgrader) är jag känslig men när det dyker upp efter en bandymatch (då det var 5 minusgrader) är det plötsligt helt logiskt... Min känsla för logik stämmer tydligen inte så bra överens med resten av omgivningens. Nu är visst taekwondo dagen över och de börjar tala engelska i helgen. Vad skönt att hon har en så bra vän, idag kan inget göra ner mig! Moi är oövervinnerlig, lycklig och fylld av glädje! Men mitt rum ser ut som om en orkan dragit förbi under natten... Organiserat kaos är rätt underbart när det är ens eget.
mp3: Son of a Preacher Man - Dusty Springfield
Trial and Error
Imorgon
Jag är glad att jag lever och får uppleva det.
Fram och tillbaka
Det är så mycket lättare att se fördelarna när man inte är mitt i allt.
Mario
Nu är jag också fast.
Utan eldspottarkraften är jag urusel.
30 Januari
Ju mer jag funderar på det desto mer inser jag hur instängd jag egentligen har känt mig på senaste tiden. Livet är inte enklare än man gör det och jag har en vana av att krångla till saker in absurdum. Hela dagen har varit så skönt avslappnad, nu när papperna skickats in var det inga problem att snabbt också skicka mailet. Ångesten över det mindre perfekta hade helt enkelt minskat när det ändå inte gick att göra något åt det. Hur kan jag glömma det så lätt varje gång? Det är antagligen ett tecken på att jag har för lite att göra. Just nu vore det skönt om jag bara kunde bestämma mig för en framtid och sedan följa min utstakade väg om inte något mer intressant kom i min väg. Trygghet gör mig glad och lycklig, i en viss utsträckning. På sätt och vis tror jag att alla behöver trygghet, hur spontan eller bohemisk man än är. Trygghet kan innebära s många olika saker. Allt fungerar på samma sätt och det kan göra mig galen. Att man ständigt måste förklara exakt hur man själv tolkar det för att inte bli missförstådd. Kanske vore det bättre att låta sig bli missförstådd. Det är att vara medveten om att man kommer missförstå andra som gör mig miserabel (vilket påminner mig om att jag verkligen vill läsa boken...). Definitioner är utan tvekan min grej, och generaliseringar är det inte. Svårare än så är det inte.
Hela jag är förvirrad. Så blir det om man somnar i soffan i omgångar på efteriddagen (som jag uppskattar prepositioner) trots att man sovit hela förmiddagen. Förkylningar roar mig inte. Men jag är glad och lycklig ändå och sitter här och skrattar åt lillasystern eskapader i super marios värld. Det här är inte roligt längre, jag bara dör. Ett helt normalt uttalande en fredagskväll som denna. Jag undrar hur många som får höra det ikväll? Hög nostalginivå häromkring kort sagt.
Jag sitter och låter tungan glida över vampyrtänderna. Ni vet, de där som som sitter en bit från mitten i överkäken och har två spetsar, den inre riktigt skarp. Jag gillar mina tänder.
Nu kan jag se fram emot ännu en helg med skidor av alla de slag och en stor hög med biblioteksböcker som bara väntar på att jag ska kasta mig över dem. Närmare 30-40 st skulle jag tro... Det kommer att bli många ord i den närmaste framtiden.
Kroppen är utvilad och i behov av rörelse så jag tror jag ska gå ner och promenera runt i någon timme. Ett varv tar tio sekunder, någon som vill räkna ut hur många varv det kommer bli?
mp3: A Thousand Words - Savage Garden
Flow
Framgångsreceptet: Sluta tänka, bry dig inte om resultatets kvalitet och bara låt allt välla fram ur minsta por.
Synd bara att vissa saker inte går att låta bli att bry sig om resultatet på. Vi är för engagerade, helt enkelt.
How
here we walk now
all blind and numb
somewhere down this road
we will find our answer
that is our only hope
our destiny to be
29 Januari
Inom kort kommer jag att ligga på soffan, alternativt min säng, helt bortkopplad från världen. Alla ansökningsformulär är ivägskickade, de på tyska i närmast oförståeligt skick eftersom jag helt enkelt inte hunnit med allt jag borde. Jag lider av en lättad ångestkänsla. Ångestdelen härstammar från att jag hatar, avskyr och plågas av tanken på att jag skickat iväg dåligt skrivna papper. Lättnaden från att jag har skickat iväg det och det borde komma fram i tid.
Jag slapp undan rotandet i mitt liv och sköt upp spruttagningen på grund av den fruktansvärda förkylning som vällde in över mig igår med massiv huvudvärk och feberkänningar som slog ner på mig likt en gigantisk våg. Jag har fortfarande inte lyckats ta mig ovanför ytan men jag mår ändå bra. Nu ska jag bara lugna ner perfektionisten i mig som våndas över papperna, vilket gör mig påmind om att jag medverkat i ett enormt resursslöseri. Låt mig räkna: 2 * (7+1+1+1+1+1+1) + 2 * (7+1+2+2+1+2+1) +1 + 2 + 1 + 2 + 1 = 65 pappersark, plus ett kuvert med foton... Det här känns illa.
Tiderna är satta och nu måste jag ta reda på om jag ska åka ner i slutet av månaden. Innan dess är det mötet om två veckor... vilket kommer att bli lite jobbigt med tanke på vad som väntar veckan efter. Men det löser sig.
Nu måste jag ge upp det här innan ögonlocken faller ner för gott. Ser i kors har redan gjort hela dagen så det tecknet är långt passerat. Ändå hann jag med disken mitt i allt översättande, så jag har gjort något annat än att sitta vid datorn hela dagen.
mp3: Down by the corner - Creedence Clearwater Revival
Klockrent
Don't take life too seriously, it might kill you...
Stämning
Min gitarr behöver stämmas, jag lära mig spela igen och mina fingrar växa ett par centimeter för att klara av ackorden.
Tills dess får pianot duga när huvudet spränger och flöjten inte duger.
Varför är det olyckligt deprimerade melankoliska så vackert? Så krångligt, så förtrollande medan det lyckliga är så rakt och enkelt. Simplifiering är inte min grej. Men jag gillar att vara lycklig. Vilket dilemma.
Sic transit gloria mundi
Skatans kraxande är irriterande, eller roande.
Jag behöver en ny vinkel. Svårare än så är det inte. Enklare än så är det inte.
Fem år i fängelse.
Krigsforum
Vakuum
Jag är lycklig
i min lilla vakuumbubbla
tills den dag den brister
och släpper ut mig
i den stora världen
jag bara sett från insidan
Dagen jag blir lycklig
är dagen jag släpps ut
ur lyckan
I'm good
Allt stämmer in just nu.
28 Januari
Hela alltet startade väl, med lite (läs mycket) nervositet som dock övervanns. Sedan gick det inte lika bra längre och på något sätt lyckas de negativa känslorna kväva de positiva. Det måste ändras men just nu finns det inte mycket mer att göra än att uthärda. Vilket hemskt ord, uthärda... Jag har fortfarande lyckats ta mig ett steg längre än jag hade igår, men lyckas inte glädja mig åt det. Det är inte misslyckandet i sig självt som gör ont, det är insikten att jag är så fruktansvärt bräcklig att en motgång kan få allt självförtroende att flyga ut genom närmaste fönster. Och jag klarar inte ens av att visa det för att få hjälp. För att vara någon som älskar diskussioner är jag fruktansvärt tyst när det handlar om viktiga saker rörande mig själv. Att prata om känslor är inget problem, det är att prata om mina djupaste känslor jag har svårt för. Mitt kvinnliga yttre till trots, och nej, jag tror inte att det har något med manligt eller kvinnligt att göra. Hur kan man vara så bräcklig och samtidigt så stark? Vad är egentligen styrka, inre styrka? Jag gråter inte inför folk. Jag går med tårar i ögonen och vägrar låta dem rinna nedför kinderna förrän jag är trygg i min ensamhet. Det är ett helvete som sliter mig itu och får kroppen att reagera som en för kraftigt spänd pianosträng. Den brister och skär igenom allt som kommer i dess väg. Självförtroende och självsäkerhet är två helt olika saker, och det skiljer sig vida åt i vissa frågor. Jag hatar när folk kallar mig smart eller berömmer mig, då känner jag mig utpekad eller snarare som att man använder mig som ett medel för att trycka ner andra. Det är en hemsk sak att tänka och jag skäms. Så jag tackar och tar emot, värjer mig smått skrattande och slänger sedan bort komplimangen i närmaste papperskorg. Allt handlar om ytan. Jag är bra på att spela min roll, men så sa jag alltid att jag inte behövde scenen eftersom jag levde i den varje dag. Sorgligt men sant.
Skulle jag stanna kvar här skulle jag anpassa mig. Jag älskar det här stället, lika mycket som jag hatar det. Det finns så mycket jag kommer att sakna och det är därför det är värt att åka. Nu medan jag fortfarande älskar mindre städer. Om bara det där samtalet kunde komma och jag fick svar. Vad som än händer kommer jag att vara i Tyskland i september, frågan är bara var i landet jag hamnar.
Hjärnan tvinar snart bort av överstimulans, eller snarare stress, nu när jag sitter med mina ansökningspapper och inser att jag har närmare femton sidor av google translate tyska att ta mig igenom och rätta. Tillsammans med allt annat. Och imorgon ska jag ge mig ut på stadens gator så att någon kan få rota i mitt inre och avvärja en framtida risk. Innan alla papper ska skickas iväg. Jag är åtminstone grym på att sladda, i snömodd och på is. Tur att man har någon talang.
Jag måste ta itu med min självbild... Men det är lättare sagt en gjort när man står ansikte mot ansikte med en process som pågått så länge jag kan minnas. Hur går jag vidare? Var hittar jag mitt lugn?
Jag hatar privatekonomi. Det om något är ett stressmoment.
mp3: Go your own way - Fleetwood Mac
27 Januari
Tisdag 09.01.27
Detta får bli ett kort inlägg eftersom jag fortfarande sitter med mina ansökningspapper och de snart måste skickas iväg. Jag är läskigt stressad och helt i atomer inuti men det kommer att lösa sig, även om min perfektionistiska sida avskyr att jag måste skicka iväg dokument som inte är välskrivna eller ordentligt kollade. Jag kommer över det. Så imorgon måste jag ordna foton och kuvert och sedan skicka iväg det, samtidigt som jag har mängder av andra saker som också upptar min tid. Vad lyckat att hemfalla åt gamla ovanor just nu och skjuta upp allt till sista stund. Kanske inbillar jag mig undermedvetet att jag presterar bäst då. Ha! Men jag klarar mig genom det också. Det var åtminstone skönt att det inte var mer än en liten, men ändock tung, plogkarm att skotta idag och att disken gick snabbt. Träningsmöjligheterna har varit minimala eftersom jag tillbringat hela halva dagen framför en dator och det känns i kroppen men efter imorgon borde det finnas mer tid. Peppar, peppar ta i trä. Vädret var åtminstone på min sida idag även om snön gjorde mig snöblind när jag skulle köra på en mindre väg. Men nu måste jag stressa vidare!
mp3: Summer of '69 - Bryan Adams
26 Januari
Hela mitt inre är i uppror. Jag har försökt undvika att läsa referensbreven jag har fått men nu går det inte längre. För att kunna slutföra det här måste de översättas och det är en pina. Att läsa om hur andra uppfattar en och även berömmer en är något jag har svårt att klara av. Att berömma andra är inte svårt för mig, att ta åt mig kritik är också lätt men komplimanger och beröm, det har alltid passerat in genom det ena örat och ut genom det andra. Jag har inte velat inse att de kanske har rätt. Det är så mycket enklare att övertyga sig själv om att de bara säger det för att vara snälla, för att de borde säga något sådant eller för att de helt enkelt inte tänker på det. Att ständigt tänka att folk ljuger är inte särskilt vänligt av mig, men egentligen tror jag inte att det handlar om lögner utan mer omedvetenhet. Att de bara slänger ur sig något utan att ha någon egentlig känsla bakom det. Ju mer jag funderar på det, desto värre ter sig min oförmåga att ta emot komplimanger. Det är en direkt förolämpning... Men jag tycker inte om att höra folk berömma mig när jag vet att det alltid finns något jag kunde ha gjort bättre, någon egenskap jag saknar som skulle göra mig till en bättre människa. I mångt och mycket lever jag ett liv i ständig jakt efter perfektion vilket gör att jag hela tiden känner mig skyldig till att inte ha lyckats bättre. Trots att jag har lyckats väldigt bra med det mesta jag har tagit mig för. Det är underligt hur allt fungerar men jag tror att jag måste lära mig det som alla säger åt mig, att det ibland räcker med "bra nog", det måste inte bli perfekt. Samtidigt är det så fruktansvärt svårt att få in det i skallen, jag har levt mitt liv i skuggan av den gäckande perfektionen som aldrig stannar länge nog för att jag ska kunna få grepp om den. Kommer jag alltid att vara sådan? Om så är fallet kommer mitt liv att bli väldigt jobbigt och väldigt ensamt. Jag har inte samma krav på andra som jag har på mig själv, snarare tvärtom. Jag har väldigt låga krav på andra eftersom jag lägger så mycket fokus på min egen insats och plågar mig själv bortom alla smärtgränser. Herregud, att se sig själv genom andras ögon gör jävligt ont eftersom jag inser att jag är värd så mycket mer än vad jag själv ger mig. Duktig flicka syndromet räcker inte riktigt till för att beskriva det här, och nu är det dags att ta tag i det. Men istället fortsätter jag att fly tills dess jag tappat bort även min egen skugga under jakten på perfektionen.
Jag sitter här med stelfrusna händer och darrar inuti efter att ha översatt de två första breven. Pudersnön utanför är vacker och lättskottad men den slår mot ansiktet likt små iskristaller och lämnar en bortdomnad känsla efter sig på de rosiga kinderna. Sluttestet är avklarat, nätt och jämt då det var precis på gränsen (tautologi, jag vet). Exakt så många poäng som krävdes, inte mer, men nu är det bara det riktiga som kvarstår.
Åter till mina brev.
mp3: Containerlied - die toten Hosen
Floccinoccinihilipilification
Uppenbarligen är jag inte ensam om att gilla underliga ord. Men jag kommer aldrig att minnas stavningen på detta.
25 Januari
Anatomi är intressant. Kanske tänker jag fel, det är kroppen och lederna som fascinerar mig, vävnader och organ är godtagbart men ordet i sig är vackert. Anatomi. Jag satt och stirrade på mina händer och insåg hur fantastiskt det är att det finns en sådan detaljrikedom i våra fingertoppar, som ligger så långt från centrum i kreationen. Hur fingeravtrycken lyckats skapas med alla sina kullar och områden liknande en topografisk karta över människans kärna. Hur fingertopparna kan vara så känsliga för beröring och skiftningar i miljö när det krävs att så mycket samverkar för att signalerna ska lyckas färdas hela den långa vägen genom händer, armar, hals och sedan fortplantas och utvecklas till medvetande. Vi är fantastiska bara genom att finnas till. Livet är ett mirakel. Inte att bli till utan att fortsätta finnas till. Dag efter dag fortsätter vi att fungera. Vår kropp andas, känner, pumpar blodet genom alla leder. Det är otroligt.
Jag är en mästare på att skjuta upp saker. Viktiga saker som jag verkligen vill få gjorda även om de kanske inte är fullt så roliga att genomföra. Så jag går och har ångest över att jag inte gör dem vilket förstör själva idén med att hitta på något annat. Ändå gör jag det om och om igen. När jag väl sätter igång brukar jag vara fantastisk, då har jag ju redan kommit på lösningar på alla hemska problem som eventuellt, kanske, möjligen skulle kunna uppstå. För tittat igenom uppgiften har jag ju gjort långt i förväg. Att stånga huvudet i väggen och ödsla energi i onödan är visst min melodi. Å andra sidan besparar det mig säkert ett par timmars kaloriförbrännande träning. Vilken uppmuntrande tanke.
Annars har denna dag tillbringats i ett "dagen efter"-segt läge med hela mitt jag ihopkurad i en fåtölj framför all sport som svt har framfört. Ständigt längtandes efter en filt för att slippa ifrån min frusna uppenbarelse men med tillräckligt dåligt samvete för att jag inte skrivit mina papper för att inte sträcka mig någon meter, lyfta upp locket och dra fram en mjuk och varm fleecepläd. Så här sitter jag fortfarande och fryser. Inifrån och ut.
Hur kommer det sig att det alltid finns någon hårslinga som lyckas undkomma alla mina hårnålar och snoddar? Som mjukt kramar käklinjen eller kittlar nacken medan jag desperat försöker hitta en hårsnodd som är lagom spänd när mitt hår antingen hamnar i en hästsvans eller en knut? Allt jag lyckas med är en halvsvans-halvknut då jag inser att snodden inte kan sträckas mer men inte heller mindre eftersom den då glider ner snart igen.
Det är dags att sluta skjuta upp detta om jag inte ska missa chansen. Nu går jag ner och försöker komma på något att skriva och hoppas att jag imorgon kan skriva att jag åtminstone hunnit ta mig igenom en del av det.
mp3: the End - the Doors
och vi söker?
The one and only
Missledande
Jag tror att jag helst förblir mig själv. I lugn och ro utanför allt vad tidningar heter. Jag sitter hellre här under min lampa och tittar på skidskytte, storslalom medan jag lyssnar på hur någon utgjuter sina åsikter över en mp3-fil.
Rått
Jag är en konventionell fegis när det kommer till att smaka nya varianter. Rullar och lax. That's it. Sorgligt men sant.
Med hopp om bättring.
24 Januari
Har jag kvävt mig själv någon gång för länge sedan när jag själv var den farligaste fienden? Håll dina vänner nära dig och dina fiender ännu närmare var parollen. En gång hade jag idéer och var fylld av ovetskapen om att kreativt var något som ska hyllas. När synen på det förändrades tog perfektionismen över. På jakt efter korvbröd och balsam började vi prata om mina gamla lärare och resultaten av uppgifterna jag fick. Med facit i hand kan jag se att jag inte behövde oroa mig för att vara alltför vanlig, för normalt tråkig. Min hjärna fungerar på det mest underliga sätt och ännu har ingen riktigt verkat förstå det. Vad det innebär i sin fulla utsträckning. Jag tänker mycket. På allt och inget. Det går snabbt och brett och associationerna står som spön i backen. Om ingen förstår hur jag tänker, varför ska jag då ändå automatiskt förstå hur de tänker? Det är inte logiskt. Jag är en logiker. En logiker som ändå försöker förstå eftersom det är ett mysterium. Och sådana är roliga att försöka vända och vrida på. Men inte bryta sönder. Hemligheter är något bra. Jag behöver mysterier och problem. Gåtor som man kan försöka hitta lösningar på. Det gör dagen värd att uppleva.
Mina arbeten är skrämmande omfattande och precisa. När jag väl har en uppgift finns mängder av hinder men slutprodukten blir skarp och klar. Perfektionismens tidsålder trodde jag låg bakom mig men icke. Den finns där hela tiden och de närmaste dagarna kommer den att plåga mig bortom förståndets gränser. Det börjar bli dags att sluta fred med den, med att den är en del av mig, och börja arbeta med istället för emot den.
Kanske borde jag sluta försöka klura ut vem jag är och istället se mig som ett mysterium där jag bara funderar över en del i taget. Så slipper jag kanske överhetta hjärnan.
Min ena hand doftar hallon och den andra marockansk ros, och de är lena. Inte för att de inte brukar vara det men nu går jag och stryker över huden bara för att jag vet att det finns något där. Att veta att något finns gör en ordinär egenskap mycket mer märkbar. Så lustigt medvetandet fungerar.
Tio mil på pedalerna och det känns fantastiskt. Till den grad att jag inte hade något emot att agera häst, klätterställning och gunga åt en femåring. Fel, det skulle jag antagligen ha gjort ändå men inte så otvunget. Glädje, lycka och stolthet gör livet mycket enklare att leva ut. Man slutar fundera över konsekvenserna och har bara roligt. Men tar ändå ansvar. Snart borde ödmjukheten sätta in, annars blir jag olidlig. Eller är det kanske ödmjukhet jag upplever just nu, och det andra bara bottenlågt självförtroende? Efter promenaden i den blåsiga kylan är kinderna fortfarande röda och leendet förblir livfyllt stilla på läpparna. Jag har blivit vuxen.
mp3: Sen en tid tillbaka - Melissa Horn
Med bestämdhet
23 Januari
Sicken tröttsamt rolig dag. Det finns så många människor jag verkligen uppskattar och skulle önska att jag kunde komma ännu närmare. Ändå vore det bättre att förbli okända för varandra när det kommer till vissa saker. Det är svårt detta med att släppa taget och hålla delar av sig själv utanför utan att bli avståndstagande. En dag kanske jag lär mig hur det fungerar eller så slutar jag helt enkelt tänka på det och låter det ske av sig självt.
Hanna och Nana. Det är underligt hur saker och ting kan sammanfalla på ett så underbart sätt. Jag lever upp varje gång vi pratar. Så lika men ändå så olika. Jag börjar bli rädd för mig själv. Och därför tänker jag förtränga det tills vidare.
Det tunna snölagret på isen gör det livsfarligt att gå ut men ändå har jag lyckats få tag på bägge breven, pratat med bägge författarna. De är människor som imponerar på mig med sin storhet just för att de inte är medvetna om den.
Hon är hemma igen. och mår bra. det gör jag också nu när knytnäven som hållit mina magmuskler i ett stadigt grepp det senaste dygnet har släppt taget eftersom hon är pigg. Så mycket en människa kan betyda.
mp3: This is going to hurt - President Roadkill
22 Januari
Det här har varit en underligt härlig dag, och än är den inte över. Jag är rädd för att färgas av oron senare men just nu hoppas jag att allt får förbli lyckligt ett tag till. Att allt löser sig och inte är så illa som det verkar.
Snart har jag fått in alla papper och då är det bara upp till mig att ordna översättningarna. Sedan väntar jag på samtal om hur våren kommer att se ut och spenderas. Det finns möjligheter överallt.
Barn är så roliga, energikrävande utan tvekan men de ger så mycket tillbaka. Skräcken i halsen när underläpparna börjar darra skulle jag gärna vara utan men känslan av att ha klarat av allt utan problem, eller snarare att inse att jag har löst de problem som dykt upp, slår mycket annat. Jag har inte velat sluta le sedan jag kom dit, värkande armar eller ej.
Allt sker samtidigt, skickar jag ett sms om att någon ska ringa sker det givetvis just när jag var på väg ut, ringer jag och lämnar ett meddelande om att de ska ringa upp inträffar det precis när jag satt igång datorn för att börja jobba och ska jag iväg för att sitta barnvakt när jag samtidigt försöker diska klart, hålla reda på skidskytteresultaten och klä på mig ringer telefonen givetvis igen och jag rusar runt i huset på jakt efter ett telefonnummer jag inte kan. Stress är något jag gillar, emellanåt, det är press jag inte uppskattar.
Nu väntar några timmars diskussioner eller så, vilket är något jag definitivt uppskattar.
Jag orkar inte skriva vettigare än så här idag. Jag skrattar tio gånger mer inuti än vad som syns utanpå och har en hals som kliar något förbaskat men som inte får utvecklas till halsfluss. Alltså har tankarna flytt skärmen och är upptagna med att roa sig på annan ort.
mp3: Stå aldrig still - Thåström
Inget svårt val
Idag kommer det att ske en hel del. det här får därför stå tillbaka till fördel för små febersjuka barn och timslånga diskussioner.
Under ytan andas vi med gälar
Den som lever hon lär
Tillit
Har jag tur är det som förr. min utveckling går inte långsamt framåt, jag har alltid varit mer av en trapperson än en rulltrappeperson så det är steg som gäller. eller springande i rulltrappan möjligen. just nu håller jag tummarna för att min svenskalärare hade rätt när han påstod att jag utvecklas i omgångar och nu är på gränsen till nästa steg. precis som jag var då, när allt förbättrades och djupnade. svackan före hoppet.
Inspiration
Korta ner mig
... behöver jag göra. lära mig. utan att bli avhuggen.
Diskbrå(c)k
21 Januari
Vissa dagar rusar allt förbi i en snabb maklig takt. den verkliga tiden är inte i fas med den upplevda. på ett positivt sätt. fickparkeringar är lättare än jag trodde, och som vanligt gäller det bara att ta det lugnt för att inse det. hur kan något så enkelt vara så svårt att praktisera i verkliga livet? jag är utan tvekan mer av en teoretiker när det kommer till den sortens saker. nu har jag bara två samtal som ligger och gnager på samvetet som jag lagt mig till med de sista åren. jag gillar inte att vara till besvär men det måste bli gjort nu. tiden då jag inte brydde mig om andras känslor har aldrig varit mer avlägsen och det gör det väsentligt mycket tuffare att leva. ständigt försöka finna rätt väg.
jag borde också klä mig i grått, nyanserna och hela spektrat däri har jag redan sett men inte utvecklat, och gå med en upp- och nervänd stol på huvudet. efter att ha fastnat på biblioteket i några timmar letandes efter en bok jag inte skulle ha. det är lätt att sluta lägga märke till människor. veta att de var där, att de var normala och kanske hade något enstaka minnesvärt drag men sedan inte minnas något mer. bibliotekarien var vänlig om än en smula underlig. jag minns knappt hur han såg ut eller vad han hette. sådant får mig att skämmas över att vara människa. att inte se andra, de man träffar av en slumpartad anledning. människor jag går förbi kan jag ofta beskriva, för dem försöker jag se. de jag träffar och diskuterar med likaså. eller gör jag? läkaren igår... var klart över medellängd, såg ut som en långdistanslöpare, hade glasögon och var lite tunnhårig. mer minns jag inte, trots att jag satt och tittade honom i ögonen och pratade i en halvtimme. de jag passerar på någon halvminut minns jag mer av utseendemässigt. hans historier minns jag dock. det kanske uppväger det. bibliotekarien hette detsamma som min gamle klasskamrat om jag minns rätt. var inte särskilt lång, hade glasögon och kortklippt vildvuxet hår. och hade någon sorts after shave eller liknande som fick mig att reagera. dofter intresserar mig annars inte så mycket, eller jo, det gör de men inte på det sättet. kanske borde det intressera mig mer med tanke på hur kraftigt man minns det, ju fler sinnen desto bättre, inte sant? en persons doftval säger en hel del, troligen mer än vad för feromoner de än utsöndrar, så det kan vara värt att fundera på.
Just nu är jag fången i min egenhändigt låsta bur till vilken jag har förlorat nyckeln. den återfinnes troligen i mitten av nästa vecka när alla papper ska vara insända och jag kan återgå till mina böcker. de som vägde åtskilliga kilo och gav mig dagens träningspass när jag släpade dem uppför alla backar med böjda armar. för att väskbanden var för långa. snart kan jag slå knut på mig själv. men jag har grymma biceps utan att behöva gå i närheten av ett gym. och är snart så allmänbildad inom litteraturområdet att enbart bicepsens styrka slår hjärnans... eller något.
mp3: Swing Life Away (Acoustic) - Rise Against
Kidnappa
Är det inte ett väldigt konstigt uttryck med tanke på att det syftar på barn men ändå används för alla åldrar (och arter)? jag känner till Lindberg-historien men jag är ändå fundersam...
Det är ljust igen
Jag är inte ensam av att njuta. på vägen ner träffade jag en underbar hund med stuns i steget och luggen hängandes halvvägs över ögonen som var fulla av liv. grå och alldeles lurvigt fantastisk. husse såg inte lika förtjust ut med ansiktet hukandes ingömt i huvan men alla kan inte få som de vill. Jag ville kidnappa hunden där och då och springa runt i snöyran tills benen domnade bort av den kalla fukten. skrattandes tills luften lämnade lungorna.
Yrandes
Det är skönt att leva!
Ps. Den här staden är verkligen liten utan att vara så liten. Alla känner alla på ett eller annat sätt. Jag vet inte om jag uppskattar det eller inte. Man får i alla fall aldrig slut på samtalsämnen men samtidigt når man aldrig fram till det viktiga. Ds.
Klara, färdiga, klart
Södra Italien vore fint...
Rädda mig någon...
20 Januari
Känslan av stress, hur det blir omöjligt att fokusera på något alls, sliter i mig. hela dagen har tillbringats i sovande eller vaket sovande tillstånd och först nu har jag börjat vakna till medvetande. när jag ska ge mig ut i snöstormen (bokstavligen talat) för att ta mig till doktorn som jag hoppas kan trolla ihop ett friskhetsintyg. även om jag är sjuk just nu.
Ansökningsdagen har gått ut så nu väntar jag bara på svar. annars finns det annat jag kan ta mig för. det kommer att lösa sig. men just nu gör ryggen sig påmind och får den minst lika jämmerliga systern att titta underligt på mig och fråga var det där din rygg?! vilket det var. det bästa är att det inte gör ont, och antagligen inte är något fel heller. det är det som inte hörs som gör ont. jag borde börja träna ordentligt igen.
Äta riktig lagad mat vore också en god vana att lägga mig till med. det får bli mitt löfte inför nästa år. eller något liknande. nu ska jag bara försöka ducka för magsjukan och streptokockinfektionerna som tydligen blommar upp bland alla jag känner. det här kan bli kul. jag har i alla fall gjort något vettigt idag, diskat. vilket gett mig en ohälsosam lust att tvätta händerna med sprit varannan minut för att bli av med känslan av att ha en fet hinna på huden. en bra påminnelse om varför jag inte äter animaliskt fett.
Ovanemänniska
Knak
19 Januari
Mina fingrar är fortfarande stela efter allt plitande i natt. närmare femton små sidor blev det, med extremt liten text. så nu är boken utläst och jag förstår hur stora författare förr blev bättre genom att kopiera andra författares verk. det skapar medvetenhet om all uppbyggnad, varför vissa ordval och kombinationer lyfter upp detaljer och andra döljer dem. kanske skulle jag kopiera för hand lite oftare. kroppens medverkan i skrivandet är klart underskattat, hur det gör det mycket lättare att minnas än när man skriver på ett tangentbord.
Hela min rygg känns ur led, som att kotorna inte längre sitter ihop utan rör sig oberoende av varandra och skapar en väldigt obehaglig känsla. att det ska dyka upp varenda månad börjar bli lite jobbigt. särskilt nu när snön täcker marken och jag borde ge mig ut och göra lite nytta men inte orkar. vätske- och saltbristen gör kanske inte saken bättre och jag borde verkligen se upp, varje gång jag är vaken över en natt och närmar mig trettiosextimmarsgränsen dyker de upp. den här gången slapp jag åtminstone saltlakritsen, hur någon kan äta djungelvrål och gilla det går mig helt förbi. vilken tur att alla är olika.
Anledningen till att detta inlägg kommer upp en dag för sent är att jag kraschade igårkväll och inte hann posta det innan dess men efter att ha sovit närmare sexton timmar mår jag nu rätt bra. det känns bara lite sorgligt att redan vara för gammal för att hålla sig vaken och aktiv i mer än ett och ett halvt dygn. men jag föredrar att förneka det ett tag till och istället skylla på förkylningen som vägrar ge med sig. förnekelselandet kan ibland vara en ljuvligt vacker plats att befinna sig i.
Jag som inte ens sett Psycho...
Ljuden är mycket mer påtagliga nu. i ensamheten. alla små rasslanden där jag sitter innanför det igensnöade takfönstret. nyduschad och med fantastiskt lent hår men nervös sedan jag klev ur det låsta badrummet i det låsta huset. orolig över alla ljud och små rörelser i ögonvrån. Gnisslandena är värst. knakandena därnäst.
Ljuset
Skrivkrampande ögon
Trötthet, irritation och oförståelse
18 Januari
Att det ska vara så svårt att öppna ögonen. Säga en sak, leva en annan. för att man inte ser. inte ens tittar efter lite grann. helt fast i ovetskapens förlovade illusion. Jag fastnar i mitt eget nät. av måsten, viljor och om. och kritiserar andra som gör detsamma. kanske aldrig inser hur hemskt det är. är det ens hemskt om man inte inser det eller är det som med människor som inte förstår ironi? de lider ju inte av det, men vi som står vid sidan av och ser på och förstår finner det fruktansvärt hemskt. lycklig ovetskap är kanske det man borde sukta efter. det som är värt att eftersträvas.
Boken jag läser får mig på ett underligt domedagshumör. artiklarna och programmen tvingar ut längtan efter kreativitet och genialitet i ljuset. för tidigt. det skrumpnar ihop likt soltorkade tomater. äckligt slemmiga kort sagt.
Irritation verkar ha varit dagens måste. förutom för den som är fullkomligt ovetandes om konformismens nät i hemmet. det är befriande en dag som denna. ändå fortsätter tankarna att mala i en rusande fart. Jag hatar att jag älskar. idag är det så. men jag är tacksam för att det går. ibland blir alla vanor och rutiner bara för mycket. när man plötsligt ser dem utifrån och inser hur onödigt energikrävande de är. att allt skulle kunna vara mycket rakare, enklare och ärligare. är det oärligt om man inte säger som det är men alla ändå vet vad man egentligen menar? allting är skrämmande relativt. jag vill skapa mitt eget liv från mina egna förutsättningar. valen kommer kanske att bli annorlunda och de kommer antagligen att accaptera det, men inte förstå det. trots att det är tack vare deras sätt som de har fötts hos mig. det är underligt hur livsmatematiken fungerar. spelet mellan de tu, hur den buttra blicken inte försvinner förrän allt passar eller hur den ytligt bekymrade rösten längtar efter ögonblicket då det är acceptabelt att ge upp. spelet för gallerierna fortsätter även efter att publiken lämnat salongerna. av gammal vana. som att tron på att något kan ändras aldrig vill dö ut. förhindrar utveckling och förändring. strandad. Jag har det bra. kanske behöver jag bara ha det dåligt ett tag. gå ut i den långsamt fallande snön som knappt syns inifrån och stå där tills fingrarna domnat bort. känna mig levande mitt i allt rus. Alla är på väg. bort. jag vet inte längre skillnaden mellan att falla och att flyga, bägge är att susa genom luften.
Mona Lisa
Ge upp
Overdue
Det är aldrig för sent
Tveeggad
Det kan bli härligt. till och med underbart. men det kommer inte bli perfekt. inte som i drömmarna. varför ens försöka om förväntningarna inte sänks?
Idag är jag realist - helt och hållet. Idealisten ligger febersjuk på soffan, bortvänd från världen.
Blind önskan
Så många klyschor, hur vackra de än verkar är de bara rangliga byggnadsställningar som lämnats kvar efter att bygget avbrutits. Gått i konkurs för att vända ryggen åt en ruin som aldrig fick bli.
17 Januari
Det finns ursäkter och det finns anledningar. Idag blir det inte mycket av något av det mer än detta. Jag har feber, hosta och snuva och ligger däckad under dubbla lager kläder och filtar medan jag hackar tänder. Vill matvägra men ids inte. Därför orkar jag inte notera omvärlden. Inte kritisera, inte berömma, inte vara närvarande. Operasången under dammsugningen störde, urspårningarna gällande bakelser likaså men när hjärnan inte ens orkar fokusera på all fantastisk skidåkning spelar inget längre någon större roll. Jag ger upp idag och försöker igen imorgon. När jag kanske orkar fascineras. Jag är överhettad.
Nedskräpning i den mentala sfären
Jag kommer skratta hela vägen till banken.
Spänning
Jag kommer bli beroende om jag gör det igen. det smakade gott. ett nytt liv.
På gott och ont
Sanndröm
16 Januari
Ännu en seg dag då tankarna har varit på annat håll har passerat. det rör mig inte i ryggen. önskar jag att jag ärligt kunde säga. det går dock inte. antingen låter jag bli att säga det eller också är jag inte ärlig. ibland tar jag saker för bokstavligt. för allvarligt. Det börjar irritera mig att jag upprepar mig till en sån grad att jag finner det konstnärligt att sätta punkt mellan allt istället för att ta striden med meningarna. det var inte sån jag var. mina meningar var långa och jag fruktade att använda punkter eftersom mina tankar aldrig sätter punkt. varför ska de då göra det på pränt? jag tar åt mig för mycket. säger någon att jag tänker för mycket försöker jag låta bli att göra det. säger någon att jag skriver för långa meningar börjar jag använda punkt efter varje ord. antingen är jag väldigt rebellisk eller så är jag så sorgligt osäker att jag hela tiden vill blidka andra. skillnaden mellan utveckling och likriktning är visst mindre än jag trodde. Jag vill utvecklas på mina egna villkor men jag behöver andra för att kunna utvecklas. det är ett dilemma. att finna någon som aldrig säger åt mig eller på något annat sätt uttrycker hur jag kan bli bättre men ändå kunna utvecklas kommer inte att bli lätt. jag borde bli antingen stum eller döv och vägra lära mig teckenspråk. Tystnaden tilltalar mig allt mer och det är överraskande. jag måste prova på det. att själv vara tyst när andra talar överallt. då kanske jag kan börja se igen. någonstans tog monologerna över mig. jag som alltid pratade och visste svaret. men som alltid gjorde mig själv utmattad. Jag borde lära mig se skillnad på vem jag är, vem jag vill bli, vem jag försöker vara, vem jag tror att jag är, vem jag vill att andra ska tro att jag är, vem jag var och vem jag kommer att bli om jag fortsätter så här. jag tror inte att jag kommer uppskatta svaret på det sistnämnda. och det kommer ta mig en livstid eller tre att genomföra det här.
Einstein kommer snart att bli måltavla för mina våndor. allting är relativt. jag hatar att jag älskar det. Jag drömmer mig bort men sover fortfarande med ena ögat öppet. som jag alltid var är jag än idag. det är skönt att inte allt har förändrats.
Första steget är taget, ansökan ivägskickad. nu kan jag bara vänta på svar och hoppas. men på vad vet jag inte själv. det kommer att bli bra. det kommer att bli nytt, intressant. jag behöver tvingas ut ur min bur, den som jag själv har låst in mig i.
Tjugo minusgrader och en vacker vårsol. naturen är lika full av motsatser som jag känner mig. det kanske är det som är verkligt, naturligt. vi ser det inte ens som motsatser längre. det har blivit normalt.
Jag börjar snart tro på astrologi. vad finns det annars för förklaring att vi är så många födda just då som delar just de specifika egenskaperna? som jag känner att jag verkligen kan förstå när de talar om det. det är dags att börja omvärdera ett och annat. en grubblande helg påbörjas sittandes med tyskalexikonet i ena handen, koppen med varmt vatten i den andra och ansökningspapper på tyska och engelska utspridda överallt omkring mig. det känns skönt att vara tillbaka.
Rise against on Spotify
Suck the marrow out of life
Att älska sig själv som den man är och inte den man kan bli. det är svårare i verkligheten än i tanken. jag har alltid föredragit min egen värld. det är därför jag blev den jag är. även om jag inte kan acceptera det.
Hennes ord satte sig tydligt. uppgifterna var underliga och som jag hatade henne för dem just då. störningsmomentet i det jämnstarka flödet. det tvingade mig att kämpa och tänka. Hans idéer gjorde det samma. att det ska vara så svårt att inse saker medan man lever mitt i dem. i efterhand blir det så mycket klarare. bättre. ljusare.
Jag älskar de som vågar bli illa omtyckta. som går sin egen väg. som jag bara kan älska på håll. jag älskar inte dem, jag älskar det de är. Fria. från sina egna hinder. Jag vill att de ska förbli perfekta i sin underlighet. då kan jag aldrig mer träffa dem. Drömmen överträffar verkligheten. därför lever jag i mina vakendrömmar. och passar in verkligheten i luckorna.
Trippandes tickande
Viska det när jag inte hör
Det finns ett citat som gäckar mig. jag finner det bara i tankarna. inte på print.
De som står oss närmast är de som undgår oss mest
Jag förstår inte. vill veta mer. vill prata mer. förstå vad det är som fött tankarna. någon jag förstår bättre än mig själv men ändå inte får grepp om. allt osagt som svävar inunder varje ord. jag vill förstå. jag vill att det ska bli totalt. det kommer gå åt helvete. jag vill inte se det. inte veta. kan jag hjälpa?
Whereabouts: unknown
They'll be damn proud of me
Jag kommer göra detsamma en dag. rädda eller förstöra. jag hoppas jag är stark nog när den dagen kommer.
Hedrande
15 Januari
Människor kan överraska mig med sitt intresse och sin hjälpsamhet. Att ringa efter information om ett jobb och sedan få ännu fler tips och information, officiell likväl som inofficiell, ger mig en varm känsla. en tro på framtiden. på människan. tyskland verkar mer och mer som en sannolik framtid. åtminstone för någon månad. det ska bli kul om jag bara får iväg alla papper. Annars är det så lätt att undervärdera sig själv. alla dessa kunskaper man har verkar inte vara till någon nytta om man inte har arbetslivserfarenhet. vilket jag inte trodde jag hade. men det har jag. och kunskaperna passar väl ihop med dem i det här fallet. kanske skulle jag bli handläggare på arbetsförmedlingen. de kan göra så mycket och det går att vara sig själv.
Natten tillbringades med en bok. varje gång jag lånar böcker blir det för många. så jag förlänger lånet. och förlänger det en gång till. det är sällan jag läser ut alla böckerna. men det är bra styrketräning. Alla böcker ska inte läsas ut. poesin ska styckas. konstböckerna likaså. tyskaböckerna belamrar inte skrivbordet för att de ska läsas från pärm till pärm utan för att det viktiga ska sållas ut. Nattens inre blev det natten till ära. hon är bra. så lättläst men ändå så innehållsrik. kort men kärnfull. Mina listor blir allt längre för varje gång. antalet sidor jag ska läsa om detsamma. nästa gång.
Det börjar lösa sig på alla fronter. det går nästan för snabbt. för enkelt. hur ska jag kunna lita på det? allt som stämmer överens. jag vill inte bli en cyniker. jag vill inte vara en cyniker. det kommer att finnas en sak jag saknar. eller några. resan jag behöver göra och personen jag behöver träffa. hur vet man vad som är viktigast att prioritera högt och vad som klarar av att skjutas på framtiden? relationer ska inte vara bojor. de ska vara vingar.
Alla tyskaformulär börjar bli logiska och snart ska alla papper vara inne, redo att översättas och skickas in. något kommer att ändras och jag är rädd. status quo är på något sätt så enkelt. det går att klara av även om det kunde vara bättre. och sämre. jag behöver tänka.
Elden brinner inuti men ytan är kall som en istäckt stenhäll. motsatserna skiner igenom varandra idag. solljuset påminner om vårens energi. strålande energiknippen redo att göra nytta. revolution. det är femton minusgrader och jag rusade ut för att hämta posten iklädd linne. ibland tänker jag inte för mycket. jag tänker för lite. värderar mig själv för lågt.
Angel on Spotify
Alveol
2009
Missed abortion
av Kerstin Norborg
Den 7:e porten
av Richard Zimler
Storm över Frankrike
av Irène Némirovsky
Nattens inre
av Léonora Miano
Min dröm om dig
av Nuala O´Faolain
Februari
I taket
av Éric Chevillard
En enkel berättelse
av Marie Lundquist
Mars
Musiken i ett liv
Andreï Makine
Punkindustriell hårdrockare med attityd
Louise Halvardsson
Bonjour Tristesse
Françoise Sagan
Muren
Jean-Paul Sartre
Michael - en ungdomsbok för det infantila samhället
Elfriede Jelinek
14 Januari
Saker och ting lossnar ibland vid de underligaste tillfällen. Ödet är inte något jag vill tillskriva alla händelser i mitt liv men ändå finns det hela tiden i bakhuvudet. Kanske är det därifrån tanken på mode och trender kommer. Att alla (eller åtminstone många) skulle intressera sig för samma sak vid samma tidpunkt borde inte vara logiskt. Ändå är det så man betraktar det. Det spelar ingen större roll om det är frågan om slumpen, ödet eller ingripandet av en högre makt såvitt jag ser på det. Saker händer vad man än gör. Finns det sedan en anledning gör det inte heller någon skillnad. Det viktiga är väl att det händer? Men jag vill analysera. Se alla bakomliggande anledningar. Veta vad som gäller.
Det finns delar i mitt liv som jag känner är lite för osannolika för att bara vara sammanträffanden. Ändå lär jag aldrig få reda på om de är något mer. Vad överraskande skönt det känns att inte kunna få svar på sina frågor.
Tyskaöversättningar av facktexter är inte min starka sida. Att förstå den övergripande meningen fungerar, men att försöka se alla detaljer är svårare. Tyskalexikonet har varit min närmaste vän idag men ibland gör det mig besviken. Skönt att snön kom i en tunn hinna och täckte lite av isen som salt pudrat på glas likt florsocker. Vårvintern ger inte upp utan låter stillatigande januari månad fortsätta sitt desperata identitetssökande. Idag gick det på minus och låtsades vara Alla Hjärtans Dag. Jag avundas den inte.
Intresset för att skriva om min dag svalnar allt mer för varje dag som går. Jag tänker bita i ändå. Tills vidare. Tills jag kan släppa fram tankarna ordentligt. Mina dagar innehåller inte mycket. Mestadels bara lösa funderingar över allt och inget. Jag känner mig meningslös och värdelös när jag inte lyckas sysselsätta mig med något som andra anser viktigt nog. Kanske försöker jag inte hårt nog eller kanske är jag bara på väg någon annanstans. Mitt liv verkar ha ändrat riktning. Väldigt rejält. Den framtid jag alltid trodde att jag skulle ha ser ut att ha förändrats. Mina drömmar är inte de samma sedan jag vaknade upp och lät tankarna börja vandra. Sedan jag gav mig själv tid. Arbetslöshet är ingen rolig syssla men samtidigt har jag saker på gång och pluggar, även om jag inte går i skolan. Självstudier är underskattat, man tvingas jobba så väsentligt mycket mer än i skolan att det är som två olika universum.
Tiden jag har fått nu har varit så mycket mer värd än alla pengar i världen. Hade jag inte haft den nu hade den antagligen kommit om några år, men jag är ändå nöjd med det. Jag känner mig ödmjuk och tacksam idag. Samtidigt som jag drömmer om att förbanna min syster för resten av hennes liv. Frustrationen är fruktansvärd och jag irriterar mig på allt och alla, liksom de på mig eftersom jag allt oftare påminner om ett åskmoln som bara letar efter en kraftledning att slå ner i. Det är ändå värt det. På bara några månader har hela min världsuppfattning förändrats och jag känner mig mycket äldre och mycket mer säker på vad jag vill. På att andras vilja och regler inte borde vara min högsta prioritet. Jag känner mig underlig och trivs med det. Aldrig förr insåg jag hur skrämd jag var av att titta innanför fasaden och inse att jag hade försvunnit. De senaste åren har inte varit jag men de har gjort mig till mig.
När man börjar låta som en dålig självhjälpsbok är det dags att sluta. Jag är bara trött på att vara förbannad på allt och alla. Någonstans vände jag på rollerna och tog ut det i vardagen som jag hade tänkt hålla inlåst i mina ord här. Imorgon är en ny dag.
Livets ord - ordens liv
Språk intresserar mig. de är mer sammanlänkade än man ibland kan tro, men ändå har de sina egenheter.
Franskan är väldigt flytande, orden kommer som att de saknade mellanrum, som att de måste hålla fast i varandra för att ha ett värde. kanske har de rätt, utan varandra skulle de inte få den specifika mening de getts i den satsen men ändå finns det ibland något desperat över samhörigheten. andra gånger är det som att de struntar i att lyssnaren finner dem osjälvständiga. som att självständigheten ligger i att inte bry sig om andras åsikter då de är tillsammans enbart för att de vill vara det. inte för att de måste vara det för att anse sig värdiga att uttalas. ett osäkert språk som hela tiden försöker hävda sig själv. krångla till allt för att ingen ska se under ytan. se den sårbarhet som döljer sig bakom den tjusiga fasaden.
Spanskan är väldigt otvungen och eldig. smattrande som om orden vore skjutna ur en metallhård k-pist och inte en vig och sårbar mun. ord som är logiska och enkla. en meningsuppbyggnad som är detsamma. det ni ser är det vi är. inga konstlade känslor eller onödiga förklaringar. enkelt och rakt är tanken. blotta råheten skapar illusionen av styrka och självsäkerhet. men motsatserna tornar upp sig. skygglapparna förblir en del i standardutrustningen och ingen vill se till framtiden. till andra. varje ord för sig själv. även om det innebär undergång. oberoende in absurdum.
Tyskan är vad som trummar i mina tankar för stunden. den som är svårast att förklara eftersom den är så nära. så påtaglig. den är stabil och korrekt. bygger upp sina murar liksom franskan men med andra stenar. skörheten i meningarna försöker motverkas med uppbrytningen av ord. att placera ut delarna överallt som för att hålla samman helheten. en ytlig hårdhet som vägrar ge med sig. som faller på eget grepp då den utnyttjas som gömställe. allt stuvas undan för att ses mellan orden. mellan satserna. orden kombineras på nya sätt för att visa deras flexibilitet men bildar inte färdiga meningar. det stabila förvandlas till en instabil byggnadsställning då de gamla stenarna byts ut mot nya. det är vackert.
Vetskap om realitetens idealism
Freuds egoistiska efterbörd
Andra andningen sätter in. pacemaker beskriver det kanske bättre. Att följa viljan och känslan är svårare än mycket annat men kampen är livet. Varje gång ordet JAG smyger, eller marscherar, in i mina meningar bubblar det äcklade skriket i halsen tillsammans med gråten. det ska utrotas. eller decimeras i sin omfattning. ibland kommer det att dyka upp igen men det ska förbli en oinbjuden gäst. tills den dag det kan möta mig ansikte mot ansikte och övervinna medusablicken. eller självhatet som sipprar fram mellan raderna för att tillåta en normal tillvaro. där glädjen har en plats och delar skrattet och leendet med omvärlden. Att vilja vara och att vara är två vitt skilda saker, men var gränsen går vet ingen. ingen vet allt och ingen vet något.
Sötsliskigt
Jag börjar tröttna på att använda versaler stup i kvarten (någon annan som tycker att det är ett helt vansinnigt uttryck?). Pinan med att försöka ändra och variera sitt skrivsätt är att man stöter på nya problem så fort man löst de gamla. The Story of Life.
Ältande av gamla oförrätter och misstag leder tills slut bara till en nedtrampad cirkel i mattan. Ut med det gamla, in med det nya. Även om det innebär fler citat och klichéer än vad som borde vara tillåtet under en livstid. Jag glömmer ständigt att allt inte behöver förklaras. Det spelar ingen roll om ingen annan fattar. Om jag själv inte fattar om ett år. Det behöver bara komma ut genom fingertopparna, annars förgiftar det mig.
13 Januari
Det är nog en rätt bra idé att hålla på med det här. Annars skulle jag ha ännu svårare att hålla reda på vilken veckodag det är. Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig att skriva just nu att jag snubblar på varje försök till meningsfullt meningsskapande. Hopplöst fall är ordet.
Om den här trenden tänker fortsätta någon längre tid kommer jag snart att börja kalla mig tant. Man ska inte vara dödstrött vid halv nio på kvällen, om man inte varit vaken hela natten vilket jag inte har. Vad hände med mina vaknätter, mitt nattugglesyndrom? Det är säkert hälsosamt att lägga sig tidigt, men jag är för tjurskallig för att gå med på det. Så istället tvingas ögonlocken förbli öppna ytterligare ett antal timmar.
Tjurskallig eller naivt korkad, ibland vet jag inte vilket som beskriver mig bäst. Skillnaden kan vara hårfin men jag gissar på att båda sidor har fått många besök på senaste tiden. Semi-våren stör mig. Det luktar fruktansvärt illa när det töar och sedan fryser på, som att vintern försöker spy ut resterna av snön. Det är livsfarligt halt överallt och isen lägger sig ovanpå gruset så man är körd hur man än gör. Fahrenheitskalan kan aldrig passa. Nöjet av att säga att vädret är noll är alltför viktigt och passande för att ges upp. Att bo i en backig, havsnära stad kan vara hälsovådligt. Ändå utmanar man ödet och ger sig den på att ta de värsta backarna där skaderisken är maximal. Idag överlevde jag. Med nöd och näppe.
Regnbågen var fantastisk. Vägen krävde dock uppmärksamhet, men jag hann se den. Med kameran i väskan, vilken nytta den gjorde... Regn hör inte heller hemma i januari månad men kanske drabbas även månaderna av identitetskriser. Just nu verkar mars vara fröken populär som alla vill efterlikna. Januari är i sin tur den osäkra panelhönan. Vilken blandning.
Det finns något otroligt terapeutiskt över vatten. Själv älskar jag att duscha, det är en av få saker jag inte är villig att ge upp. En varm, lång, renande dusch är mer värt än mycket annat här i livet. Känslan medan man står under strålarna och känner varje muskel mjukas upp är harmoni i dess renaste form. För mig. Skönt att inte alla finner harmoni i samma saker. Då skulle vattenbristen i världen bli ännu värre. Mitt balsam ser ut precis som vaniljsås. Det är lustigt hur jag kan finna det lustigt...
Närmare fem timmar har tillbringats framför datorn, med blicken fokuserad på hur olika vägmärkeskombinationer ska tolkas. Jag borde vilja somna. Det är intressant men omfattande. Så imorgon blir det tyska istället. Vilken förbättring.
Det här fungerar inte. Jag är för trött för att trolla fram meningar som passar mina tankar. Bottnen har fallit ur min höga hatt. Nu får det räcka.
Tainted beyond understanding
Det är skönt att vara förbannad igen, jag är alltid så äckligt medgörlig och välanpassad att jag går i kras inifrån. Den sidan jag helst låter bli att visa andra. Det blir så jobbigt om man helt plötsligt ska vara sårbar mitt i allt.
PCD har totalsabbat Tainted Love. Jag sörjer djupt att jag någonsin besudlade mina öron med missljudet.
Spot on
Jag har lyssnat på Thåström i ett okänt antal timmar nu (och jag föredrar att det förblir okänt) och fortsätter bara att fascineras av hela hans musikalitet och sätt att skapa på... Hur genialiskt som helst.
Yttre omständigheter
Om tanken nu var att jag skulle se utåt skulle jag kanske skjuta upp det till imorgon. Idag vill jag helst låta bli att titta på mig själv, bekvämlighet har utan tvekan varit ledordet, med ett par underligt mönstrade leggins, vikingaliknande kofta fästad med en fullt synlig säkerhetsnål och blåa fotbollsstrumpor utanpå mina vanliga ankelsockar (hur ska man kunna låta bli när fötterna känns som två stora isbitar?). En hårknut jag sovit med och sedan inte velat släppa ut eftersom det är så skönt att ha håret lite slarvigt småuppsatt. Nåväl, poängen är väl att jag samtidigt känner mig mindre bekymrad än normalt, kanske för att allt redan är en så stor röra att det knappast kan bli värre. Det är skönt att sluta bry sig emellanåt. Men det ska bli skönt att dra på sig jeansen imorgon igen. Alla bloggare och andra får säga vad de vill, visst är leggins ruskigt bekvämt men inte utomhus när det är minusgrader. Punkt slut.
12 Januari
Jag lider av mental jetlag, och det tar sig fysiska uttryck. Allt snurrar runt i en hisnande fart innanför skallbenet och jag vet inte längre om tankarna går i cirklar eller är helt nya påfund. Ögonlocken är hotfullt nära att falla ner och orsaka tangentbordet permanenta skador då ett huvud är tyngre än man tror. Halkbanan lär en mer än bara om bilens egenskaper.
Ord är inte alltid tillräckligt. Det krävs något mer för att fullända det kreativa utloppet. Frågan är bara vad? Vi får väl se vad som händer när jag väl släpper tankarna på att allt ska bli perfekt. Inget är lika effektivt på att få mig att ge upp innan jag ens försökt som de tankarna. Dags att lämna det bakom sig, åtminstone för en stund.
Det har blivit mycket inåtriktat, kanske skulle jag försöka se utåt mer. Mig själv liksom andra. Det finns en gräns för hur länge man klarar av att hålla andan under ytan och söka på djupen i sitt inre.
Ljuset var bra ute idag, om jag ger mig ut med kameran mellan tio och två borde jag kunna få till hyfsade bilder. Isen hjälper till att skapa en intressant ljusbild bara man öppnar ögonen för den. Alla vinklar och skiftningar för upp nya funderingar.
Jag tänker satsa på att bara leva ett tag, inte tänka så mycket på mig själv och framförallt inte försöka förändra, förbättra, allt på en och samma gång. Det är läge för en paus. De flesta är nog sina egna värsta kritiker och så även jag. Andra ger man utrymme, men sig själv? Sällan, för att inte säga aldrig.
Tre timmars inspelning av människors syn på sig själva, på kroppen, manligt och ondska. Det är intressant att höra vad folk verkligen tänker och tycker. Jag borde försöka komma ihåg att de flesta inte tänker som jag när det gäller mig själv. Tur det. Men så tänker knappast jag som dem när det handlar om dem heller. Det är skönt att vara olika, det är skönt att vi alla har det gemensamt.
Snart kommer jag att somna och idag är jag glad att jag aldrig minns mina drömmar.
Aerosmith
Jag vill kunna gråta.
Stoned by stones
Kalle och chokladfabriken fick sig dock en analysdos då jag promenerade in i vardagsrummet medan min mor satt och såg den. Jag borde läsa om böckerna. Tanken slog mig nämligen att jag missat mycket hos Dahl. Hans historier har fler lager än jag insåg när jag först hörde James och jättepersikan, Häxorna, Matilda och så klart Kalle och chokladfabriken. Astrid Lindgren har detsamma. Sonya Hartnett verkar också ha det. Kanske borde jag gå tillbaka till grunden helt och läsa om barnböckerna. Tim Burton gjorde det bra, och Johnny Depp spelade fantastiskt. Ibland glömmer jag hur duktig han är eftersom han blivit så känd som sig själv. Det finns problem i vissa ändringar. Beteenden som inte stämmer överens med karaktärerna, men det märks inte om man inte börjar syna sömmarna. Jag gillar vinklingarna. Hela alltet dryper så av ironi och travestierna duggar så tätt att jag inte kan bli annat än förtjust. Synd att man så lätt glömmer bort det.
11 Januari
Dagarna passerar mestadels i en röra. Ena stunden går allt långsamt och i nästa har det redan rusat förbi. Ju mer jag upplever av världen, desto mer inser jag att Einstein borde bli min störste idol. Allting är relativt. Det är skönt men samtidigt svårt att leva med. Vi har alltså inte gemensamma värderingar men ändå försöker vi leva som att vi hade det. Som att det vore genetiskt. Striden mellan arv och miljö fortsätter även där. Till och med det är nog relativt. Vissa verkar ha medfödda förmågor som andra förvärvat via sin omgivning, två genetiskt identiska personer som levt i samma miljö blir inte likadana. Inte ens fysiskt. Man reagerar olika på olika intryck. Slumpen eller en högre makt? Jag tror inte att det spelar någon roll även om det är intressant att diskutera. Det viktiga är att olika intryck och upplevelser förstärker eller försvagar varandra beroende av deras timing. Att våra vägar korsas med andra människors och ibland är timingen rätt och man är på samma våglängd. Då kan man flytta berg. Andra gånger går man in i bergväggen.
Det är skrämmande att inse att jag inte tror på någots beständighet. Allt förändras. Allt är relativt. Allt är ändå rätt. Det tar bara lite tid att acceptera det. Och det är svårt att vilja se logiken när man ändå tror på något utöver det logiska. Det enkla är svårt. Någon kallade mig en gång för en kämpe. En annan kallade mig situationsetiker. Jag tror att de båda hade rätt. Jag vänder, vrider och tragglar ämnen och problem. Jag har tydligen alltid varit sådan. En observatör tills jag har sett tillräckligt, knäckt koden, då jag kastar mig in i allt och redan är upplärd. Ingen person som lär sig genom trial and error direkt. Det är något jag ibland saknar för det gör att man inser att misstag inte är slutet på allt, att man kan ha roligt ändå. Och hitta nya lösningar och metoder. Jag fungerar inte med principer. Det finns några få grundläggande linjer jag försöker följa, att inte skada andra om det går att undvika, att vara vänlig och att hålla ett öppet sinne. Säkert finns det andra regler jag följer men som är så naturliga att det är som att andas, inget att medvetet fokusera på. Annars är jag klart miljöskadad. Det är näst intill omöjligt att svara kort på en generell fråga. Alltid kommer tanken det beror på för mig. Kanske är det inte så illa ändå, även om varje enkel fråga blir till en avhandling i tanken. Tala om att vara rädd att bli missförstådd.
Svenskarna är duktiga på sina skidor. I backig terräng likväl som i spåren. Det är kul att titta på även om jag undrar om jag inte mest sysslar med annat. Förrutom när Jonsson var på väg mot mål och Neuner jagade på bakifrån. Då stod jag och hoppade bakom fåtöljen och pulsen var skyhög. Skönt att det fortfarande är så lätt att bli upphetsad av något.
Det ska inte regna i januari. Det ska snöa. När det är helg och jag slipper vara ensam om att skotta. Det regnade idag. Vägen var lite hal men det fungerade ändå. Även om jag måste ha missat utskicket om att hastighetsskyltarna står för minsta tillåtna hastighet.
I hans trädgård
10 Januari
Ännu en lång kort dag. Jag känner mig alltid hämmad när andra är hemma. Kanske passar jag bäst ensam, åtminstone när det gäller boende. Vilken toppeninsikt när jag antagligen kommer att klämma ihop med med x antal andra i en lägenhet till hösten... Ändå hoppas jag att det blir av. Att bo med främlingar känns bättre än att bo med familjen. Jag tror att jag är uttråkad och verkligen har växt ur mitt liv. Det har känts så sedan jag kom hem. Mitt liv så som det såg ut innan jag for hade inte längre plats nog för mig när jag återvände. Det hade redan sträckts ut så mycket det bara kunde och det är dags att byta till ett nytt skinn. Men jag har inte vågat göra det ännu. Att krypa ut ur sitt döda, urvuxna skal innebär att vara sårbar tills dess det nya har hunnit hårdna. Jag är livrädd för att vara sårbar. Att visa andra vem jag är, vem jag vill bli. Kanske är det därför jag skriver. För att själv försöka upptäcka svaret, innan jag tvingas visa det för andra.
Himlen kommer aldrig att bli densamma. Jag kommer att sakna den. Någon berättade en gång att vi har sju olika skymningsgrader, nautisk skymning, och jag kommer aldrig att hitta detsamma söderut. Men jag var nog aldrig menad för det här stället. Det vill jag tro. Att det finns någon sorts öde som styr delar av mitt liv. Ändå tror jag att det inte spelar någon större roll om det finns eller inte. Saker kommer att ske hur som helst. Vissa bra, andra dåliga. Det är väl det som är livet. En enkel historia som antingen är uppbyggd genom en enormt komplex algoritm eller genom olika slumpmässiga händelser som tillsammans skapar något vi ser som ett partiellt mönster.
Alla olika färgskiftningar och skuggor som kommer fram vid den här tiden på dygnet är så vackra. Naturen överträffar, eller motsvarar, konsten. Det är vackert. Underskönt.
Om inte hjärnan sorterade bort stora mängder oviktig information som våra sinnen förmedlar skulle vi bli galna och hela systemet överhettas. Ändå tror jag att metoden ibland slår bakut. Som när vi missar att lägga märke till vardagssaker, alla de där små sakerna som finns och pågår hela tiden och som kan göra vardagen mer nyanserad och fascinerande. Ibland måste jag blunda för att uppfatta alla små ljud som skapar melodierna. Andra gånger fokusera blicken och tanken på att verkligen se och inte bara titta. Se hur amaryllisen lutar sig farligt långt åt höger mot vattenglaset som glömts kvar på bordet, hur barrdoften förblir kvar på min tumme och väntra pekfinger efter att ha plockat upp några barr från golvet. Hur människornas kroppar talar.
Jag tillbringade dagen i sportens tecken, skidskytte är en av mina favoritsporter och jag är just nu mäkta imponerad av den nya tyska talangen Peiffer... Det var dock slalomåkarna som fick mig att börja fundera idag. De måste ha en verkligt välutvecklad förmåga att se mentala bilder framför sig. Som de alltid står böjda över stavarna, med slutna ögon och ser ut som att de redan står i backen. Att kunna se allt framför sig på det sättet, som i 3D måste vara något väldigt speciellt. Själv kan jag sällan framkalla bilden av någons ansikte eller en plats ens några dagar efter att jag senast sett det. Det finns undantag och just därför undrar jag om de på något sätt varit viktigare för mig än de andra. Eller om det bara är slumpen. Om den nu finns.
Hans röst skär som en kniv
Utbildning och fakta är överskattat. Tror jag. En gång var det att ha kunskap som var det viktiga för att anses kunnig, nu ska man ha gått vissa kurser och program för att ens kunna anses bildad. Samtidigt försöker man få fram att alla lär sig på olika sätt. Tala om att gå emot sig själv. Det finns många som blir kunniga på egen hand, genom olika kanaler, utan att skolan behöver bli inblandad. Vad det än gäller. Skillnaden är väl bara att man i skolan ska värdera och bevisa kunskapen i teorin, sällan i praktiken trots att det är där den behövs. Det finns någon som redan har valt ut läromedlen så att man själv slipper sitta och fundera ut hur man ska kunna få tag på all kunskap, men det gör inte att informationen man får där är bättre. Jag älskar skolans idé, men inte den roll den har fått spela.
Sanningar är en svår sak. Rätt och fel likaså. Jag vill inte göra fel, men samtidigt tror jag inte att det finns något fel. Det finns besvikelser och udda val. Jag vill inte göra någon besviken. Hur underligt det än känns påminns jag än en gång om Austens rader, om jag minns dem rätt, either you leave and break your mother's heart or you stay and make me disappointed. Antingen måste jag göra andra besvikna, eller mig själv. Jag börjar misstänka att livet ändå inte är så svårt och det är det som är problemet. Det är de enkla sakerna som är svårast att göra. Kanske är vi för komplicerade för vårt eget bästa eftersom vi så ofta krånglar till saker och ting genom att försöka tänka på och förutse så mycket. Turligt nog blir de kanske inte besvikna, även om jag inte gör det de hoppas eller tror. Bara jag blir lycklig spelar resten ingen roll. Hoppas jag.
Jag har inga större krav på mig, men jag ställer dem själv. Tror att andra har högre förväntningar på mig än de egentligen har. Alla talar om hur jag får göra vad jag vill, hur jag kan bli vad som helst. Ändå är det mest stressande av allt. Om jag kan bli vad som helst borde jag väl bli det som skulle gynna andra mest. Eller?
9 Januari
Det finns dagar då jag inte orkar tänka djupare. Bara känna vad som en kommer för mig. Jag börjar hämma mig själv igen och jag hoppas att det snart går över. En liten svacka på vägen uppför backen. Jag tänker inte trilla ner igen. Har jag tur är det bara en effekt av förkylningen som försvinner samtidigt med rosslet i halsen.
Jag har knappt slängt en blick ut genom fönstret idag, och när jag väl gjorde det var det redan becksvart och det enda jag såg var den vackra pappjulstjärnans röda sken som effektivt hindrade mig från att se något därute. Det gjorde inte så mycket. Veronica Mars fick förgylla min dag även om jag nog ofta hade tankarna på annat håll. Att leva i framtiden är ingen vidare bra idé när nuet finns men ändå kan jag inte låta bli att göra det. Skolbesöket igår gjorde allt så påtagligt. Jag har inget att gå tillbaka till här. När jag åker bör det vara för resten av framtiden. Det finns inget kvar för mig att hämta här längre. Ändå är det så skrämmande att försöka veckla ut vingarna och hoppa. Att lita på min egen förmåga har aldrig varit en av mina starka sidor. Jag är rädd för att falla. Men jag tänker inte stå kvar ensam på taket och huttra i kylan medan jag kramar mig själv och vägrar vända blicken mot mig själv, eller framåt. Att titta ner i marken fungerar bara så länge.
Varje gång jag tycker mig ha förstått något om livet inser jag att svaret kan vara den exakta motsatsen till det jag tror. Vissa egenskaper önskar jag att jag aldrig hade utvecklat. Jag borde kanske pröva på min egen medicin och le. Det låter fånigt men det gör mig gladare. Leendet leder till glädjen, och glädjen leder till leendet. Jag undrar om det finns andra samband som går lika bra att vända på.
Svaret på livets gåta kommer jag nog aldrig att finna, och det gör mig egentligen rätt lättad. Samtidigt kan jag inte låta bli att leta eftersom jag inte har mycket annat för mig. Så nu sitter jag här med vader som värker lätt av träningsvärk från igår och funderar över livet. Och inser att jag borde börja träna igen om mina vader påverkas så mycket av en lätt promenad i några backar. Jag har min ärvt min mormors fåfänga och min farmors längtan. Min mors intresse och min fars logiska tänkande. Tur att jag har några egenskaper som är helt mina egna också. Annars skulle jag känna mig alltför perfekt skapad, utan att vara perfekt.
Varken mer eller mindre
Dokumentärer är något som jag ofta fastnar framför. Det finns så många vackra, hemska, gripande, informativa och ibland tyvärr tråkiga dokumentärfilmer som har gjorts. Även om jag vet att det finns de som är tråkiga har jag inte råkat på så många, kanske för att jag har väldigt lätt att intressera mig för saker och ting och då har överseende med mycket annat. För några dagar sedan fastnade jag framför delar av en dokumentär om Jimmy Rosenberg, en otroligt begåvad gitarrist som fick drogproblem och nu försöker tillfriskna. Hans familj spelade en stor roll i hans liv och hans pappa satt i fängelse för att ha mördat sin svärson (som misshandlade sin fru). När pappan, som hade haft mycket med Jimmys karriär att göra innan han hamnade i fängelse (hamnade är ett väldigt underligt ord att använda i det här sammanhanget, ändå är det praxis...), skar sig när han fick höra om sonens drogmissbruk. Det var dock inte det som fick mig att haja till. Istället var det hans ord jag lekte med tanken på att ta livet av mig. Det är så många motsatser som samlas i den enda, korta meningen. Att livet och döden är något man kan leka med. Ändå är det väl just det vi gör, leker. Även när vi är allvarliga och seriösa är det en lek. Vi vet inte vad annat man kan göra. Förstår inte hur vi annars kan handskas med det.
Jag är en idealistisk realist. en filosofisk rationalist. en konservativ liberal. En människa. och ibland är det det som är svårast av allt att acceptera.
Helt perfekt
Motsatsen till att vara perfekt är kanske att vara mänsklig. Inte att vara operfekt eller imperfekt.
Så öppnades Pandoras ask och avslöjade livsväven
Kunskap ger frihet. Frihet ger makt. Makt ger ansvar. Allt hänger alltid ihop. Hur jobbigt det än kan vara. Ibland måste man förbanna livet, andra gånger dyrka det.
Balans är jävligt mycket svårare att finna än att tala om. Tur det. Behövde jag inte kämpa skulle jag inte bry mig.
Requiem for a dream
Att drömma är en riktigt underlig företeelse. Jag minns själv aldrig vad jag har drömt, bara de där dagdrömsliknande fantasierna som förekommer när jag är halvvaken eller halvsovande och vet att jag drömmer. Just därför blir jag än mer skrämd när jag vaknar med gråten i halsen och inser att jag har drömt något hemskt. Och inte kan minnas vad det var. Ovetskap stör mig alltid mycket mer än vetskap om något hemskt. Hur mycket man än talar om att ingen lider av det de inte vet kan jag inte låta bli att undra om det verkligen kan stämma. Kanske är det ibland skönare att inte veta, om man är helt aningslös. Samtidigt kan det göra att slaget känns så mycket hårdare när det väl kommer. Anar man redan innan att något är fel men inte vet vad det är, då kan den känslan äta upp en inifrån och ut.
Det är nog därför vi är frågvisa och alltid försöker förstå allt runt omkring oss. Vi anar att saker pågår, saker vi inte kan sätta fingret på men ändå vet existerar, och försöker lindra ovetskapen genom att ta reda på så mycket vi bara kan. Stämningen mellan människor kan ge mig den känslan. Att möta folk och inse att något inte är som det bör men inte veta vad det är, om man själv är orsak till det (egocentrerat, jag vet) eller om man åtminstone kan hjälpa. Harmoni är ett underskattat begrepp men ibland undrar jag om vi motverkar oss själva, vår natur. Jag minns från en biologilektion hur vi fick veta att naturen hela tiden strävar efter oordning (och energisparande). Är det då särskilt logiskt att vi försöker skapa ordning i allt, även om det kräver mer energi, när det är tvärtemot vad naturen själv verkar göra?
Människor vill alltid ha sina system, sin balans och sina vanor. Det är nog därför jag aldrig slutar fascineras av livet, det tar aldrig slut.
Wicked Lizzy
Jag är besviken på mig själv. Efter att i åratal ha glatt mig åt hur Elizabeth fick mr Darcy upptäcker jag att jag sitter och sörjer att Amanda inte valde Wickham istället... Är jag verkligen en sån traditionsbunden romantiker?
8 Januari
Snön yrde omkring mig och in i ögonen som var ihopknipna till små springor (inte för att det hjälpte mycket) när jag väntade på toppen av biblioteksbacken. Folk passerade på sin väg förbi och jag kunde inte låta bli att titta på dem. På håll. När de kom nära gjorde jag som alltid och låtsades fokusera blicken på något långt bort i fjärran. Det är annorlunda när jag möter folk gående, då kan jag le och möta deras blick under en kort stund. Visa att jag ser dem. Det är viktigare än man tror ibland. Något av det som gör mig mest glad är att gå förbi dagiset och höra barnen fråga efter mitt namn eller bara säga "hej! hej... heeej" som om de sjöng i stämmor. Sådant ger dagen en guldkant.
Möten mellan människor fascinerar mig något otroligt. Det är som att kroppsspråket blir ännu viktigare då, vare sig de mötandes två är helt okända för varandra eller har känt varandra i hela sina liv. Skönheten och sårbarheten blir sällan mer uppenbar än då.
Fåglarna har tagit upp en stor del av min tid idag. De är säkert lika understimulerade som jag men om de nu tycker att det är så fantastiskt roligt att promenera runt på taket får de gärna välja ett annat hus. Och hålla alla gigantiska kråkor borta. Annars kommer de kalla kårarna som sprider sig längs min ryggrad likt en mänsklig autobahn aldrig att upphöra.
Skolan känns så långt borta. Vi märkte det ännu bättre när vi gick tillbaka, första gången på ett halvår och troligen den sista för mig. Det kändes rätt att gå. Jag älskade det jag hade där men det finns inte kvar där längre. Jag kan lämna det nu.
Snöskottning är ingen favoritsysselsättning direkt men det är skönt när det är den lätta pudersnön. Den blåser i ansiktet när man borstar av biltaket men det gör inte så mycket. Det är bara skönt. Ännu skönare är det att få sticka händerna i det varma diskvattnet när man kommer in. Att diska är inte så illa ändå.
Spotify är nog inte alls illa, jag kommer bli beroende... Men så fick jag äntligen nytta av mina rebus-kunskaper, tjurskallighet är inte så illa emellanåt.
Jag känner mig för splittrad för att kunna skriva mer förståeligt,vackert eller djupt. Alla är ytliga ibland och idag är jag det. Djupet finns i ytan.
Hitchcock var en ignorant anti-empat
Kråkan jag upptäckte första gången kommer att jaga mig i mina mardrömmar. Jag har aldrig sett en så stor kråka i mitt liv, trots att det var på håll. Inte ens tärnorna som attackerade folk på stranden under skolutflykterna varje vårsommar var så stora. Skrämmande.
Bra filmer, hemsk behandling av skådespelare. Den som fäster fåglar vid mig kommer att plågas i resten av sitt liv. Och i hur många till han eller hon än planerar att genomleva.
Tippi Hedren förstår
Tanke
Det är lättare att skriva ordentligt när man kommenterar något som redan existerar, bygger på ett ämne man har stött på eller helt enkelt svarar på en fråga. Att starta från noll med bara sina egna tankar är svårare. Därför lade jag in kommentaren jag skrivit på en annan blogg. Texten är något som jag kunde ha skrivit ändå, men den blir bättre där. Kanske borde jag försöka mig på det igen. Om inte annat kan jag använda fantasin och ställa mina egna frågor. Dagboksinläggen är också enklare. Det är viktigt med mål, även om jag aldrig insåg hur viktigt förrän jag började tänka.
Vad är det att tänka?
Kommentar
7 Januari
Att enkla dagar kan innehålla mycket mer än man själv tror är något alla borde påminna sig själv om oftare. Då behöver vi kanske inte boka upp varje ledig minut, de är aldrig lediga ändå utan fyllda av våra liv. Jag skulle vilja se människor oftare och under lite längre stunder. Synd att jag inte kan tänka mig att bli psykolog. Det är förstört redan innan tanken rivs sönder.
Onsdag 09.01.07
Hur många gånger jag än intalar mig att det är lugnt blir jag ändå alltid nervös när jag ska ringa till någon. Någon som inte är min syster, mamma eller pappa. Särskilt nervös blir jag när jag ska ringa och fråga om handledning till en uppgift eller för att fråga om ett jobb. Då strömmar orden bara ur min mun i en rasande Rachmaninovtakt och hjärnan hinner inte med hälften. Egentligen har jag ingen större koll på Rachmaninov mer än att han var ryss och hans verk ofta tvingar pianister att vricka fingrarna när de försöker hinna med allt, men jag kan aldrig sluta hänvisa till det. Jag gillar bilden av den ryska lärarinnan med korta korvfingrar som smattrade fram instruktioner i en takt som Rachmaninov skulle ha avundats. Historier fastnar så lätt. Jag önskar att jag en dag får samma berättarförmåga. Att hon får nytta av den så att den inte vittrar bort. Den skapade grunden till min fantasi.
Jag orkar sällan hålla i intresset för serier även om jag tittar ibland. Människor fascinerar mig så House har fastnat bättre än de flesta, Scrubs likaså. Veronica Mars maratonet fick mig att undra varför jag inte tittar oftare men jag kommer nog snart att glömma det med. Det gör inte så mycket. Jag är mer rädd att glömma att jag gillade det än att glömma det i sig själv. Vilken skrämmande sorglig insikt. Att läsa om böcker och se om filmer är något jag borde göra oftare. Det finns så många dimensioner man inte ser när man fokuserar blint på historien. Forrest Gump är ett mästerverk när man ser på alla lager och vinklar. Det hade jag aldrig trott förr.
Punkduvan kom tillbaka för en stund, vandrade runt och åt frön. Den måste vara ung, den har växt sen senast och var större än de vanliga duvorna. Dess fötter är ljusare, mer orangefärgade än deras och den tog för sig mer. Egentligen är den mer grå än svart och är mer täckt av stora gråa fläckar än av den vita grunden men jag tror ändå att det är rätt ordning. Jag avundas dem lite att de klarar sig så lätt ute i kylan medan jag själv skakar tänder som ett par mekaniska löständer efter att bara ha hämtat posten. Jag är fortfarande inte varm, men idag verkar vara omvända dagen då min vänsterhand är kallare än min högra. Än sker det under. Diskvattnet var varmt och skönt ett tag.
Jag spanar fortfarande på Tyskland och försöker få in mina referenser men det går trögt. Nya planer blommar upp och det kanske kan funka. Det finns så många idéer. Tur att tiden också finns. Jag är fortfarande ung även om jag inte kan förstå det. Hur kan man vara ung och ändå så gammal? Jag känner mig äldre än så många men ändå som ett barn. Jag vill inte släppa taget men ändå vill jag fly. Allt på samma gång.
Die Mauer
Det tyska ordet för mur är dock det vackraste jag sett än så länge. Die Mauer. Så föll jag också för sången, och för historien. Det var inte ens sjuttio år sedan kriget startade och muren föll för mindre än tjugo år sedan. Ett datum som är för evigt inpräntat i mitt minne. Även om jag vet att det antagligen inte har med saken att göra stämmer alla datum och siffror så väl överens med mig att det är svårt att inte se ett samband när man är som jag och ser mönster i allt. Med siffror kan man binda samman hela världen i en enda stor väv med trådar som sträcker sig än hit, än dit. Jag vill ta mig till Berlin och det börjar kännas som att det är dags snart. Till hösten.
Någon dag ska jag sätta mig ner och försöka förklara mina mönster. Jag är rädd att ingen förstår utan bara tittar konstigt på mig. Det är nog det som skrämmer mig mest.
Tristess
Förr trodde jag alltid att det stavades tristress (även om det såg fel ut) och uttalade det också så. Det är svårt att ställa om sig efter ett decenniums felaktigt utnyttjande.
Skola vi
Imorgon startar skolan igen och vi återgår till vardagen. Då kan jag äntligen få något gjort. Min semester och frihet kan börja.
Nästan en vecka nu
Gör en boklista under året
Hitta ett bra utlopp för all kreativitet - sticka, virka, sy, skriv, måla, teckna, rita, komponera, spela, dansa, träna, pyssla - Allt
Bättra på tyskan
Le
Hitta min egen rytm
Älska livet
Det är nog det närmaste nyårslöften jag kan komma. Löften är inte min grej. Folk bryter dem för lätt. Jag vill inte uppnå något om jag upptäcker något bättre på vägen dit. Hellre hoppa av och starta på nytt, det är lyckan jag vill åt, inte målet. Det är så lätt att sluta se skogen bara för att man stirrar sig blind på barken på det närmaste trädet. Jag vill inte bli sån.
Självinsikt, introspektiv. Aldrig har något varit så viktigt för mig som det. Inget. Ingen.
Allt jag gjort är ditt, allt du gjort är mitt
Att berätta allt är inte lösningen. Mystiken dör när alla vet allt. Vad finns det för mening att fortsätta när allt man jagar efter snart blir allmänbildning för gemene man? Lämna det förflutna bakom dig är en halv mening. Låt andra lämna ditt förflutna bakom sig vore närmare sanningen. Ta avstamp i dig själv och det du varit för att bli det du vill bli. Andra behöver inte veta allt, frågesporten är det som avskräcker mig. Inte berätta mer än man själv vill, det är min melodi. Stress får mig att säga allt, men då säger jag ingenting. Det är när jag får vara tyst som jag berättar mest. Som jag har en chans att bli förstådd.
6 Januari
Det är egentligen alla bloggares årssammanfattningar som fick mig att fundera, jag skriver inte så mycket om min omgivning utan mer om saker jag kommer att tänka på när jag läser något eller genom att bara vara. Jag vill inte ändra det men jag vill kunna se tillbaka på saker jag gjort och inte bara tänkt, även om det inte är ofta verkligheten överträffar drömmen. Ett yttre liv, ett inre. Att bara visa ett av de tu vore inte balanserat, jag borde lägga märke till saker runt omkring mig lite mer. Och sluta komma på så många borden och måsten.
Tisdag 09.01.06
Det är skönt att det äntligen går mot ljusare tider efter ännu en kall grå dag då det kändes som att solen aldrig gick upp. Jag är inte ens säker på att den syntes alls, men så tittade jag inte efter så mycket heller. Allt jag såg var att det var frost på marken och att bilarnas metallblanka yta mattades av ett strävt lager vit frostis. Bandymatcher, opålitliga vänners åsikter om trohet och mässång stod på programmet för övriga men jag hade tur att hitta en nytänkande bok istället. Ämnet i sig är inte utropsteckensmässigt men översättningen är det. Nydanande och intresseväckande utan tvekan, jag avundas modet som översättaren måste ha som vågar sig på att bryta så många mönster. Adjektiv i efterskott, inskjutna i som en egen bisats (många kommatecken dvs) och stor bokstav efter vissa kommatecken. Allt för att få in skillnaden mellan det som sägs och det som tänks, trots att man förblir i samma mening och inte sätter punkt för flödet.
Jag saknar duvan som brukade husera runt fröbyttorna, punkduvan som någon döpte den till. Jag har aldrig sett något liknande i mitt liv och kan fortfarande inte acceptera att jag saknar en duva. Jag hatar, avskyr och tar med glädje avstånd från allt vad duvor heter. De äcklar mig med sitt utseende och sin närgångenhet. Men det håller på att utvecklas till någon sorts hatkärlek vilket stör mig ännu mer. Åt helvete med mina funderingar, det är dom som har fört in mig på duvor. Annars hade jag helt enkelt bara tänkt på dem när jag såg dem och sedan glömt bort att de existerade, men icke. Punkduvan är dock ett eget kapitel. Den är svart- och vitfläckig, eller troligen svartfläckig på vit botten om jag har sett rätt, och verkar utstött av de andra. Ändå håller den sig ofta i närheten av dem, men i utkanten av den vidrigt eniga klumpen. En sorts ödmjuk och sårbar tuffhet. Jag saknar att kunna se på den.
Innan vi gav oss ut för att studera fåglar med skolan en regnig dag (fylld av sparvar, trastar och allt vad det nu än var) brydde jag mig aldrig mycket om småfåglar. De var roliga att titta på en liten stund om jag satt så till och domherrarna såg alltid väldigt pampiga och julaktiga ut, mer än så var det inte med det. Sedan började jag se dem, dynamiken mellan dem och hur de arbetade på olika sätt. Rörde sig i olika mönster, hur vissa stannade när folk gick förbi medan andra flydde. Nu kan jag bli sittandes och studera dem i timmar om jag inte blir störd.
Det är inte bara fåglar som jag har börjat studera mer noggrant, även andra djur och människor fascinerar mig mer än tidigare. Människor har i och för sig alltid intresserat mig men då har det handlat om åsikter och beteenden, saker som jag inte har behövt se dem för att studera. Nu har det förändrats och jag gillar att bara sitta och titta på människor, hur de rör sig och talar. Hur de ser ut. Jag är inte intresserad av specifika utseendetyper utan mer hur de är sammansatta. Människokroppens anatomi är fantastisk, jag kanske skulle försöka börja teckna igen. Nu när jag äntligen har börjat se.
Det här känns som en bra idé. Jag hittar saker att skriva om genom att börja enkelt, det är så otroligt logiskt att jag inte kan förstå hur jag alltid kan bli förvånad av det. Ändå sker det varje gång, jag vill alltid lära mig springa innan jag ens kan krypa. Ibland kommer det att bli trist och tabellartat om jag inte känner för att göra mer men det är okej. Det börjar bli mitt mantra... Hur kan det vara så svårt att acceptera sina egna val och därmed också sig själv?
Aussie
Just nu sover jag fruktansvärt mycket och även om jag skulle vilja skylla det på det eviga mörkret som sänker sig över allt som en genomvåt mörk yllemantel tror jag att det ligger mer bakom det. Kvantitet är inte detsamma som kvalitet som så många upprepar som ett livsavgörande mantra och jag misstänker att jag har råkat likställa dem. Om jag sover bättre borde jag alltså behöva sova mindre. Inget dåligt nyårsmål även om det är lite sent.
En dag
Hur det än är kan jag inte låta bli att känna mig förtvivlad. Att stå bredvid medan människor i ens närhet avslöjar fördomar jag har otroligt svårt att tolerera är att kvävas inifrån. Ännu värre blir det när de inte har någon förklaring mer än några fånigt genomskinliga plattityder. Det är patetiskt. Jag vill inte förlora min naiva idealism ännu. Jag vill att människor ska inse att de vill varandra väl. Att det finns ett ljus i slutet av tunneln. Innan det är för sent. För mig och för alla.
Jag vill. Jag önskar. Jag hoppas. Ännu en tid.
die Erde
Världen är en sinnessjuk plats att leva i. Samhället är schizofrent och ibland har man tur att få se den sidan av det som man älskar och vill leva med i en evighet. Dagen efter vaknar man upp och upptäcker hur den vackra släta huden förvandlats till ett slagfält av sår och ärr där var väller fram likt magma ur den vildsinta vulkanen. Den andra sidan har vaknat och tänker kämpa för allt vad den är värd för att inte behöva försvinna igen. Tiden börjar rinna ut.
In spri
Beroendeframkallande är ordet. Det är lätt att lita för mycket på yttre företeelser när man känner att det egna inte är stabilt nog. Att lita till andra för inspiration fungerar egentligen rätt bra eftersom det finns så mycket att ta av, med tillgång till internet uppenbarar sig en kavalkad av inspirationsmedel. Konstverk av olika slag, i olika stilar och gjorda av konstnärer med varierande teknisk skicklighet. De mest inspirerande verken är inte sällan de som är mest operfekta av dem alla, de som inte passar in utan tvingar fram tankarna och kräver att få frågan besvarad: vad är det som gör mig fel?!
Att förlita sig på skribenter är svårare, deras texter känns så mycket mer personliga och därmed svårare att vara i fas med. Men så har orden alltid varit mitt främsta uttrycksmedel, det är först mycket senare som bilderna kom in i medvetandet på konstfulla sätt. Ännu senare kom rörelserna och ljuden. Nu kan jag ibland ha stunder då jag ser allt sammansmält i en fantastisk sinnesorgasm värdig ett liv. Jag flyger för mycket just nu, tankarna sätter samman orden till något oigenkännligt som inte känns som jag längre. Jag har svårt att acceptera det, men jag är inspirerad. Mina fingrar spelar inte längre efter medvetandets välkända manual. Konkret vetenskapligt jordnära eller svårgreppbart flyende ordblomning, allt beror på sammanhanget. När sammanhang saknas klipps de sista kedjorna och orden flyr i alla riktningar. En dag är jag mittemellan. Idag är jag allt över och allt under. Allt utom allt.
Lev
Hur ska man beskriva en människas liv? Om jag minns rätt var detta vad grekerna frågade när någon dött och ju mer jag tittar på det, vrider och vänder på orden och innebörden, på människans liv, desto mer inser jag att de förstod något vi ofta glömmer. Att fastna i alla mönster och alla krav som vi upplever, från oss själva och från andra, ibland till och med från något vi inte kan definiera, det är något som de flesta av oss gör. Vissa under en period, andra lever sitt liv på det sättet. Jag vill inte leva i krav, leva av krav och föda nya krav. Hade han patos? Hade han passion, glöd, levde han? Det finns något annat som också döljer sig bakom orden, under ytan som ingen vill skrapa på av rädsla för att finna att paradiset inte var grönare. Vet vi om han hade patos? Om han älskade, tänkte och levde? Gjorde han det fullt ut, kände han själv att han uppnådde sitt liv. Vet vi vad som fanns under hans yta, under hans manér och akt? Eller såg vi bara till hans maskeradkostym, hans mask och clownskor och glömde ögonen som stirrade under sänkta ögonlock? Skrapade vi inte heller på hans yta, av rädsla för att hans förgyllda ytterskal var allt han var? Det finns inte mycket att säga, allt är upp till dig.
Har du patos?
Orera
Fångenskap
Vad är egentligen poesi? Är det rimtvång eller var det bara så som det en gång var för att det inte skulle anses som prosa? Jag är helt förvirrad men har inget emot det. Det vore lätt att bara slå upp det i något av alla de tunga uppslagsverk som står vakt nere i bokhyllan, eller att helt enkelt ge sig in i cyber space och leta upp en sida som ser lagom pampigt diskret ut för att kunna assistera mig i mitt sökande. Samtidigt skulle jag knappast ha så roligt som jag har nu. Att tänka själv är en underskattad konstart.
Natten efter dagen efter
Min dag kan sammanfattas i denna enda, sorgligt opersonliga mening. En mening som jag inte förstår mycket av, min enda tanke gällande DNS är att det brukar stå för Did Not Start inom friidrott, simning och andra sporter. Mitt liv består mestadels av oförståeliga meningar för tillfället men snart borde jag bli bättre på att förstå dem. Under tiden tillbringar jag dagarna med att sova, mentalt eller fysiskt, och nätterna med att hitta nya världar. Vem har sagt att alla borde leva på dagen?
Trots allt
Dyrka
Kontra
Dagar när jag inte orkar vara personlig eftersom min person verkar gömma sig under täcket under sängen ovan golvet, då kommer jag kanske att tvingas ändra mig. Inte skriva personligt eller samhällsinriktat utan fabulera hejvilt, sagor, historier och allt som kan komma ut ur mina fingrars stumma toppar. Allt det som ögonen inte orkar förmedla men upplever utan att ha erfarat det. Jag talar emot mig själv och det är poängen. Motstridiga känslor är mitt signum och jag är aldrig densamma. Inte heller är du det, inte i mina ögon. Ena dagen gömd, andra dagen öppen. Men vilket är vilket?
Nedför varje kind
Förbannad vare jorden och alla som lever på den! Vi har ett uttryck för att vara deprimerad över världen, Weltschmerz, men kan inte komma på ett för när man är totalt förbannad på allt och alla, vare sig de har gjort något eller ej. Jag orkar inte fundera på vad jag säger, vad jag försöker låta bli att säga eller något alls just nu. Fingrarna får hamra på tangenterna som att de vore bölder som ska tryckas tillbaka in i jordens inre med all tillgänglig kraft, jag bryr mig inte. Varför måste det vara så svårt att vara vuxen? För andra att inse att man kan göra sina egna val även om man inte är hundranio? Jag är trött på att bli bestulen på mina tankar och idéer. Trött på att alltid förväntas göra det mest logiska och effektiva, som att inget skulle kunna bli mer än summan av ingredienserna. Konformism är bra mycket jävligare och slugare än man tror och öppenheten i samhället kan slänga sig i väggen, det är lätt att acceptera saker på ytan, det inser varje barnunge. Hur skulle de annars kunna få sin vilja fram?
Jag vill inte vara den som står och kritiserar andras val, som aldrig verkar bli mer än en snabbt bortbleknande schablonbild av en människa. Det finns så mycket fantastiskt i allas liv och historier men ingen verkar se det. När slutade vi se varandra? Varför vaktar vi girigt våra historier för att sedan spy ut dem i en paralyserande svada av sorgsenhet och besvikelse? Varför kan vi inte se det vi blev istället för det vi aldrig fick bli?
Det är inte kärlek. Det är besatthet, så destruktivt förgörande att den genomsyrar varje blodådra för att sedan explodera i ett blodbad av aldrig skådat slag. Vi älskar inte oss själva, vi låter bara förnöjsamheten parasitera i våra celler tills dess vi själva tror på det som aldrig funnits.
Jag vill få vara vuxen, jag vill leva fri. Frihet är inte att vara utan ansvar, det är att tillåtas ta ansvar.
Kommentar
Själv tycker jag inte att det är hemskt att många köper samma plagg. Vad jag tycker är värre är när alla kombinerar det på nästan samma sätt. Det är när man hittar på något eget av något vanligt eller trendigt som jag kan tycka att man verkligen har lyckats, annars är det många (jag inkluderad) som vägrar köpa ett visst plagg just för att det är överhypat (jag tänker fortsätta vägra försvenskningen). Att bära en kjol som linne eller kombinera den med något oväntat, det gör det originellt utan att plagget i sig behöver vara unikt. Eftersom det här lär vara det enda inlägget jag skriver specifikt om kläder kan jag bara tillägga att jag tycker att Stella McCartney (jag är stressad så jag minns inte stavningen) hade rätt när hon sa att det är kläderna som ska passa oss, inte vi som ska passa kläderna.
Så avslutar jag, iklädd mina gamla blå träningsoverallsbyxor (som är ett av de mest bekväma plagg jag någonsin ägt).
Titlar börjar bli ångestframkallande
Jag tror i grund och botten att människan är god, om så inte är fallet är det ändå en villfarelse jag mer än gärna lever i.
Hingerissen
När man på engelska talar om "Art" kan det betyda konst, musik, litteratur eller dans medan "konst" för oss inte har fullt samma innebörd. De andra kan vara konstformer men det går knappast att säga "konstformskritik" när man försöker få fram att det gäller kritik av kreativt utövande, eller kultur eller vad man nu än ska kalla det. Kultur för mig är något annat än själva konstformerna (även det är ett ord som stör mig) och har mer att göra med allt runt omkring själva skapandet än med just verket i sig självt. Här finns det en stor brist i språket, det är så fruktansvärt lätt att vira in sig i alla termer och ändå inte få fram vad man menar. Det är något som slår mig varje gång jag läser kultursidorna i tidningen, det är som att de skriver avhandlingar bara för att nå fram till en enda mening. Jag gillar det, när jag är på humör, eftersom det ofta är i alla försök att hitta rätt som man finner sig själv stanna upp och se hur meningarna lyfter från papperet, men nu börjar jag bli alldeles för artonhundratalsaktig igen. Kanske borde även jag införliva mer blandad lektyr i min dagliga läsning (insnöad var ordet), för hur mycket vi än klagar över att man idag ser på TV kommer jag inte ifrån att vi ofta ser på engelskspråkiga serier och då antingen förbättrar vår engelska eller läser oss igenom programmen. Två goda ting...
Jag börjar, föga överraskande, misstänka att många av skribenterna på kultursidorna också är förtjusta (sen när har detta ord fått en idiotstämpel?) i ord, och liksom jag antagligen förbannad på dem emellanåt. Det finns dock saker som verkligen irriterar mig när det kommer till samhörighet och det är när man får för mycket av den. Lagom är ett underskattat begrepp som vi gärna verkar tala om men (alltför) sällan för in i praktiken. Jag funderar på att ta mig till Tyskland till hösten, antagligen till Berlin eftersom det verkar lättast att få plats där, men helt plötsligt ska alla dit. Längtar alla dit. Jag vill inte stöta på svenskar i varje gathörn. På så sätt är modebloggarna nog ärligast, alla vill vara först med det senaste. Det finns visserligen skillnader, jag vill inte ha dit folk senare heller men å andra sidan är Berlin en stor stad, och jag kan hypotetiskt sätt lika gärna hamna i Volgograd (även om jag tvivlar på det).
Hur går det egentligen att kritisera konst? Allt man egentligen kan komma fram till är väl om man uppskattar den eller inte, och då handlar det om personlig smak och ingen allmängiltig åsikt. Teknik kan man väl också bedöma men då strider man mot själva tanken på att nya metoder ska upptäckas och utvecklas. Om originalitet är målet finns det väl inget att bedöma, mer än om det faller en viss person i smaken eller inte? Möjligen kan man tänka sig att jämföra verket med skaparens intention men till och med det kan man komma runt genom att säga att man skapade en känsla. Dessutom är jag av åsikten att det är upp till var och en att tolka ett verk utifrån sina egna erfarenheter och tankar. Ett riktigt bra exempel på det var hur Annika Norlin (Hello Saferide) hade fått kommentarer om hur skönt det var att någon skrev en sång om abort/missfall. Det var dock inte hennes tanke med låten Anna, den var bara menad att visa på hur drömmarna om framtiden kan förändras eller krossas när ett förhållande går i kras. Ändå gör det väl inte tolkningarna fel, ibland blir nog bara produkten annorlunda än intentionen, utan att för den sakens skulle bli sämre.
Jag vecklar in mig i mitt eget resonemang just nu, och är alldeles för förtjust i att läsa mina egna ord. Pride goes before fall, högmod går före fall. Ännu ett mångtydigt ord, så fritt fram för tolkning.
... om inte får jag uppfinna elledningen och ta död på mig själv
Ode till en grekisk urna, Demosthenes och patchkabel. Sa jag inte att man får söka efter underliga uttryck?
Bennet
Jag önskar att det gick att säga att anledningen till allt detta är att jag älskar att lära mig nya saker och suger åt mig kunskap från alla möjliga håll, och visst är det troligen en del av sanningen. Men man måste inte anteckna för att lära sig, även om det kan underlätta. Istället har det mestadels att göra med en av mina största fobier. Jag är livrädd för att glömma. Vare sig det gäller fakta, minnen, namn, ansikten eller tankar. Hur oviktigt det egentligen än är vill jag inte glömma det. Det finns en reklamfilm som brukar gå ibland, där en kvinna tatuerar in sitt namn och sin adress på armen efter att ha drabbats av stroke (om jag inte minns fel). Bilden av hennes tatuerade arm har verkligen etsat sig fast i mitt minne och jag önskar att jag kunde göra samma sak. Jag skulle aldrig fästa min adress på armen eftersom jag trots allt är för logiskanalytisk för det och inser att det vore idiotiskt med tanke på min vilja att flytta runt så mycket jag kan. Jag vill inte fästa mig vid platser så att jag stannar på ett ställe, jag vill vara fri, men det är en fundering som förtjänar ett eget inlägg när jag nu än känner för att ta itu med det.
Jag skulle vilja tatuera in hela mitt jag på min hud, föra ut det som finns inuti till utsidan så att jag alltid kan se det och påminnas om vem jag är. Jag famlar blint efter kunskap och inbillar mig ofta att andra människor skulle förstå mer av livet än vad jag själv gör. Samtidigt vet jag på någon nivå att ingen vet mer om mitt liv än jag själv och att det egentligen är dumt att använda generaliseringar så som "livet", som att det bara finns ett enda. Vi längtar nog alla efter någon sorts kollektivt svar när det gäller livet men det finns ingen allmängiltig lösning och frågan är väl egentligen om det behövs någon eftersom det skulle innebära att livet är ett problem. Saken är den att jag verkligen kan tro att andra har svar på åtminstone vissa frågor och det har de säkert, men jag glömmer att ifrågasätta dem. Så fort det nämns en procentsats tror jag på det, även om det inte handlar om något som går att mäta utan ett subjektivt ämne så som vårt beteende. Jag skräms av att mina instinkter förvrids. Jag har alltid varit ifrågasättande. Så är det så enkelt som att de slås ut eftersom jag verkligen vill finna svar på mina funderingar, eller är det för att jag redan vet att det inte går att bevisa att de är fel, precis som det är omöjligt att bevisa att de stämmer? Handlar allt i slutänden om hur bra man är på att tro på sig själv och sina tankar och idéer? Om det är så, vad är då poängen med vetenskap och objektivitet? Finns det ens något som går att bevisa, och är det då någonsin en fråga om att bevisa det "utom allt tvivel" eller bara "i brist på andra troligare möjligheter"?
Nu väntar "Lost in Austen", del två, på mig. Den var överraskande bra, men samtidigt pinsam bortom allt vad jag brukar klara av. Å andra sidan kan jag inte missa hur mr Collins blir utsatt för den moderna kvinnans sätt att handskas med oönskad fysisk uppmärksamhet. Livet är intressant ur nya vinklar.
Gatubarn
En av tio gravida kvinnor har ätstörningar. Jag borde känna mig förskräckt eller förvånad men det är jag inte. Bristen på reaktion stör mig å det grövsta men på något sätt kan jag inte tänka mig att det skulle kunna vara på något annat sätt. Det är så många som har haft ätstörningar och jag tror fortfarande inte att man någonsin kan bli helt fri från dem. Man kan bli frisk, men inte fri. Varför skulle något ändras bara för att man blir gravid? Att ständigt äta bra, både mängd och produkter, kan vara en minst lika stor störning som anorexia. Det är besattheten som är det farliga, skillnaden är bara att den ger olika resultat beroende på vad man blir besatt av.
Min mor berättade en gång om en alkoholist som var så illa däran att han sov på gatan och la alla pengar på sprit, istället för mat och tak över huvudet. På något sätt kom han dock ur det och började så småningom springa. Han visade sig vara en naturbegåvning på långdistanslöpning och hade han börjat tidigare hade han kunnat bli en av världens bästa maratonlöpare. Det är visserligen en framgångssaga men han sa själv att inget egentligen hade förändrats, han hade bara bytt ut en besatthet mot en annan. Skillnaden var att samhället såg helt olika på de olika sakerna och medan det ena gav en bottenlåg status gav det andra en hög, beundransvärd statusnivå.
Pontius
Hur kommer det sig att nyheter idag är något negativt samtidigt som vi anser att det är livsviktigt? Är det verkligen bättre att veta om allt hemskt som sker, än att vara lyckligt ovetande? Nyheterna tar mestadels upp livets otrevligheter, fruktansvärda händelser som har skett på grund av naturkrafter eller människor. Våra händer är fruktansvärt blodindränkta. Inte ens Pilatus kunde få dem rena igen. Två mord på två av årets gladaste och lyckligaste dagar, är det så vi ska minnas det? Jag ser ibland lite väl många mönster och samband men jag undrar ändå om de inte kan stämma. Åtminstone vissa av dem. Varför finns de annars?
Varje svar är en ny fråga, varje ny fråga ett nytt svar. Det är en evig cirkel.
Cave Canem - Caro de Pompeji
På många sätt tror jag att det summerar min syn på livet, och på människor. Nu gäller det bara att våga låta det skina igenom murarna också. Lustigt nog är det jobbigt att tänka att man skulle bli illa omtyckt när jag helst skulle vilja vara just det. Jag har alltid föredragit att slåss ur underläge.
Jag undrar om det var hon som kom på det eller om hon i sin tur hört det från någon annan. En bloggare så klart. Men inte modebloggare, även om hon önskat sig en Chanelväska ända sedan jag var nyfödd.
Statis(ti)k
Punkt
B) Jag tycker att detta med nyårslöften är lite underligt, för att inte säga ångestframkallande. Varifrån kommer den traditionen, och hur var den tänkt från början? Jag tvivlar på att idén var att folk skulle kräva perfektion och sedan må dåligt över att de inte lyckas ändra allt de finner dåligt i sitt liv på en millisekund. Ett löfte ska väl handla om att man ska göra sitt bästa för att det är något man känner att man är villig att kämpa för, eller har jag missuppfattat något här?
C) Jag undrar hur livet kommer att se ut den närmaste tiden, för mig så väl som för andra
D) Kontaktlinser är egentligen en väldigt skrämmande uppfinning
E) Jag borde dra mig ner om jag ska hinna se "Lost in Austen" och håller tummarna för att mina onda aningar är fel...
Correction
Saker och ting kan lätt bli för korrekta, och jag är en sån person som ofta ser till att de blir det, trots att jag önskar att jag kunde låta bli. Det är något med regler som gör att de fastnar i mitt medvetande och därför får mig att följa dem. Vare sig det är riktiga regler eller oskrivna sådana som man egentligen skulle göra bäst i att bryta. Exempelvis skulle jag ha kunnat posta de senaste två inläggen igår eftersom jag ändå skrev dem då, men icke. Då hade mitt nyårsinlägg (som att det inte är illa nog att jag ser på det som så) inte varit det sista jag skrev, eller publicerade, före tolvslaget och så får det väl inte bli?! När jag ser andra göra det beundrar jag det ofta eftersom jag inbillar mig att de har lyckats bryta sin inre hämningsmur, men det kan förstås lika gärna ha att göra med att de inte tänkt och fungerat som jag gör från första början. Ingen är helt lik någon annan, inte ens enäggstvillingar trots att de delar samma genkombinationer, och tur är väl det. På tal om (enäggs)tvillingar börjar jag bli lite fundersam, jag verkar ha träffat på och lärt känna bra många fler än genomsnittet... Om det nu finns ett sådant genomsnitt. Särskilt kvinnliga enäggstvillingar har dominerat, vilket kan tyda på att tvillingfödslar blir allt vanligare i Sverige, eller på att jag är överkänslig.
Ryskportugis
Poesi från söder - prosa från norr
Buchwald
Bokus lockar något fruktansvärt. Jag skulle bara se om de hade boken jag lånat från biblioteket och fastnat så för, och vips hittar jag ett tiotal andra jag vill ha. Listan över vad andra som har köpt boken också har köpt för böcker är farligare än att gå in i ett öppet lejongap. Nu måste jag bara fundera, körkort eller böcker? Det är inte ett så lätt val som man kan tycka vid första anblicken, men jag antar att jag får vika mig för det kollektiva förnuftet. Den här gången.